Jag har funderat långt om länge på vad jag ska göra med bloggen. Jag har ingenting att skriva om, och när jag väl skriver något är det fruktansvärt onödigt eller kan alldeles för lätt misstolkas. För att reda ut problemen som dök upp av senaste inlägget - jag älskar mitt jobb, jag klarar bara inte av lukten av fisk. Så för att bespara mig all onödig tid som jag lägger på att fundera över om ni verkligen tycker att jag är så tråkig som jag känner mig, har jag beslutat att helt enkelt låta det här bli sista inlägget ni får läsa!
Oh no! Får vi inte läsa om när du flyttar till Italien!? Oroa er inte, det finns en vacker funktion som heter "Skapa ny blogg"!
Med de orden lämnar jag för all framtid den här bloggen, som för enkelhetens skull får byta namn tillbaka till vad den hette från tiden då jag bodde i Irpin i Ukraina. Hoppas bloggen har skänkt framtida volontärer någon form av bild av hur livet som volontär är - och om ni av någon konstig anledning vill komma i kontakt med mig om volontärskapet så föreslår jag att ni skriver en kommentar så återkommer jag till er!
Ha en alldeles, alldeles underbar sommar!
onsdag 5 juni 2013
tisdag 28 maj 2013
När man överlever en föreläsning
Jag lärde mig under gymnasiet hur man lägger upp tal och liknande när man ska prata inför människor. Jag lärde mig alla trix, lärde mig använda alla möjliga bildprogram och hur man ska använda sig av stödord. Tror ni jag fick med något av allt det här under min "föreläsning" om mitt liv i Ukraina? Nej.
Ostrukturerat, inget program eller någon logik på bilderna (att jag satt namn på dem hjälpte litegrann, men Malin, varför du inte använde powerpoint är för mig en stor gåta), och ingen större plan på vad jag skulle prata om i vilken ordning. Jag hade skrivit och planerat en inledning. Tror ni jag använde mig av den? Nej. Jag hade planerat lite vilka bilder jag skulle visa vart. Tror ni jag kom ihåg det? Nej.
I slutänden tror och hoppas jag att det inte var helt misslyckat. Det känns inte misslyckat. Jag tror och hoppas att jag lyckades få ur mig det jag behövde få sagt, och att åtminstone någon fick ut något av att lyssna på mig. (Om eleverna jag pratade med idag verkligen besöker min blogg och ser det här: Hoppas ni åtminstone inte kände att ni behövde tvinga ögonen att vara öppna!).
Jag vet inte vad som är bäst. Att ha ett skrivet material, arbeta utefter stödpunkter, ha bilderna strukturerade och vara beredd på alla möjliga frågor, eller göra som jag och bara köra på utan att ens veta vad man själv säger. Jag vet inte vad ni andra tycker, men i verkligheten vet jag att så jag la upp det idag är ett av de få sätten som gör att jag kan prata bra och naturligt inför människor. Under gymnasiet när jag försökte läsa ur pappren eller hålla mig till stödpunkter så gick det alltid åt helvete.
Ni som lyssnade på mitt tal om känslor under tvåan, då vi hade ett rullande bildspel bakom, vet hur det var för mig då hela talet var helt inrutat och det inte fanns någon plats alls för improvisation. Jag fick en blackout efter tjugo sekunder, och sen stod jag med ryggen mot min lilla publik och försökte få ihop tankarna resten av tiden. Det resulterade i ett G-, och inget av mina tal gick mycket bättre. Eller kommer ni ihåg min engelskaredovisning om te och dess uppkomst i ettan, då hela klassen började diskutera varför min redovisning var dålig och hur, ens om, jag kunde göra det bättre?
Jag har helt enkelt inget överdrivet bra bagage med mig när det kommer till att prata med människor, men jag vet att de få gånger det verkligen gick bra var då jag släppte kontrollen över mig själv och bara pratade. Det är då jag fungerar som bäst. Så att verkligen planera allt in i minsta detalj fungerar inte för mig, även fast det i vissa fall kanske hade vart skönt. Jag tycker om att ha lite spelrum.
Så är det verkligen så viktigt i gymnasiet att lämna in ett färdigt manus till läraren, och följa det till punkt och pricka med hjälp av stödord, eller är det mer spontanitet vi behöver få lära oss? Jag vet inte. Jag återkommer när jag har ett svar.
Jag är jätteglad över att jag fick möjlighet att få prata med gymnasieungdomarna. Jag vet hur det är att vara i tvåan, trean och vara förvirrad och frustrerad över framtiden. Kan jag vara till någon form av hjälp till dem, så är jag mer än nöjd!
Ostrukturerat, inget program eller någon logik på bilderna (att jag satt namn på dem hjälpte litegrann, men Malin, varför du inte använde powerpoint är för mig en stor gåta), och ingen större plan på vad jag skulle prata om i vilken ordning. Jag hade skrivit och planerat en inledning. Tror ni jag använde mig av den? Nej. Jag hade planerat lite vilka bilder jag skulle visa vart. Tror ni jag kom ihåg det? Nej.
I slutänden tror och hoppas jag att det inte var helt misslyckat. Det känns inte misslyckat. Jag tror och hoppas att jag lyckades få ur mig det jag behövde få sagt, och att åtminstone någon fick ut något av att lyssna på mig. (Om eleverna jag pratade med idag verkligen besöker min blogg och ser det här: Hoppas ni åtminstone inte kände att ni behövde tvinga ögonen att vara öppna!).
Jag vet inte vad som är bäst. Att ha ett skrivet material, arbeta utefter stödpunkter, ha bilderna strukturerade och vara beredd på alla möjliga frågor, eller göra som jag och bara köra på utan att ens veta vad man själv säger. Jag vet inte vad ni andra tycker, men i verkligheten vet jag att så jag la upp det idag är ett av de få sätten som gör att jag kan prata bra och naturligt inför människor. Under gymnasiet när jag försökte läsa ur pappren eller hålla mig till stödpunkter så gick det alltid åt helvete.
Ni som lyssnade på mitt tal om känslor under tvåan, då vi hade ett rullande bildspel bakom, vet hur det var för mig då hela talet var helt inrutat och det inte fanns någon plats alls för improvisation. Jag fick en blackout efter tjugo sekunder, och sen stod jag med ryggen mot min lilla publik och försökte få ihop tankarna resten av tiden. Det resulterade i ett G-, och inget av mina tal gick mycket bättre. Eller kommer ni ihåg min engelskaredovisning om te och dess uppkomst i ettan, då hela klassen började diskutera varför min redovisning var dålig och hur, ens om, jag kunde göra det bättre?
Jag har helt enkelt inget överdrivet bra bagage med mig när det kommer till att prata med människor, men jag vet att de få gånger det verkligen gick bra var då jag släppte kontrollen över mig själv och bara pratade. Det är då jag fungerar som bäst. Så att verkligen planera allt in i minsta detalj fungerar inte för mig, även fast det i vissa fall kanske hade vart skönt. Jag tycker om att ha lite spelrum.
Så är det verkligen så viktigt i gymnasiet att lämna in ett färdigt manus till läraren, och följa det till punkt och pricka med hjälp av stödord, eller är det mer spontanitet vi behöver få lära oss? Jag vet inte. Jag återkommer när jag har ett svar.
Jag är jätteglad över att jag fick möjlighet att få prata med gymnasieungdomarna. Jag vet hur det är att vara i tvåan, trean och vara förvirrad och frustrerad över framtiden. Kan jag vara till någon form av hjälp till dem, så är jag mer än nöjd!
onsdag 22 maj 2013
När allt man säger blir nedskrivet på papper
Ni vet såna där dagar då man känner sig trött efter allt man gjort, trots att man egentligen inte gjort någonting som tagit kraft? En sån dag har jag haft. Jag har fikat. Med Joanna. Samtidigt som hon skrivit ner allt jag sagt för att få ihop en kort artikel till Östran. Story of my life, ungefär.
Undrar ni hur det gick i Vimmerby? Sluta undra, jag bytte datum eftersom jag var sjuk hela helgen och fortfarande kände mig krasslig igår. Nu är det snäppet bättre! Jag vet inte vad jag kan klassa sjukdomen som, men förkylning med lite halvfebriga drag och lite så, ungefär. Jag försökte bota det med allt från vitt pulver som ska fungera mot förkylningar/feber (fråga inte... Ukrainskt...) till Ipren. I slutänden blev lösningen hög temperatur på elementet, många filtar och vodka innan läggdags. Det mest fascinerande är att det fungerar! Min gammelmormor sa trots allt alltid att "ont ska med ont fördrivas", så varför inte!?
I vilket fall så står det en kasse med mat i bilen, jag sitter hos pappa och väntar på att ett par videos ska konverteras till rätt format och sen ska jag ner och äta chips och kolla på Running Man (videorna som konverteras, vet ni inte vad det är tror jag det är ett inlägg från oktober eller nått ni behöver läsa) och äta chips resten av kvällen. Ja, jag bantar. Sluta kolla sådär på mig!
Och artikeln i Östran? Nästa fredag!
Undrar ni hur det gick i Vimmerby? Sluta undra, jag bytte datum eftersom jag var sjuk hela helgen och fortfarande kände mig krasslig igår. Nu är det snäppet bättre! Jag vet inte vad jag kan klassa sjukdomen som, men förkylning med lite halvfebriga drag och lite så, ungefär. Jag försökte bota det med allt från vitt pulver som ska fungera mot förkylningar/feber (fråga inte... Ukrainskt...) till Ipren. I slutänden blev lösningen hög temperatur på elementet, många filtar och vodka innan läggdags. Det mest fascinerande är att det fungerar! Min gammelmormor sa trots allt alltid att "ont ska med ont fördrivas", så varför inte!?
I vilket fall så står det en kasse med mat i bilen, jag sitter hos pappa och väntar på att ett par videos ska konverteras till rätt format och sen ska jag ner och äta chips och kolla på Running Man (videorna som konverteras, vet ni inte vad det är tror jag det är ett inlägg från oktober eller nått ni behöver läsa) och äta chips resten av kvällen. Ja, jag bantar. Sluta kolla sådär på mig!
Och artikeln i Östran? Nästa fredag!
fredag 17 maj 2013
När uppgiften känns som tagen ur gymnasiet
På tisdag ska jag till Vimmerby. Varför till Vimmerby av alla ställen på jorden? Jo, två tjejer i en entreprenörsklass ville ha en föreläsning med temat "allt är möjligt", och kontaktade därför Kumulus för att se om det fanns någon volontär tillgänglig. Och det råkade jag vara. Så nu ska jag förbereda en föreläsning med temat "allt är möjligt", och deras lektion är en timme lång. Jag är en bit ifrån skolan, trots allt, så jag är inte överdrivet van vid att skriva ihop material till föreläsningar. Jag har heller aldrig behövt skriva ihop material till en hel timme.
Efter mycket om och men så satte jag mig igår kväll och skrev ihop min inledning. Jag är ganska nöjd med den, och syster Josefin tyckte om den. Så tror det ska gå bra. Efter inledningen är det ju bara att freestyla om Ukraina. Typ. Hoppas jag.
Det går liksom inte komma ifrån att jag är lite nervös inför tisdag.
Efter mycket om och men så satte jag mig igår kväll och skrev ihop min inledning. Jag är ganska nöjd med den, och syster Josefin tyckte om den. Så tror det ska gå bra. Efter inledningen är det ju bara att freestyla om Ukraina. Typ. Hoppas jag.
Det går liksom inte komma ifrån att jag är lite nervös inför tisdag.
onsdag 3 april 2013
När man skriver ett ologiskt blogginlägg
Har ni någon gång genomlidit en livskris? Ni vet en sån då man deppar ner sig fullständigt för att allt är fel, tiden går för fort, man hinner inte med sitt liv och ni vet alla dem där tankarna på en och samma gång. Ni vet en sån där kris då man ena dagen är på topp och andra dagen sitter i tv-soffan och gråter. Typ hela dagen. Ni vet en sån kris? Har ni haft en sån?
Jag tror att jag är inne på min andra riktigt hemska kris. Eller just nu verkar det som om den jag har just nu försvunnit lite. Vet inte riktigt, förmodligen slår den till igen om ett par dagar. I vilket fall så hade jag min första när jag var 12. Det var ungefär då jag insåg att jag var påväg in i övergången mellan barn och tonåring. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag vet att jag mådde ganska väldigt dåligt i ett par månader. Åtminstone.
Som jag sa tidigare, nu är jag inne i min andra. Ena dagen sitter jag och gråter över att jag inte vet vad "jag vill bli när jag blir stor", och nästa dag så är allt på topp igen. Tror vi kan kalla det för tjugoårs-kris. Har endel den direkt efter gymnasiet kanske? Ganska logisk tidpunkt att ha en livskris, annars. Jag tror att min triggades igång när allt lugnat ner sig efter Ukraina och allt, då jag insåg att jag är tillbaka på samma städjobb som innan, med samma människor runt mig och livet såg precis likadant ut som innan jag åkte. Med den skillnaden att alla hunnit bli ett halvår äldre och människor i min ålder börjar prata om att börja plugga till hösten. För dem är två års paus snart över. Jag slösade bort ett år på universitet, så jag tar ännu ett år innan jag börjar med en utbildning.
Ni kanske förstår varför ni inte fått något blogginlägg den senaste tiden, mina tankar vill inte riktigt samla sig kring en sak, utan flyger kors och tvärs och skapar ett enda virrvarr i mitt huvud. Slagorden just nu är "har någon sett min mobil?", eller "vart ställde jag av mig mina skor?".
Ärligt talat så är det dumt att fastna i frågan "vad ska jag göra med mitt liv", det är bättre att leva en dag i taget med ett öppet sinne och gå igenom varenda dörr som öppnas. Och om de inte skulle öppnas kan man alltid öppna dörren själv, eller banka ihärdigt. Ingenting är hugget i sten.
Jag tror att jag är inne på min andra riktigt hemska kris. Eller just nu verkar det som om den jag har just nu försvunnit lite. Vet inte riktigt, förmodligen slår den till igen om ett par dagar. I vilket fall så hade jag min första när jag var 12. Det var ungefär då jag insåg att jag var påväg in i övergången mellan barn och tonåring. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag vet att jag mådde ganska väldigt dåligt i ett par månader. Åtminstone.
Som jag sa tidigare, nu är jag inne i min andra. Ena dagen sitter jag och gråter över att jag inte vet vad "jag vill bli när jag blir stor", och nästa dag så är allt på topp igen. Tror vi kan kalla det för tjugoårs-kris. Har endel den direkt efter gymnasiet kanske? Ganska logisk tidpunkt att ha en livskris, annars. Jag tror att min triggades igång när allt lugnat ner sig efter Ukraina och allt, då jag insåg att jag är tillbaka på samma städjobb som innan, med samma människor runt mig och livet såg precis likadant ut som innan jag åkte. Med den skillnaden att alla hunnit bli ett halvår äldre och människor i min ålder börjar prata om att börja plugga till hösten. För dem är två års paus snart över. Jag slösade bort ett år på universitet, så jag tar ännu ett år innan jag börjar med en utbildning.
Ni kanske förstår varför ni inte fått något blogginlägg den senaste tiden, mina tankar vill inte riktigt samla sig kring en sak, utan flyger kors och tvärs och skapar ett enda virrvarr i mitt huvud. Slagorden just nu är "har någon sett min mobil?", eller "vart ställde jag av mig mina skor?".
Ärligt talat så är det dumt att fastna i frågan "vad ska jag göra med mitt liv", det är bättre att leva en dag i taget med ett öppet sinne och gå igenom varenda dörr som öppnas. Och om de inte skulle öppnas kan man alltid öppna dörren själv, eller banka ihärdigt. Ingenting är hugget i sten.
torsdag 21 mars 2013
När det är Internationella sömndagen
Vart får dem alla "internationella-dagar" ifrån!? Det finns verkligen en för allt. Ursäkta, men när är Internationella MALIN-dagen!?
Är det inte extremt passande att jag är ledig just den här dagen, förresten? Kunde inte dra mig upp ur sängen förrän typ tio. Vaknade vid sex dock, för min kropp fick för sig att den var klar med sovandet. Jag fick tydligt och skarpt förklara att JAG verkligen inte tycker att klockan sex är en vettig tid på dygnet att kliva upp när man är ledig, så kroppen fick foga sig efter det. Till och med mina fyrbenta vänner Charlie och Ludde tyckte det var en bra idé att sova hela förmiddagen, för ingen av dem klagade när matte förklarade att idag ska vi sova lääänge. I vanliga fall drar Ludde upp mig runt sju, så jag vart ganska chockad när han inte sa emot när jag somnade om!
För övrigt, tycker inte ni också att den nyfallna snön gör att det känns lite som december all over again!? Jag funderar på om det är det som hänt med världen, och om jag borde börja julpynta eftersom det i så fall är julafton om tre dagar? Jag som inte ens köpt några julklappar...!!! Jag missade julen 2012 pga snöoväder i Kiev, så jag får önska att det gick att fira jul två gånger under 2013!
Visste ni förresten att jag precis la en och en halv timme på att måla naglarna, ta bort nagellacket, måla naglarna igen, ta bort det nagellacket också och nu bestämt mig för vanligt genomskinligt? Snacka om beslutångest på hög nivå!
Resten av dagen? Mat hos pappa, kör i Arby av alla ställen på denna jord, och sen sova. Vart vet jag inte än, det var det där med att ha skilda föräldrar och beslutsångest. (Egentliga problemet: Vilket hus är varmast!?)
Är det inte extremt passande att jag är ledig just den här dagen, förresten? Kunde inte dra mig upp ur sängen förrän typ tio. Vaknade vid sex dock, för min kropp fick för sig att den var klar med sovandet. Jag fick tydligt och skarpt förklara att JAG verkligen inte tycker att klockan sex är en vettig tid på dygnet att kliva upp när man är ledig, så kroppen fick foga sig efter det. Till och med mina fyrbenta vänner Charlie och Ludde tyckte det var en bra idé att sova hela förmiddagen, för ingen av dem klagade när matte förklarade att idag ska vi sova lääänge. I vanliga fall drar Ludde upp mig runt sju, så jag vart ganska chockad när han inte sa emot när jag somnade om!
För övrigt, tycker inte ni också att den nyfallna snön gör att det känns lite som december all over again!? Jag funderar på om det är det som hänt med världen, och om jag borde börja julpynta eftersom det i så fall är julafton om tre dagar? Jag som inte ens köpt några julklappar...!!! Jag missade julen 2012 pga snöoväder i Kiev, så jag får önska att det gick att fira jul två gånger under 2013!
Visste ni förresten att jag precis la en och en halv timme på att måla naglarna, ta bort nagellacket, måla naglarna igen, ta bort det nagellacket också och nu bestämt mig för vanligt genomskinligt? Snacka om beslutångest på hög nivå!
Resten av dagen? Mat hos pappa, kör i Arby av alla ställen på denna jord, och sen sova. Vart vet jag inte än, det var det där med att ha skilda föräldrar och beslutsångest. (Egentliga problemet: Vilket hus är varmast!?)
tisdag 19 mars 2013
När man trillar av stolen pga trötthet
Jag är trött. Har börjat jobba vid 6 de senaste tre dagarna, och imorgon skulle jag egentligen vart ledig till tre och sen bara jobbat två timmar. Istället ringde kvinnan som jag jobbat för de två senaste dagarna och sjukanmälde sig en dag till. Jag klagar verkligen inte på att jag får jobba, utan jag klagar bara lite över det faktum att jag hade sett fram emot morgondagens sovmorgon. Men vet ni? Min sovmorgon på torsdag kommer att bli fantastisk! Såvida inget annat händer, och jag får hoppa in för någon annan.
Ibland när jag går runt och städar, så slår det mig att jag aldrig kommer ihåg vad jag tänker på när jag städar. Det är som om jag sätter kroppen på auto och låter den sköta allting, och sen släpper jag in hjärnan när det är dags för en paus. Om det fungerar? Absolut! Men, säg till om ni har ett annat sätt att överleva städjobb på! När jag hade det som sommarjobb för två somrar sen lyssnade jag på Mika konstant i två timmar på ett av mina ställen. Tro mig, man blir ganska trött på honom efter ett tag!
Imorgon åtta timmar, torsdag ledig, fredag sex timmar, lördag ledig, söndag fem timmar. Mina fötter är smått döende och mitt trasiga knä säger ifrån varje dag när jag kommer hem. Åh, vad jag längtar till Italien! Första april ska jag för övrigt upp till Stockholm för att träffa familjen, och diskutera kontrakt! Kära mor kom på den ypperliga idén att hon tar ledigt och så tar vi bilen upp tillsammans, och plockar även med lillasyster Josefin!
För övrigt förstår jag er fullständigt om ni inte orkar med min blogg just nu. Min dator är på reparering hos far, tydligen hade den plockat på sig några ukrainska virus och de verkar vara svåra att få bort. Så fort den är ok så blir jag roligare, I promise!
Ibland när jag går runt och städar, så slår det mig att jag aldrig kommer ihåg vad jag tänker på när jag städar. Det är som om jag sätter kroppen på auto och låter den sköta allting, och sen släpper jag in hjärnan när det är dags för en paus. Om det fungerar? Absolut! Men, säg till om ni har ett annat sätt att överleva städjobb på! När jag hade det som sommarjobb för två somrar sen lyssnade jag på Mika konstant i två timmar på ett av mina ställen. Tro mig, man blir ganska trött på honom efter ett tag!
Imorgon åtta timmar, torsdag ledig, fredag sex timmar, lördag ledig, söndag fem timmar. Mina fötter är smått döende och mitt trasiga knä säger ifrån varje dag när jag kommer hem. Åh, vad jag längtar till Italien! Första april ska jag för övrigt upp till Stockholm för att träffa familjen, och diskutera kontrakt! Kära mor kom på den ypperliga idén att hon tar ledigt och så tar vi bilen upp tillsammans, och plockar även med lillasyster Josefin!
För övrigt förstår jag er fullständigt om ni inte orkar med min blogg just nu. Min dator är på reparering hos far, tydligen hade den plockat på sig några ukrainska virus och de verkar vara svåra att få bort. Så fort den är ok så blir jag roligare, I promise!
torsdag 14 mars 2013
När man skulle behöva byta ut sina fötter
Otroligt tråkigt utan bilder, jag vet. Ber om ursäkt, men jag kan inte riktigt styra mina elektriska apparater och deras nycker...
I vilket fall, idsg överlevde jag UF-mässan "våga vara egen" i Mönsterås! Hade ingen aning om att Ung Företagsamhet vsr så pass stort iKalmar län som det verkar vara. Jag fortsätter lära mig nya saker helt enkelt. Som representant från Kumulus uppmärksammade vi ungdomar på möjligheten att kunna åka på EVS, som jag gjort. Av någon konstig anledning är det fortfarande människor som missat att den möjligheten finns. Fy skäms på er!
För er so inte har koll på vad som hände under mässan eller som helt enkelt inte vet vad en uf-mässa är så kommer här en kort sammanfattning: Uf-företag från hela länet fick möjlighet att ställa upp och både visa upp sina företag men även sälja sina produkter, samtidigt som de tävlade om förstaplatsen i kategorier som årets monter, årets säljare eller årets tjänst.
Det är väldigt trevligt att se så engageraee ungdomsr som verkligen brinner för vad de gör! Mäkta imponerad av ungdomarna i KrokUF, som tog hem priser i inte bara en kategori, utsn tre, och även fick utmärkelsen "årets UF" och somkommer att representera Kalmar län på den nationella mässan i Stockholm i maj.
I vilket fall, idsg överlevde jag UF-mässan "våga vara egen" i Mönsterås! Hade ingen aning om att Ung Företagsamhet vsr så pass stort iKalmar län som det verkar vara. Jag fortsätter lära mig nya saker helt enkelt. Som representant från Kumulus uppmärksammade vi ungdomar på möjligheten att kunna åka på EVS, som jag gjort. Av någon konstig anledning är det fortfarande människor som missat att den möjligheten finns. Fy skäms på er!
För er so inte har koll på vad som hände under mässan eller som helt enkelt inte vet vad en uf-mässa är så kommer här en kort sammanfattning: Uf-företag från hela länet fick möjlighet att ställa upp och både visa upp sina företag men även sälja sina produkter, samtidigt som de tävlade om förstaplatsen i kategorier som årets monter, årets säljare eller årets tjänst.
Det är väldigt trevligt att se så engageraee ungdomsr som verkligen brinner för vad de gör! Mäkta imponerad av ungdomarna i KrokUF, som tog hem priser i inte bara en kategori, utsn tre, och även fick utmärkelsen "årets UF" och somkommer att representera Kalmar län på den nationella mässan i Stockholm i maj.
När köldskada är ens mellannamn
Det är fruktansvärt kallt. Jag dör av köldskador, ungefär. Plus att jag druckit mer koffein idag än vad jag gjort under det senaste halvåret sammanlagt, vilket resulterat i en extremt skakig kropp och syndromet "kan inte sitta stilla". Kanske borde fördtått attdetär såhär det kommer att sluta, när jag stod med tredje koppen kaffe!?
Vet ni vad det mest irriterande är för tillfället? Under uf-mässan idag var jag med ooch tävlade om en värmekudde, och eftersom min nyfunna vän Maja vann en tänkte jag inte mer pådet. Saken är den att jag hade lagt min mobil hemma idsg, så de som velst nå mig hsrbara kunnat få tag påLudde,typ. När jag kom hem har jag två missade samtal från tjejen som hade uf-företaget som hade tävlingen, och när jsg ringer upp och frågsr vad hon ville så vissr det sig att jag vunnit en också. Med tanke på att jag faktiskt dör av kyla här så hade den inte vart helt fel just nu. Är jag en hemdk människa om jag ber demskicka dentill mig mot fraktkostnad...?
Jag tror vi kan räkna det som en universell sanning att när människor verkligen behöver få tag på en, så är ens mobil alltid försvunnen eller ur funktion.
Vet ni vad det mest irriterande är för tillfället? Under uf-mässan idag var jag med ooch tävlade om en värmekudde, och eftersom min nyfunna vän Maja vann en tänkte jag inte mer pådet. Saken är den att jag hade lagt min mobil hemma idsg, så de som velst nå mig hsrbara kunnat få tag påLudde,typ. När jag kom hem har jag två missade samtal från tjejen som hade uf-företaget som hade tävlingen, och när jsg ringer upp och frågsr vad hon ville så vissr det sig att jag vunnit en också. Med tanke på att jag faktiskt dör av kyla här så hade den inte vart helt fel just nu. Är jag en hemdk människa om jag ber demskicka dentill mig mot fraktkostnad...?
Jag tror vi kan räkna det som en universell sanning att när människor verkligen behöver få tag på en, så är ens mobil alltid försvunnen eller ur funktion.
onsdag 13 mars 2013
När man inte kan förutspå framtiden
Hade någonsagt till mig för två år sen när jag vandrade runt på studentmässan på Jenny attjag skulle stå där två år senare och informera om volontärtjänst i Europa så hade jsg skrattat gott och länge. Volontärtjänst? Det är sånt andra människor gör. Inte jag. Liksom. Nu sitter jag här en studentmässa senare och inser att jag av någon konstig anledning har blivit en inspiration för människor. Ungdomar sominte vet vsd de vill göra med sina liv. Det allra konstigaste i situationen är att jag inte vet mer omvad jag vill med livet än vsd de förvirrade ungdomarns gör.
För två år sen var jag för övrigt osäker när det kom till att prata inför människor. Surprise för många? Förmig med, kan jagsäga! Nu för tiden får man nästan dra mig ifrån min publik. När den ändringen dök upp? Ingen aning. Gjorde ett galet bra tal islutet av trean,och antar att det släppte efter reaktionerna jag fick av talet. Antar att Ukraina hjälpt mycketpå vägen där också. Ukraina har nog gett mig mer än vsd jag faktiskt själv kan se, förmodligen.
I vilket fall. Imorgon hsr jag en lång dag till, och ska försöka hinna ta mig till Halltorp och övnivngen med kören i tid. Kan bli spännande! Önska mig lycka till!
För två år sen var jag för övrigt osäker när det kom till att prata inför människor. Surprise för många? Förmig med, kan jagsäga! Nu för tiden får man nästan dra mig ifrån min publik. När den ändringen dök upp? Ingen aning. Gjorde ett galet bra tal islutet av trean,och antar att det släppte efter reaktionerna jag fick av talet. Antar att Ukraina hjälpt mycketpå vägen där också. Ukraina har nog gett mig mer än vsd jag faktiskt själv kan se, förmodligen.
I vilket fall. Imorgon hsr jag en lång dag till, och ska försöka hinna ta mig till Halltorp och övnivngen med kören i tid. Kan bli spännande! Önska mig lycka till!
tisdag 12 mars 2013
När man skriver inlägg från en surfplatta...
Till och med jag börjar tröttna på att mina elektriska apparater bara ger upp. Först kameran, sen mobilen och sen datorn. Jag räddade mobilen genom att plocka ihop han med ett likadant skal vi hade liggandes hemma, men av någon konstig anledning tycker inte batteriet omdet här skalet. Så jag har en hel mobil, men den dör var femte timme. Praktiskt.Typ. Datorn ska vi inte ens prata om. I vanliga fall brukar han sura en dag och sen vakna till liv igen, nu visar han mig en svart skärm med en muspekare på. Någon därute som kan prsta med datorer? Vad försöker han säga? Jag ger upp...
Och ja, ikväll är det stavfel. Jag skriver på den mycket behändiga surfplattan. Jag förstår varför den inte heter skrivplatta, liksom. Läsa går an, men att skriva längre saker är inte himmelriket direkt.
För övrigt! Vet ni vad somväntade på mig när jag loggade in på fb ikväll? Ett meddelande från min kära arbetsgivare i kyrkan, med texten "när kan du börja jobba?", så framöver börjar jag med min favoritsysselsättning "multitasking". På söndag till exempel slutar jag städa vid 9, och samtidigt som jag slutar börjar jag nästa jobb en mil därifrån. Låter roligt, va!? Hur konstigt det än låter så föredrar jag det framför lediga dagar. Ja, jag är konstig.
måndag 11 mars 2013
När man tänkte skriva ett kort inlägg. Snyggt gjort, Malin.
Rent sådär så är mitt liv inte överdrivet spännande just nu, så att skriva blogginlägg dagligen går inte riktigt då det inte finns något spännande att skriva om. Det skulle bli just another blog with three sentences about the walk with my dog, och det tycker ingen är roligt. Liksom. Eller? Min hund är ganska underhållande, och med hans energi skulle han kunna fylla ut en helt egen blogg. Framtidsidé?
I vilket fall så har jag de senaste dagarna gjort ingenting, gråtit över bensinpriserna, köpt en ny BB-cream, satt igång larmet på MQ Hansa två gånger (take it easy, det var under arbetstid. Som om det skulle lugna er, liksom...), limmat ihop mina ukrainska skor med Karlssons klister (de har bara gått sönder två gånger, så i princip är de fortfarande som nya!), funderat över om jag ska använda min lediga tid till att lära mig italienska (ja, jag använder ledig tid till att fundera över vad jag ska göra med min lediga tid. Helt normalt, jag vet.), räffsat löv och frusit ihjäl. Två gånger. Jag dör av spänning!
För övrigt så bestämde sig min dator för att stänga av sig själv och inte vilja sättas igång, så de senaste inläggen ni läst med arton miljoner stavfel är skrivna från en surfplatta, därav alla fel. Men ikväll är det inga stavfel! Jag bor hos min mor ett par dagar, och hon har en dator som fungerar. Typ. Någorlunda. Sluta skriva - tangentbordet börjar snart att brinna! Och enligt min kära mor kan man inte använda skrivbordet att skriva med, då det finns risk att det brinner upp. Undrar hur hon tänkte där?
Hur som helst, på onsdag är jag på Jenny Nyström i Kalmar, på studentmässan, och pratar om hur det är att vara volontär i Ukraina. På torsdag är jag i Mönsterås på UF-mässan och pratar om samma sak. Man skulle kunna tro att jag har gjort något stort eller viktigt. Det enda jag gjorde var att ta ett halvår av mitt liv till att försöka förbättra livet för ett par människor i landet där vodka är billigare än vatten, och där korruptionen är som högst i Europa. Inget konstigt alls.
I vilket fall så har jag de senaste dagarna gjort ingenting, gråtit över bensinpriserna, köpt en ny BB-cream, satt igång larmet på MQ Hansa två gånger (take it easy, det var under arbetstid. Som om det skulle lugna er, liksom...), limmat ihop mina ukrainska skor med Karlssons klister (de har bara gått sönder två gånger, så i princip är de fortfarande som nya!), funderat över om jag ska använda min lediga tid till att lära mig italienska (ja, jag använder ledig tid till att fundera över vad jag ska göra med min lediga tid. Helt normalt, jag vet.), räffsat löv och frusit ihjäl. Två gånger. Jag dör av spänning!
För övrigt så bestämde sig min dator för att stänga av sig själv och inte vilja sättas igång, så de senaste inläggen ni läst med arton miljoner stavfel är skrivna från en surfplatta, därav alla fel. Men ikväll är det inga stavfel! Jag bor hos min mor ett par dagar, och hon har en dator som fungerar. Typ. Någorlunda. Sluta skriva - tangentbordet börjar snart att brinna! Och enligt min kära mor kan man inte använda skrivbordet att skriva med, då det finns risk att det brinner upp. Undrar hur hon tänkte där?
Hur som helst, på onsdag är jag på Jenny Nyström i Kalmar, på studentmässan, och pratar om hur det är att vara volontär i Ukraina. På torsdag är jag i Mönsterås på UF-mässan och pratar om samma sak. Man skulle kunna tro att jag har gjort något stort eller viktigt. Det enda jag gjorde var att ta ett halvår av mitt liv till att försöka förbättra livet för ett par människor i landet där vodka är billigare än vatten, och där korruptionen är som högst i Europa. Inget konstigt alls.
När Yatzy spelas tillräckligt högljutt för att väcka de döda
Jag vet inte vad ni har för syn på Yatzy, ni vet det där spelet man spelar med 6 tärningar som man slår och får olika saker man får olika mycket poäng för som sedan skrivs ned på ett papper. Min syn på det, rent sådär, är att det låter fruktansvärt tråkigt. Antar att ni har samma syn, eller hur?
I vilket fall så är det inte det i verkligheten, om man spelar det med rätt människor. Så länge jag kan minnas har det varit mamma och hennes väninna Lisbeths (ni vet min substitutmormor jag skrivit om innan nån gång) stora underhållningskälla. Varför det är så vet jag inte, och hur länge det vart så kan jag inte komma ihåg. Tror det började någon gång när vi bodde grannar i Halltorp, och eftersom det började när jag var 7 år gammal så kanske ni förstår min tillfälliga blackout vad det gäller tid. Liksom.
Hur som helst, som vanligt (händer ungefär en-två gånger i veckan) följde jag med min mor upp till Lisbeth på kvällsfika tidigare under kvällen. Som vanligt spelade vi Yatzy. Det här är andra gången sen jag kom hem, förra gången förlorade jag alldeles för stort för att det ens skulle vara roligt. Idag gick det bättre. Så pass bra att Lisbeth kommenterade med "fortsätter du såhär så skickar vi tillbaka dig till Ukraina". Det räckte för att tärningarna skulle sluta med att spy upp sexor åt mig, och istället ge mig tre strykningar på rad. Tack för den!
Hela partiet slutade med att Lisbeth vann överlägset, och min kära mor förlorade extremt stort. Delarna av partiet då vi höll på att dö av skratt eller var på vippen att förolämpa varandra till Mars håller jag ute ur inlägget, men i verkligheten upptog de större delen av halvtimmen då vi kastade tärningar och svor åt ettor som nässlade sig in.
Lärdom av detta? Spela Yatzy någon gång ibland, det är ett väldigt underhållande och extremt underskattat spel!
I vilket fall så är det inte det i verkligheten, om man spelar det med rätt människor. Så länge jag kan minnas har det varit mamma och hennes väninna Lisbeths (ni vet min substitutmormor jag skrivit om innan nån gång) stora underhållningskälla. Varför det är så vet jag inte, och hur länge det vart så kan jag inte komma ihåg. Tror det började någon gång när vi bodde grannar i Halltorp, och eftersom det började när jag var 7 år gammal så kanske ni förstår min tillfälliga blackout vad det gäller tid. Liksom.
Hur som helst, som vanligt (händer ungefär en-två gånger i veckan) följde jag med min mor upp till Lisbeth på kvällsfika tidigare under kvällen. Som vanligt spelade vi Yatzy. Det här är andra gången sen jag kom hem, förra gången förlorade jag alldeles för stort för att det ens skulle vara roligt. Idag gick det bättre. Så pass bra att Lisbeth kommenterade med "fortsätter du såhär så skickar vi tillbaka dig till Ukraina". Det räckte för att tärningarna skulle sluta med att spy upp sexor åt mig, och istället ge mig tre strykningar på rad. Tack för den!
Hela partiet slutade med att Lisbeth vann överlägset, och min kära mor förlorade extremt stort. Delarna av partiet då vi höll på att dö av skratt eller var på vippen att förolämpa varandra till Mars håller jag ute ur inlägget, men i verkligheten upptog de större delen av halvtimmen då vi kastade tärningar och svor åt ettor som nässlade sig in.
Lärdom av detta? Spela Yatzy någon gång ibland, det är ett väldigt underhållande och extremt underskattat spel!
lördag 9 mars 2013
När man dör av köldskador
Harni någon gång åkt gamla e22 söderut? Då kommer ni att veta vilket hus jagpratar om.Strax innan avfarten till Halltorp ligger ett stort rött hus. Det huset är byggt 1790. När de byggde det huset glömde de bort att det ligger nära kusten och att det kommer att blåsa mycket. Det kanske inte blåste på den tiden? Vinden kanske är ett nytt påhitt?
I vilket fall, när det blåser, så blåser det rakt igenom huset. Värme existersr inte såna dagar. På tiden då de byggde huset kanske de bättre visste hur de skulle hålla sig varma? De kanske hade en hemlighet som de glömde skicks med till framtida inneboende i huset?
Vad det än var så önskar jag såna här dagar att jag antingen kunde gå tillbaka i tiden och säga till dem att jobba mer på isoleringen, eller att jag hade följt trenden och köpt en onepiece.
Tolv grader i köket - check.
I vilket fall, när det blåser, så blåser det rakt igenom huset. Värme existersr inte såna dagar. På tiden då de byggde huset kanske de bättre visste hur de skulle hålla sig varma? De kanske hade en hemlighet som de glömde skicks med till framtida inneboende i huset?
Vad det än var så önskar jag såna här dagar att jag antingen kunde gå tillbaka i tiden och säga till dem att jobba mer på isoleringen, eller att jag hade följt trenden och köpt en onepiece.
Tolv grader i köket - check.
När man återupplever barndomsminnen
När jag var åtta år gammal började jag i en barnkör i Halltorp. Jag kommer fortfarande ihåghur skrämmande det var att sätta sig bland de äldre barnen, och jag var till och med ensam från min klass vilket gjorde det ännu värre. I torsdags gjorde jag om den här upplevelsen, fast mycket bättre och som tjugoåring. Jag började nämligen i kyrkokören i Halltorp. Sänkte medelåldern litegrann, så att säga.
Den här gången var det inte skrämmande alls. De söta små tanterna (jag vet att det inte är rättvist att kalla dem tanter, men Ukraina hade jag sagt babushkas. Eller hur?) välkomnade m6g och körledsren är fantastiskt rolig. Är det nu jag borde nämna attmin kära mor och min "substitutmormor" (före detta granne som är mammas väninna) är med i kören också, plus lillasyster. I vilket fall så var torsdagskvällen med kören fantastiskt rolig! Så vill ni se mig sjunga i en kyrka, iklädd kåpa, så är det Halltorps kyrka som gäller nästa söndag!
Den här gången var det inte skrämmande alls. De söta små tanterna (jag vet att det inte är rättvist att kalla dem tanter, men Ukraina hade jag sagt babushkas. Eller hur?) välkomnade m6g och körledsren är fantastiskt rolig. Är det nu jag borde nämna attmin kära mor och min "substitutmormor" (före detta granne som är mammas väninna) är med i kören också, plus lillasyster. I vilket fall så var torsdagskvällen med kören fantastiskt rolig! Så vill ni se mig sjunga i en kyrka, iklädd kåpa, så är det Halltorps kyrka som gäller nästa söndag!
torsdag 7 mars 2013
När mobilen pensionerar sig.
I tisdags tappade jag min mobil påväg ut ur bilen, men såginte det så trodde att den var borta för alltid. Igår hittade jag den, nergrävd i en lerpöl och något överkörd. Trots det så fungerade den alldeles utmärkt! Idag däremot lyckades jag tappa hanpå asfalt där detlåg småsten, och det var inte lika kul. Nu har jag en mobil med en skärm som är lite lagom spucken, så att säga. Undrar om det här är hans sätt att säga att han vill pendionera sig?
För övrigt har jag överlevt första dagen tillbaka på jobbet. Städncing. Kul. Känner att mitt youthpass kommer till mycket nytta. Typ.
För övrigt har jag överlevt första dagen tillbaka på jobbet. Städncing. Kul. Känner att mitt youthpass kommer till mycket nytta. Typ.
tisdag 5 mars 2013
När tiden stått stilla
Kommer ni ihåg när jag sa att min kamera gav upp? Well, nu har datorn gett upp också. Försöker lära mighur familjens nya alldeles för hightech leksak "läsplatta" fungerar. Går si o så, så att säga.
Vet ni att min garderob inte längre ser ut att innehålla mina kläder? Lite smått irriterande att inte ha annat än leggings och mina en size för stors ridtröjor som fungerar. Min nya vikt börjar se ut som ett dåligt skämt. Bara för det så är och jag mamma i mitten av att börja bli av med vikt, så inga nya kläder inhandlas förrän jag är av med en storlek. Så det så!
För övrigt så har de första dagarna såhär långt upptagits av städning, städncing och mer städning. Allting verkar ha stannat upp medans jag vart iväg. Av någon konstig anledning.
Vet ni att min garderob inte längre ser ut att innehålla mina kläder? Lite smått irriterande att inte ha annat än leggings och mina en size för stors ridtröjor som fungerar. Min nya vikt börjar se ut som ett dåligt skämt. Bara för det så är och jag mamma i mitten av att börja bli av med vikt, så inga nya kläder inhandlas förrän jag är av med en storlek. Så det så!
För övrigt så har de första dagarna såhär långt upptagits av städning, städncing och mer städning. Allting verkar ha stannat upp medans jag vart iväg. Av någon konstig anledning.
lördag 2 mars 2013
När det svider i plånboken
Dags att byta lite namn på bloggen, kanske? "What's the purpose of your stay?" har vart en mening som förföljt mig i mina drömmar på grund av passkontrollen på Borispol 6,5 månad sen. Känner att det är dags att låta den gå nu. Eller? Vad ska överskriften vara istället...?
Vet ni att jag har haft två fantastiska dagar hemma i Sverige såhär långt!? Kalmar är otroligt vackert att se igen efter att ha åkt mellan kommunistblock i ett halvår. Det är något med de låga gamla byggnaderna som är extremt charmigt. Tycker inte ni det om Kalmar föreslår jag att ni tillbringar ett halvår i Ukraina! Just sayin'.
Igår träffade jag mina älskade vänner Mathilda och Jenny, för en svensk fika (utlänningar verkar inte fatta konceptet med att sitta längre än 30 minuter för en kopp kaffe). I vilket fall så fanns det samtalsämnen och historier från Ukraina för att kunna fylla ut tre timmars tedrickande. Helt normalt i min värld, numera.
Idag? Restaurang med småsystrarna.
Lite irriterande dock är att allt i Kalmar stänger vid 6 eller 7 på vardagar, och 4 under helgen. Jag menar, om vi nu är en shopping&fika-kultur - varför kan man inte fika efter 6 på eftermiddagen!?
För övrigt sved det att betala bussresorna igår. Och det sved ännu mer att tanka bilen idag. Ukrainska marschrutkapriser, tack!
Vet ni att jag har haft två fantastiska dagar hemma i Sverige såhär långt!? Kalmar är otroligt vackert att se igen efter att ha åkt mellan kommunistblock i ett halvår. Det är något med de låga gamla byggnaderna som är extremt charmigt. Tycker inte ni det om Kalmar föreslår jag att ni tillbringar ett halvår i Ukraina! Just sayin'.
Igår träffade jag mina älskade vänner Mathilda och Jenny, för en svensk fika (utlänningar verkar inte fatta konceptet med att sitta längre än 30 minuter för en kopp kaffe). I vilket fall så fanns det samtalsämnen och historier från Ukraina för att kunna fylla ut tre timmars tedrickande. Helt normalt i min värld, numera.
Idag? Restaurang med småsystrarna.
Lite irriterande dock är att allt i Kalmar stänger vid 6 eller 7 på vardagar, och 4 under helgen. Jag menar, om vi nu är en shopping&fika-kultur - varför kan man inte fika efter 6 på eftermiddagen!?
För övrigt sved det att betala bussresorna igår. Och det sved ännu mer att tanka bilen idag. Ukrainska marschrutkapriser, tack!
torsdag 28 februari 2013
När man sitter på Arlanda
Sedan ni hörde från mig sist så har jag hunnit med ett flyg mellan Kiev-Tallinn och ett mellan Tallinn-Stockholm. Bytet i Tallinn var inga större problem. Var påväg in i planet då de började ropa ut att de som kommit med planet från Kiev behövde skynda sig lite. Hade det bytet legat här på arlanda hade jag aldrig kommit i tid. Arlanda är fruktansvärt ologiskt. Dessutom är alla skyltar på svenska, och vet ni hur jobbigt det är att tänka om?
Första gången jag får höra människor ha en konversation på svenska var på planet i Tallinn. Diskussionen var så extremt ointressant att det var plågsamt att förstå vad de pratade om. De diskuterade huruvida de skulle åka till mcdonalds efter planet och äta "trerätters" eller om de skulle åka till ett annat ställe. Kul för er - jag ska bara sitta här och låtsas att jag inte förstår vad ni säger, som jag gjort de senaste sex månaderna när människor pratat runtomkring mig.
Efter att ha lyssnat till ukrainska de senaste sex månaderna kan jag säga att ukrainska låter bättre än svenska. Svenska låter så falskt och tillgjort, större delen av tiden.
För övrigt fick jag börja med att ställa om alla mina elektroniska saker, till en tid som stämmer överens med tidszonen vi ligger i.
Första gången jag får höra människor ha en konversation på svenska var på planet i Tallinn. Diskussionen var så extremt ointressant att det var plågsamt att förstå vad de pratade om. De diskuterade huruvida de skulle åka till mcdonalds efter planet och äta "trerätters" eller om de skulle åka till ett annat ställe. Kul för er - jag ska bara sitta här och låtsas att jag inte förstår vad ni säger, som jag gjort de senaste sex månaderna när människor pratat runtomkring mig.
Efter att ha lyssnat till ukrainska de senaste sex månaderna kan jag säga att ukrainska låter bättre än svenska. Svenska låter så falskt och tillgjort, större delen av tiden.
För övrigt fick jag börja med att ställa om alla mina elektroniska saker, till en tid som stämmer överens med tidszonen vi ligger i.
När nyaste trenden i airportfashion är svartrandiga kinder.
Okej, så nu är det sista inlägget från Ukraina. Sitter på flygplatsen utanför Kiev och kollar på när de lastar in packningen i planet.
När jag kom till Ukraina i mitten av augusti så tog det mig 7 minuter vid disken där man visar passet. De kollade upp och ner lagom många gånger på mig och frågade mig lika många gånger om vad jag ska göra i Ukraina. Nu när jag stod där återigen men var påväg att lämna landet, så tog det mig en och en halv minut. Han kollade på passet, på mig, skannade det, såg att jag hade en registrering i landet där vodka är billigare än vatten och sen stämplade han registreringen och sen fick jag gå. Jag var på vippen att fråga varför det inte tog längre tid! Typ!
Himlen är klarblå, så jag ser fram emot att få kolla ner på Kiev en sista gång för nu. Kiev är som vackrast från luften!
För övrigt är det faktiskt lite jobbigt att veta att ens EVS har tagit slut. Hade jag kunnat hade jag gjort om det. Igen och igen och igen.
Hejdå Ukraina och hejdå Kiev!:)
När jag kom till Ukraina i mitten av augusti så tog det mig 7 minuter vid disken där man visar passet. De kollade upp och ner lagom många gånger på mig och frågade mig lika många gånger om vad jag ska göra i Ukraina. Nu när jag stod där återigen men var påväg att lämna landet, så tog det mig en och en halv minut. Han kollade på passet, på mig, skannade det, såg att jag hade en registrering i landet där vodka är billigare än vatten och sen stämplade han registreringen och sen fick jag gå. Jag var på vippen att fråga varför det inte tog längre tid! Typ!
Himlen är klarblå, så jag ser fram emot att få kolla ner på Kiev en sista gång för nu. Kiev är som vackrast från luften!
För övrigt är det faktiskt lite jobbigt att veta att ens EVS har tagit slut. Hade jag kunnat hade jag gjort om det. Igen och igen och igen.
Hejdå Ukraina och hejdå Kiev!:)
När man skriver sista inlägget från Ukraina.
Det är lite sentimentalt att skriva sista inlägget. Samtidigt väldigt skönt. Samtidigt väldigt jobbigt.
Sitter på kontoret. Lämnar om fem minuter.
Vet ni!? Jag har lämnat tre kassar med kläder, inkluderat alla mina skor förutom två par plus min vinterjacka. Nastya sa till alla på kontoret idag att jag gör det här, och uppmanade dem att rensa ut alla kläder de inte använder så att de kan lämna allt på en gång till familjecentret. Är inte det här extremt vackert av dem!?
I vilket fall så går jag nu. Jag ska ha en trevlig resa och jag ska lämna utan att börja gråta! Lycka till, Malin.
Jag kommer att sakna mitt liv i Ukraina!!
Sitter på kontoret. Lämnar om fem minuter.
Vet ni!? Jag har lämnat tre kassar med kläder, inkluderat alla mina skor förutom två par plus min vinterjacka. Nastya sa till alla på kontoret idag att jag gör det här, och uppmanade dem att rensa ut alla kläder de inte använder så att de kan lämna allt på en gång till familjecentret. Är inte det här extremt vackert av dem!?
I vilket fall så går jag nu. Jag ska ha en trevlig resa och jag ska lämna utan att börja gråta! Lycka till, Malin.
Jag kommer att sakna mitt liv i Ukraina!!
När dagens schema är klart
"...I guess we will see you soon again?"
De tar verkligen för givet att jag kommer att komma tillbaka. Är det såhär för alla EVS-volontärer? Blir ni inbjudna till er organisation igen, och planerar ni att åka tillbaka?
Dagen ser ut som följer:
11.00 - gå till kontoret och skriva ut boardingpass och biljett
12.00 - gå till marschrutkan som går till Kiev
13.00 - möta upp Artem utanför hans jobb i Kiev
14.00 - bli avsläppt på Borispol, Kiev
15.50 - planet lyfter!
Byter plan i Tallinn och sen Stockholm. Flyget till Stockholm tar minus 5 minuter, så det blir en låång dag!
22.05 - JAG KOMMER HEM TILL KALMAR!
De tar verkligen för givet att jag kommer att komma tillbaka. Är det såhär för alla EVS-volontärer? Blir ni inbjudna till er organisation igen, och planerar ni att åka tillbaka?
Dagen ser ut som följer:
11.00 - gå till kontoret och skriva ut boardingpass och biljett
12.00 - gå till marschrutkan som går till Kiev
13.00 - möta upp Artem utanför hans jobb i Kiev
14.00 - bli avsläppt på Borispol, Kiev
15.50 - planet lyfter!
Byter plan i Tallinn och sen Stockholm. Flyget till Stockholm tar minus 5 minuter, så det blir en låång dag!
22.05 - JAG KOMMER HEM TILL KALMAR!
onsdag 27 februari 2013
När man vill ha kvar sina läsare!
Kommer jag att bli tråkig nu när jag åker tillbaka till Sverige? Kommer meningen med den här bloggen att försvinna helt? Eller kommer jag att helt enkelt sluta blogga?
Svaren är nej, nej och nej.
I mars kommer jag att genomgå en reversed culturechock. Tänk er själva att åka hem från en hel flygplats, i en hel bil, med ett helt säkerhetsbälte, på en hel väg och sen sova i en hel säng efter att ha tagit en dusch i en hel dusch som har varmt vatten längre än tre minuter. Och det var bara de mest obvious sakerna den första kvällen! Stay tuned för att få höra hur svenskar är efter att ha blivit van vid ukrainska människor!
I april kommer jag nog vara ganska tråkig, dock. Bara massa städning. Och kanske en weekend i Uppsala, om jag vill vara high-tech.
I maj åker jag tillbaka till Ukraina om min budget tillåter det.
I augusti åker jag på Ung Pilgrim 11-13s resa genom Tyskland och Frankrike, med en vecka i Taizé.
I september... Här kommer det bästa. Alla är beredda!? Det är det här som är anledningen till varför ni måste stå ut med fem månader av halvtaskiga saker! Beredda!?
I september åker jag till Milano, Italien för att jobba som au pair under ett år! Jag har en hel del planer för det året, och om ni vill vara en del av dem så fortsätter ni att kika in på min blogg även i framtiden. Ok!?
Hösten 2014 planerar jag att börja studera. Peace and developing. Linjen är värd ett inlägg i sig, så ni får vänta med information om den.
Svaren är nej, nej och nej.
I mars kommer jag att genomgå en reversed culturechock. Tänk er själva att åka hem från en hel flygplats, i en hel bil, med ett helt säkerhetsbälte, på en hel väg och sen sova i en hel säng efter att ha tagit en dusch i en hel dusch som har varmt vatten längre än tre minuter. Och det var bara de mest obvious sakerna den första kvällen! Stay tuned för att få höra hur svenskar är efter att ha blivit van vid ukrainska människor!
I april kommer jag nog vara ganska tråkig, dock. Bara massa städning. Och kanske en weekend i Uppsala, om jag vill vara high-tech.
I maj åker jag tillbaka till Ukraina om min budget tillåter det.
I augusti åker jag på Ung Pilgrim 11-13s resa genom Tyskland och Frankrike, med en vecka i Taizé.
I september... Här kommer det bästa. Alla är beredda!? Det är det här som är anledningen till varför ni måste stå ut med fem månader av halvtaskiga saker! Beredda!?
I september åker jag till Milano, Italien för att jobba som au pair under ett år! Jag har en hel del planer för det året, och om ni vill vara en del av dem så fortsätter ni att kika in på min blogg även i framtiden. Ok!?
Hösten 2014 planerar jag att börja studera. Peace and developing. Linjen är värd ett inlägg i sig, så ni får vänta med information om den.
När festerna avlöser varandra.
2013-02-28. Datumet är här. Vart tog tiden vägen?
Nej men ärligt - VART tog tiden vägen? Efter min on arrival i November så har allt gått fruktansvärt fort! Varför var inte projektet lite längre?
Idag hade vi ytterliggare en fest för mig. På kontoret, med människor från organisationen. Tacktal åt alla håll och kanter, och jag kunde inte riktigt få in i mitt huvud att allt var till min ära och att det var för att jag åker hem.
Tack för tiden du har tillbringat här hos oss. Som psykolog (den här kvinnan arbetar som psykolog) kan jag säga att det inte är enkelt för människor att åka utomlands, och särskilt inte till ett land där de inte kan språket, och stanna där en längre tid. Det är svårt att passa in i en ny kultur och känna sig som en del av det. Det är bara människor som du som kan klara av en sådan sak! Nästa gång du kommer hit så tar vi mer än gärna emot dig! Du är alltid välkommen hit!
De är helt allvarliga när de säger "nästa gång du kommer hit". Det är inte en fråga, utan det är ett rent påstående. De är även helt allvarliga när de säger att de vill besöka mig i Sverige, och att de till och med skulle kunna simma över Östersjön om det skulle krisa med flyg.
Tack så jättemycket för de engelskalektioner du hållt för oss på kontoret. Och vi ber om ursäkt över att alla inte var överdrivet bra elever! Eftersom du inte kunde vårt språk inspirerade du oss till att vilja lära oss engelska, och vi hoppas att till nästa gång att du lärt dig lite mer ukrainska! Tack vare dig så har vi blivit som en familj här på kontoret, och det kommer att bli tomt utan ditt leende och ditt skratt! Kom tillbaka!
Kvinnan som höll det talet, talade ingen engelska med mig alls de första tre månaderna. Hon var rädd för att använda sin engelska. Under fjärde månaden började hon använda engelska, och femte månaden började vi våra engelskaklasser. Nu kan hon inte sluta prata engelska, typ!
Det är fruktansvärt tungt att behöva åka.
För övrigt var vi även inbjudna till Luda, kvinnan vi har art therapy med. Så min vistelse i Ukraina slutade med veraneke (typical ukrainian food) och te ur en kopp med motivet "The battle of Poltava".
Nej men ärligt - VART tog tiden vägen? Efter min on arrival i November så har allt gått fruktansvärt fort! Varför var inte projektet lite längre?
Idag hade vi ytterliggare en fest för mig. På kontoret, med människor från organisationen. Tacktal åt alla håll och kanter, och jag kunde inte riktigt få in i mitt huvud att allt var till min ära och att det var för att jag åker hem.
Tack för tiden du har tillbringat här hos oss. Som psykolog (den här kvinnan arbetar som psykolog) kan jag säga att det inte är enkelt för människor att åka utomlands, och särskilt inte till ett land där de inte kan språket, och stanna där en längre tid. Det är svårt att passa in i en ny kultur och känna sig som en del av det. Det är bara människor som du som kan klara av en sådan sak! Nästa gång du kommer hit så tar vi mer än gärna emot dig! Du är alltid välkommen hit!
De är helt allvarliga när de säger "nästa gång du kommer hit". Det är inte en fråga, utan det är ett rent påstående. De är även helt allvarliga när de säger att de vill besöka mig i Sverige, och att de till och med skulle kunna simma över Östersjön om det skulle krisa med flyg.
Tack så jättemycket för de engelskalektioner du hållt för oss på kontoret. Och vi ber om ursäkt över att alla inte var överdrivet bra elever! Eftersom du inte kunde vårt språk inspirerade du oss till att vilja lära oss engelska, och vi hoppas att till nästa gång att du lärt dig lite mer ukrainska! Tack vare dig så har vi blivit som en familj här på kontoret, och det kommer att bli tomt utan ditt leende och ditt skratt! Kom tillbaka!
Kvinnan som höll det talet, talade ingen engelska med mig alls de första tre månaderna. Hon var rädd för att använda sin engelska. Under fjärde månaden började hon använda engelska, och femte månaden började vi våra engelskaklasser. Nu kan hon inte sluta prata engelska, typ!
Det är fruktansvärt tungt att behöva åka.
För övrigt var vi även inbjudna till Luda, kvinnan vi har art therapy med. Så min vistelse i Ukraina slutade med veraneke (typical ukrainian food) och te ur en kopp med motivet "The battle of Poltava".
När man blir hjärntvättad av Ukraina.
Vet ni att under tiden här så har jag blivit fullständigt hjärntvättad av en sak. I den här byggnaden så stängs vattnet av efter klockan tolv på natten. När jag är uppe så länge som jag är ikväll så säger min hjärna till mig runt 23.30 att det börjar bli dags att fundera över vad mer jag behöver vatten till, innan jag säger hejdå till det för sex timmar. Saken är den att när jag var i Donetsk så fick jag panik en kväll när klockan närmade sig 23.50 och jag insåg att badrummet fortfarande var upptaget. De andra kollade väldigt konstigt på mig när jag förklarade att vattentiden börjar ta slut och att de behöver vara lite snabbare så jag också kunde hinna med att ta en dusch!
I Sverige kommer jag kunna vara rebellisk och duscha mitt i natten om jag vill! Så det så!
I Sverige kommer jag kunna vara rebellisk och duscha mitt i natten om jag vill! Så det så!
When you're planning to go back.
It's easier to go if you tell yourself that you're gonna come back one day. I realised today that the masters in the education I'm gonna do in the future (Peace&Developing, Linnéuniversitetet, Växjö) actually is working in a NGO for a year. Today I'm telling myself that I will do that part of the education in Community Foundation of Irpin Region. I'm also telling myself that I will study Russian before that. I'm telling myself that I will rent a room in the hostel where I live now, and that I will keep in touch with all the people so I have friends when I come back here. At the moment this doesn't sound too bad. There is something about the culture and the people in the this country that makes me not want to leave. And Irpin is quite beautiful, after all.
The reason why this is a good option, is that Ukraine is developing. Why not be part of that!?
The reason why this is a good option, is that Ukraine is developing. Why not be part of that!?
tisdag 26 februari 2013
När man är huvudpersonen på festen.
Jag har haft en alldeles fantastisk dag! Näst sista hela dagen i Ukraina. De hade planerat en fest för mig i kyrkan där vi har vår art therapy, och inte bara våra barn var där, utan även människor från organisationen och från den lokala women club. De spelade upp en film med bilder från min tid här, alla höll tal och gav mig presenter och jag grät ungefär hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag vill se bilder från festen, men antar att jag kommer få dem skickade till mig senare i vilket fall...
Barnen fattade ungefär när jag sa hejdå att det verkligen var hejdå, och ungefär då började de fråga när jag tänker komma tillbaka. Allt det här får mig att inse att jag kommer att sakna mitt arbete och människorna här något extremt.
Luda, kvinnan som är in charge över art therapyn, hade satt ihop ett helt fotoalbum med bilder till mig. Ärligt talat så har jag inte sett en bild på mig, som i en riktig bild som man sätter i ett album, sen jag var 12 år, så att jag nu har ett helt album är fantastiskt! Men just nu har jag inte styrkan att kolla igenom allt och skriva på raderna eller fundera över vilka bilder av mina egna som jag ska lägga till. Just nu är jag på vippen att börja gråta bara jag kollar på presenterna jag fick.
Just nu började min mobil för övrigt sjunga WOW, FANTASTIC BABY, vilket ungefär betyder att någon försöker få tag på mig. Ingen mindre än Marina, som brukar vara translater åt mig, vill ha mig på kontoret klockan 10 imorgon för att säga hejdå. Varför kan inte alla bara ignorera mig de två sista dagarna, och låta bli att säga hejdå? Det är mycket enklare så...
måndag 25 februari 2013
När resväskan går på diet.
Som ni redan vet håller jag på att förbereda min färd hem på torsdag. Flyget går 15.50, och resan går som följer: Kiev-Tallinn, Tallinn-Stockholm, Stockholm-Kalmar. Jag är i princip klar med alla förberedelser inför hemresan. Väskan är packad, och jag håller på att göra de sista bantningarna av bagaget innan jag sätter lås på den.
Jag fick veta idag att familjecentret jag besökte för ett par dagar sen har en insamling av kläder till familjer som behöver det. Det gör bantningen av mitt bagage mycket enklare. Visste ni att jag tar med mig bara fyra par skor hem? Eller att jag bara tar med en fjärdedel av mina kläder hem? Just nu är mitt stora problem om jag ska ta med min vinterjacka hem, eller om jag ska lämna den här också. Jag menar, jag har två vinterkappor redan, och jag klarar mig med dem den sista vintermånaden i Sverige. Vad ska jag med ytterliggare en vinterjacka till, när fattiga familjer i Ukraina har det jobbigare vintertid än vad jag någonsin haft eller kommer att ha?
Problemet också just nu är att jag behöver bli av med ett kilo till i resväskan. Någonting väger för mycket. Borde jag plocka ut chokladen till min familj, eller nagellacken jag samlat på mig? De väger ungefär lika mycket...
Packa är roligt! Det betyder att jag snart åker och sen kan packa upp allt hemma!:-D
Jag fick veta idag att familjecentret jag besökte för ett par dagar sen har en insamling av kläder till familjer som behöver det. Det gör bantningen av mitt bagage mycket enklare. Visste ni att jag tar med mig bara fyra par skor hem? Eller att jag bara tar med en fjärdedel av mina kläder hem? Just nu är mitt stora problem om jag ska ta med min vinterjacka hem, eller om jag ska lämna den här också. Jag menar, jag har två vinterkappor redan, och jag klarar mig med dem den sista vintermånaden i Sverige. Vad ska jag med ytterliggare en vinterjacka till, när fattiga familjer i Ukraina har det jobbigare vintertid än vad jag någonsin haft eller kommer att ha?
Problemet också just nu är att jag behöver bli av med ett kilo till i resväskan. Någonting väger för mycket. Borde jag plocka ut chokladen till min familj, eller nagellacken jag samlat på mig? De väger ungefär lika mycket...
Packa är roligt! Det betyder att jag snart åker och sen kan packa upp allt hemma!:-D
När man behöver arbeta.
Som jag förmodligen sagt tidigare - det är mycket att skriva såhär i slutet av projektet. Slutvärderingar till båda organisationerna och ett youthpass. Eftersom jag är odisciplinerad när det kommer till att göra sånt arbete hemifrån så behöver jag gå till kontoret för att få det gjort. Positivt är att jag åtminstone vet mina svagheter, eller hur? Så, sagt och gjort, om fem minuter packar jag ihop min dator och vandrar till kontoret. Har för övrigt även en engelskalektion senare i eftermiddag. Eftersom eleverna missat mina två senaste så har jag material så det räcker och blir över!
Jag tycker om bilder på mig själv alldeles för mycket, men ser man fantastisk ut så gör man.
söndag 24 februari 2013
När man förstör överraskningen.
Igår hade vi Euroclub i vanlig ordning, klockan tre i skola nummer tolv. Jag skulle hålla en presentation om Sverige, så jag tänkte att det är bra om jag är där en kvart tidigare för att fixa med projektorn o allt. Sagt och gjort, jag klev in i vårt klassrum 14.40, och ser ballonger och alla ungdomar plus Denitsa som jobbar med att göra iordning rummet. Jag harklar mig och frågar Denitsa vad som händer, hon ser på mig fullkomligt skräckslagen och säger "surprise...?". Ungefär då inser jag att jag borde vända och komma tillbaka en kvart senare.
Sagt och gjort, jag gick iväg och handlade mat och kom tillbaka till klockan tre. Alla ungdomar var på plats, Denitsa likaså och de välkomnade mig med ett stoooort "surprise", presenter och kramar! Eftersom jag var alldeles för tidig så förstörde jag själva överraskningsmomentet för mig själv, men tacksamheten jag kände under vår lilla fest vi hade innan Euroclub är något jag inte kommer att glömma på länge!
Jag kommer inte att sakna landet Ukraina, men vissa delar av Ukraina kommer etsa sig fast i mitt hjärta och just de delarna kommer jag att sakna något enormt.
Sagt och gjort, jag gick iväg och handlade mat och kom tillbaka till klockan tre. Alla ungdomar var på plats, Denitsa likaså och de välkomnade mig med ett stoooort "surprise", presenter och kramar! Eftersom jag var alldeles för tidig så förstörde jag själva överraskningsmomentet för mig själv, men tacksamheten jag kände under vår lilla fest vi hade innan Euroclub är något jag inte kommer att glömma på länge!
Jag kommer inte att sakna landet Ukraina, men vissa delar av Ukraina kommer etsa sig fast i mitt hjärta och just de delarna kommer jag att sakna något enormt.
När man lämnar en del av sig själv.
I'm gonna leave my darling I got as a present my first week in Ukraine, a phrasebook for foreigners! He will be of more use in the community foundation than he will ever be for me in Sweden.
lördag 23 februari 2013
När Sverige liknar paradiset på jorden.
Igår var jag, Denitsa och Nastya inbjudna till ett möte för socialarbetare i Irpin. Det var styrelsen från ett familjecenter och studenter från Irpin som arbetar med socialarbete i olika former. De var intresserade av att höra om hur the government i Sverige och Bulgarien arbetar med familj, barn, ungdomar och människor med handikapp. Tur att jag läste ett år socialkunskap i gymnasiet, annars hade jag varit fullständigt meningslös på det mötet!
De berättade även en hel del om hur the government i Ukraina arbetar med det här och ger stöd till familjer med problem. Efter att ha hört historier om barnhem från båda de länderna kände jag att det var väldigt trevligt att förklara hur det fungerar med bland annat stödfamiljer i Sverige. Har vi förresten barnhem? Eller får barn utan föräldrar en stödfamilj direkt? Är inte hundra på informationen, faktiskt.
I vilket fall så fick jag under mötet en massa information om de båda andra länderna som var väldigt otrevligt att höra. Tänkte dela med mig av några punkter, så ni kan se skillnaden mellan länder som trots allt geografiskt sätt ligger relativt nära varandra.
Informationen jag har är den jag fick på mötet, att den stämmer hundra procent med verkligheten skulle jag inte våga sätta mitt liv på.
- I Bulgarien finns det ingen som kan hindra en familj från att hämta sitt barn på ett barnhem. Familjen har rätt att ta sitt barn därifrån för en weekend eller en vecka. Vad som händer med barnet under tiden den är hos familjen kan ingen på barnhemmet göra något åt, för de har ingen rätt att rapportera misstänkta fall till någon. Så om barnet kommer tillbaka blåslagen finns det ingen som kan hjälpa barnet. Endast de fall då barnet själv erkänner att den blivit slagen, kan man gå vidare med till domstol och på sikt bli av med familjens vårdnad fullständigt.
- I Ukraina är det en så kallad "business" att bli mångbarnsmamma. Föder man ett barn i Ukraina har mamman rätt att stanna hemma i två år och få betalt. Det spelar ingen roll vad kvinnan haft för jobb innan eller om hon tar mammaledigt från ett jobb eller inte, alla kvinnor får lika mycket betalt för att stanna hemma den här perioden med barnet. Därför har det blivit en business för kvinnor som inte har något jobb att föda många barn men inte ta hand om barnen - för att komma åt pengarna. För övrigt får familjen inte de här pengarna om mannen är den som stannar hemma med barnet. Jämställdhet = 0.
- I Ukraina anses det som dålig status om man har ett handikappat barn. Därför väljer många familjen att inte registrera att deras barn är handikappat, och kan därmed inte få det stöd som behövs. Det finns även många fall då familjen vägrar att ta emot stöd även om de är registrerade, för att de inte kan se varför de behöver stöd. De kan bland annat vara rädda för att the government är ute efter att ta deras barn ifrån dem, eller att de ska göra barnet illa. De har ingen tillit till de människor som jobbar för att hjälpa dem. Det finns även många fall då mammor med handikappade barn försvinner för en tid, men mamman kommer tillbaka utan barn. Ett sånt fall hade familjecentret just då vi hade möte, direktorn kunde inte stanna på mötet för att hon behövde hjälpa till i jakten på den försvunna mamman.
- Utöver det här så har zigenar-familjer i Bulgarien det väldigt svårt. De har lägre status än bulgariska familjer och får i många fall inte samma rättigheter till hjälp. På barnhemmen är över 70% av barnen från zigenarfamiljer, och det är de barnen som aldrig blir adopterade eftersom ingen vill ha ett zigenarbarn.
Under hela mötet frågade de om såna här problem dyker upp även i Sverige. Jag hade inget bra svar - har ni!?
De berättade även en hel del om hur the government i Ukraina arbetar med det här och ger stöd till familjer med problem. Efter att ha hört historier om barnhem från båda de länderna kände jag att det var väldigt trevligt att förklara hur det fungerar med bland annat stödfamiljer i Sverige. Har vi förresten barnhem? Eller får barn utan föräldrar en stödfamilj direkt? Är inte hundra på informationen, faktiskt.
I vilket fall så fick jag under mötet en massa information om de båda andra länderna som var väldigt otrevligt att höra. Tänkte dela med mig av några punkter, så ni kan se skillnaden mellan länder som trots allt geografiskt sätt ligger relativt nära varandra.
Informationen jag har är den jag fick på mötet, att den stämmer hundra procent med verkligheten skulle jag inte våga sätta mitt liv på.
- I Bulgarien finns det ingen som kan hindra en familj från att hämta sitt barn på ett barnhem. Familjen har rätt att ta sitt barn därifrån för en weekend eller en vecka. Vad som händer med barnet under tiden den är hos familjen kan ingen på barnhemmet göra något åt, för de har ingen rätt att rapportera misstänkta fall till någon. Så om barnet kommer tillbaka blåslagen finns det ingen som kan hjälpa barnet. Endast de fall då barnet själv erkänner att den blivit slagen, kan man gå vidare med till domstol och på sikt bli av med familjens vårdnad fullständigt.
- I Ukraina är det en så kallad "business" att bli mångbarnsmamma. Föder man ett barn i Ukraina har mamman rätt att stanna hemma i två år och få betalt. Det spelar ingen roll vad kvinnan haft för jobb innan eller om hon tar mammaledigt från ett jobb eller inte, alla kvinnor får lika mycket betalt för att stanna hemma den här perioden med barnet. Därför har det blivit en business för kvinnor som inte har något jobb att föda många barn men inte ta hand om barnen - för att komma åt pengarna. För övrigt får familjen inte de här pengarna om mannen är den som stannar hemma med barnet. Jämställdhet = 0.
- I Ukraina anses det som dålig status om man har ett handikappat barn. Därför väljer många familjen att inte registrera att deras barn är handikappat, och kan därmed inte få det stöd som behövs. Det finns även många fall då familjen vägrar att ta emot stöd även om de är registrerade, för att de inte kan se varför de behöver stöd. De kan bland annat vara rädda för att the government är ute efter att ta deras barn ifrån dem, eller att de ska göra barnet illa. De har ingen tillit till de människor som jobbar för att hjälpa dem. Det finns även många fall då mammor med handikappade barn försvinner för en tid, men mamman kommer tillbaka utan barn. Ett sånt fall hade familjecentret just då vi hade möte, direktorn kunde inte stanna på mötet för att hon behövde hjälpa till i jakten på den försvunna mamman.
- Utöver det här så har zigenar-familjer i Bulgarien det väldigt svårt. De har lägre status än bulgariska familjer och får i många fall inte samma rättigheter till hjälp. På barnhemmen är över 70% av barnen från zigenarfamiljer, och det är de barnen som aldrig blir adopterade eftersom ingen vill ha ett zigenarbarn.
Under hela mötet frågade de om såna här problem dyker upp även i Sverige. Jag hade inget bra svar - har ni!?
När tårarna inte tar slut.
Sedan klockan nio (då jag kom hem från Kiev) har jag suttit med en presentation om Sverige som jag ska göra imorgon på Euroclub. För ungefär tio minuter sedan bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sju minuter efter det gav jag upp, då jag insåg att hjärtklappningar och lätt panik inte går bra ihop med "försöka att somna".
Ärligt talat så gick det nog upp för mig nu att jag lämnar om mindre än en vecka. Och den tanken gör mig lätt panikslagen. Och lätt gråtfärdig. Men samtidigt överlycklig. Jag får liksom inte ihop det.
Jag har ingenting klart för att lämna. Rummet ser hemskt ut, även om jag gjort försök till att organisera allting. Min hjärna är en enda röra, och med den röran försöker jag skriva slutrapporter åt alla håll plus ett Youthpass.
Samtidigt som allt det här börjar jag redan nu förbereda mentalt inför flyget. Jag går inte överdrivet bra ihop med flygplan, och nu på hemresan ska jag lyfta och landa tre gånger. Det gör mig lätt panikslagen, även om det gör mig oerhört glad då jag slipper tåg. Plus att jag alltid är rädd för att bli försenad. Vad gör jag om jag missar flyget!? Plus att jag är rädd att bli stoppad i passkontrollen någonstans, pga stämpeln i passet som säger att jag är laglig medborgare i landet Ukraina.
Vet ni vad som skrämmer mig allra mest?
Det som skrämmer mig allra, allra mest, är att komma tillbaka hem till Sverige. Om en månad - kommer Ukraina att kännas som en dröm? Någonting som aldrig hände? Kommer allting bara försvinna? Alla minnen? Alla vänner? Alla nya erfarenheter?
Hur kommer människor att ta emot mig?
Kommer allting se likadant ut som när jag lämnade?
Kommer jag se på allting likadant som jag gjorde innan jag lämnade för Ukraina?
Kommer personen som utvecklats i Ukraina att sakta men säkert gå tillbaka till den hon var innan?
Jag är ärligt talat livrädd för att åka tillbaka till Sverige. Just nu känns det som om det skulle vara enklare att bara stanna här.
Och ja, tårarna flödar som om de aldrig ska ta slut. Jag vill och behöver sova, men hjärnan och kroppen vägrar infinna sig i sömn-läge!
Ärligt talat så gick det nog upp för mig nu att jag lämnar om mindre än en vecka. Och den tanken gör mig lätt panikslagen. Och lätt gråtfärdig. Men samtidigt överlycklig. Jag får liksom inte ihop det.
Jag har ingenting klart för att lämna. Rummet ser hemskt ut, även om jag gjort försök till att organisera allting. Min hjärna är en enda röra, och med den röran försöker jag skriva slutrapporter åt alla håll plus ett Youthpass.
Samtidigt som allt det här börjar jag redan nu förbereda mentalt inför flyget. Jag går inte överdrivet bra ihop med flygplan, och nu på hemresan ska jag lyfta och landa tre gånger. Det gör mig lätt panikslagen, även om det gör mig oerhört glad då jag slipper tåg. Plus att jag alltid är rädd för att bli försenad. Vad gör jag om jag missar flyget!? Plus att jag är rädd att bli stoppad i passkontrollen någonstans, pga stämpeln i passet som säger att jag är laglig medborgare i landet Ukraina.
Vet ni vad som skrämmer mig allra mest?
Det som skrämmer mig allra, allra mest, är att komma tillbaka hem till Sverige. Om en månad - kommer Ukraina att kännas som en dröm? Någonting som aldrig hände? Kommer allting bara försvinna? Alla minnen? Alla vänner? Alla nya erfarenheter?
Hur kommer människor att ta emot mig?
Kommer allting se likadant ut som när jag lämnade?
Kommer jag se på allting likadant som jag gjorde innan jag lämnade för Ukraina?
Kommer personen som utvecklats i Ukraina att sakta men säkert gå tillbaka till den hon var innan?
Jag är ärligt talat livrädd för att åka tillbaka till Sverige. Just nu känns det som om det skulle vara enklare att bara stanna här.
Och ja, tårarna flödar som om de aldrig ska ta slut. Jag vill och behöver sova, men hjärnan och kroppen vägrar infinna sig i sömn-läge!
fredag 22 februari 2013
När man är påväg in till Kiev.
onsdag 20 februari 2013
När man försöker få ordning på sin saker.
En vecka kvar. Rummet är en enda stor röra och jag har knappt koll på vart jag har mig själv. Det enda jag vet med säkerhet just nu är att ungefär hälften av kläderna jag har här ska inte få följa med hem. Letar efter ett ställe med behövande människor som kan ta emot dem, om jag inte hittar något sånt så hamnar de på en second hand. Min älskade höstkappa från förra årets kollektion från H&M blev dessvärre under tiden här ungefär två storlekar för liten. Fullständigt möjligt, ungefär hälften av min nya vikt har fått för sig att sätta sig på brösten. Nämligen. I vilket fall så fick den följa med i Maggies resväska, när hon var här på besök under helgen.
Ärligt talat så kommer jag inte sakna kappan överdrivet mycket. Förra veckan hade Humana (second hand) sin cheap (cheap, inte sheep) weak, och hittade en ursnygg röd kappa för bara (!!) 8 gryvnas (läs SEK för det svenska priset).
Tillbaka till ämnet - rummet är en enda röra och jag har massa pappersarbete som vill bli klart. Ser ut som om det blir kontor för mig istället för sanatoriumet imorgon.
måndag 18 februari 2013
När man är irriterad.
Vet ni vad det värsta med att vara volontär i det här landet är? Vet inte om det bara är här människor tänker så, förmodligen springer fler volontärer på det här problemet... I vilket fall, vad tror ni är det värsta?
För mig det absolut värsta är att människor inte tar ens jobb på allvar. Som idag. Mina engelskaelever dök aldrig upp. Eller jo, de dök upp, men det var en konferens eller något liknande halva kvällen så de var totalt ointresserade av en engelskalektion. Vad är då problemet? Jo, problemet är att de struntar fullständigt i att meddela om det här. Det är inte första gången det händer.
"Hon är volontär, hon tar inte betalt, så det spelar ingen roll om vi dyker upp eller inte hon kommer ändå vara där och vad spelar det för roll om hon inte gör något arbete när hon väl är på plats...?"
Hade det här varit lektioner jag tagit betalt för hade de kommit på varenda lektion, och meddelat innan om de kommer eller inte eftersom det är deras pengar som försvinner om de inte dyker upp.
En annan gång då en människa fullständigt trampat på ordet volontär är när vicerektorn på skolan där vi har euroclub en gång i november bad oss att ta över hennes lektioner för de två kommande veckorna, för vi gör ju ändå inget annat med vår tid än att arrangera euroclub på hennes skola.
Ordet volontär har inte överdrivet hög status i landet Ukraina.
För mig det absolut värsta är att människor inte tar ens jobb på allvar. Som idag. Mina engelskaelever dök aldrig upp. Eller jo, de dök upp, men det var en konferens eller något liknande halva kvällen så de var totalt ointresserade av en engelskalektion. Vad är då problemet? Jo, problemet är att de struntar fullständigt i att meddela om det här. Det är inte första gången det händer.
"Hon är volontär, hon tar inte betalt, så det spelar ingen roll om vi dyker upp eller inte hon kommer ändå vara där och vad spelar det för roll om hon inte gör något arbete när hon väl är på plats...?"
Hade det här varit lektioner jag tagit betalt för hade de kommit på varenda lektion, och meddelat innan om de kommer eller inte eftersom det är deras pengar som försvinner om de inte dyker upp.
En annan gång då en människa fullständigt trampat på ordet volontär är när vicerektorn på skolan där vi har euroclub en gång i november bad oss att ta över hennes lektioner för de två kommande veckorna, för vi gör ju ändå inget annat med vår tid än att arrangera euroclub på hennes skola.
Ordet volontär har inte överdrivet hög status i landet Ukraina.
When the englishlessons goes in one direction.
See what I did there? Fun, eh!?
I don't want to brag or anything, but I'm becoming pro in planning lessons in English. I'm at the office at the moment, waiting for the clock to turn five so todays lesson can start. Today we're gonna listen to One Direction (yes, that's the plan), read lyrics, fill in missing words (just reading the lyrics and listen to the song is too easy) and then translate to Ukrainian/Russian. My students? They are between 25-50, some of them are complete newbies in English and some are on a bit better level.
Why this exercise? Pretty easy explanation - they get trained in listening to english word for word, figure out words by just listening to them, and then a lot of new vocabulary from the lyrics and the translation. If you're faced with teaching english and have nothing to do for a lesson - perfect exercise!
It hurts to say, but I actually like this song. Might be because the lyrics are written by Ed Sheeran? Too bad he didn't sing the song...
I don't want to brag or anything, but I'm becoming pro in planning lessons in English. I'm at the office at the moment, waiting for the clock to turn five so todays lesson can start. Today we're gonna listen to One Direction (yes, that's the plan), read lyrics, fill in missing words (just reading the lyrics and listen to the song is too easy) and then translate to Ukrainian/Russian. My students? They are between 25-50, some of them are complete newbies in English and some are on a bit better level.
Why this exercise? Pretty easy explanation - they get trained in listening to english word for word, figure out words by just listening to them, and then a lot of new vocabulary from the lyrics and the translation. If you're faced with teaching english and have nothing to do for a lesson - perfect exercise!
söndag 17 februari 2013
När man tyder sitt liv genom tarotkort.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: lediga dagar är extremt tråkigt! Hur får man dem att gå snabbare!?
Jag skickade iväg Maggie till hennes midterm-meeting vid 12, och efter det har jag gjort absolut ingenting i hela 9 timmar. Bearbetade sorgen över att jag skickade iväg en av de allra bästa människorna jag träffat i Ukraina, för att veta att jag inte kommer att se henne igen under den närmsta tiden. Eller den närmsta tiden efter det ens. Att behöva säga hejdå till henne var lika hemskt som att behöva säga hejdå till Ania. Livet är fruktansvärt orättvist - kan jag få plocka med mig alla underbara människor och förvara dem i ett rum någonstans hemma i Sverige?
Nog med deprimerade saker! Nedräkningen är just nu på elva dagar! Det är ganska exakt ingen tid alls, i princip. Jag har aldrig vart borta såhär länge från mitt hem, min familj, mina vänner och mitt Sverige. Ett halvår blir ganska lång tid, när man inte är van vid att vara borta så länge. Hade jag klarat en EVS på ett år!?
Eftersom jag är en sån där jobbig människa som tycker om att läsa horoskop och läsa om astrologi och andra spännande saker när jag har tråkigt, så satt jag idag och svarade på livsfrågor med hjälp av tarotkort. True story. Eller okej, en livsfråga. Var EVS, och EVS i Ukraina, rätt val i livet just nu? Svaret blev ett väldigt tydligt Ja. Utgången av tydningen var att jag blivit en strong, independent woman som är redo för att ta tag i resten av livet. Jag har gått igenom motgångar, framgångar och allt däremellan och detta har gett mig kraft och styrka att ta emot större utmaningar i framtiden. True story, seriously!
Såhär kul har jag när jag har en ledig dag. Jippi.
Vad händer under de nästkommande tio dagarna? Jag kommer att försöka jobba som vanligt in i det sista, även fast några dagar blir tripper till Kiev för att träffa människor. Utöver det så står städning av rummet och packning på schemat. Plus tripp till second hand för att lämna in kläder som inte behöver följa med till Kalmar.
Jag skickade iväg Maggie till hennes midterm-meeting vid 12, och efter det har jag gjort absolut ingenting i hela 9 timmar. Bearbetade sorgen över att jag skickade iväg en av de allra bästa människorna jag träffat i Ukraina, för att veta att jag inte kommer att se henne igen under den närmsta tiden. Eller den närmsta tiden efter det ens. Att behöva säga hejdå till henne var lika hemskt som att behöva säga hejdå till Ania. Livet är fruktansvärt orättvist - kan jag få plocka med mig alla underbara människor och förvara dem i ett rum någonstans hemma i Sverige?
Nog med deprimerade saker! Nedräkningen är just nu på elva dagar! Det är ganska exakt ingen tid alls, i princip. Jag har aldrig vart borta såhär länge från mitt hem, min familj, mina vänner och mitt Sverige. Ett halvår blir ganska lång tid, när man inte är van vid att vara borta så länge. Hade jag klarat en EVS på ett år!?
Eftersom jag är en sån där jobbig människa som tycker om att läsa horoskop och läsa om astrologi och andra spännande saker när jag har tråkigt, så satt jag idag och svarade på livsfrågor med hjälp av tarotkort. True story. Eller okej, en livsfråga. Var EVS, och EVS i Ukraina, rätt val i livet just nu? Svaret blev ett väldigt tydligt Ja. Utgången av tydningen var att jag blivit en strong, independent woman som är redo för att ta tag i resten av livet. Jag har gått igenom motgångar, framgångar och allt däremellan och detta har gett mig kraft och styrka att ta emot större utmaningar i framtiden. True story, seriously!
Såhär kul har jag när jag har en ledig dag. Jippi.
Vad händer under de nästkommande tio dagarna? Jag kommer att försöka jobba som vanligt in i det sista, även fast några dagar blir tripper till Kiev för att träffa människor. Utöver det så står städning av rummet och packning på schemat. Plus tripp till second hand för att lämna in kläder som inte behöver följa med till Kalmar.
lördag 16 februari 2013
When you start saying your goodbyes.
It kinda hurts my heart that I have to say goodbye to everything here. Guess that's the worst part about anything similar to this. I went to Donetsk in order to say goodbye to my friends there, the ones I wont be able to meet in the following days, since most of them actually comes to Kiev for trainings during the following week. Don't you think I actually managed to not being able to say goodbye to one of them? Kinda hurts, you know. Guess I wont have any other choice than coming back at one point. Either way - I hate saying goodbye.
The good thing about this last trip back from Donetsk is that I have Maggie with me. She's staying at my place for the night, in order to go to the Midterm-meeting tomorrow. Her words about the place where I live: Uncomparable with the apartment at Kirova in Donetsk. The livingstandard of the hostel where I live is actually a whole lot better than many other places in Ukraine. You will have to look for a long time before you find a place as good as this one!
Since Maggie's here I'll be able to introduce her to some Swedish culture - by watching the Melodifestival tonight! Awesome, or what!? She actually checked it on Wiki to understand what it's all about. Now the biggest problem is - buy or not to by chocolate for it...?
The good thing about this last trip back from Donetsk is that I have Maggie with me. She's staying at my place for the night, in order to go to the Midterm-meeting tomorrow. Her words about the place where I live: Uncomparable with the apartment at Kirova in Donetsk. The livingstandard of the hostel where I live is actually a whole lot better than many other places in Ukraine. You will have to look for a long time before you find a place as good as this one!
Since Maggie's here I'll be able to introduce her to some Swedish culture - by watching the Melodifestival tonight! Awesome, or what!? She actually checked it on Wiki to understand what it's all about. Now the biggest problem is - buy or not to by chocolate for it...?
torsdag 14 februari 2013
När en fotbollsmatch känns för kort.
Jag är inget fotbollsfan. Har aldrig varit, och kommer förmodligen aldrig att bli.
Bakgrunden till historien som följer är att jag för tillfället är i Donetsk för sista gången. Sista gången i mitt liv? Tveksamt, har tankar om att åka tillbaka i Maj, men det är en historia för senare... En annan del av bakgrunden är att Kathy (germany) firar sin födelsedag idag (igår. Vad är klockan?). I vilket fall så hade volontärerna här planerat att fira detta genom att gå på fotbollsmatch. Shaktar mot något tyskt lag (så inne är jag i fotbollsvärlden.). Eftersom jag fick den här informationen i måndags så hade jag inte planerat att följa med på den här matchen, alla biljetter var ju redan fixade. Liksom.
Så idag följde jag med Kathy till en skola i Makeevka, en bit utanför Donetsk. Vi var tillbaka i lägenheten på Kirova runt fem, och sedan var vi i lägenhet på Karpinskova runt åtta. Matchen skulle börja kvart i tio, så de skulle behöva lämna någon gång runt nio. Kathy, som det födelsedagsbarn hon var, satte sig med en gång i soffan och började dricka inför matchen, som alla andra som skulle dit. Jag satte mig i soffan och förberedde mig inför en helkväll av korenskt drama. Ungefär kvart över åtta fick Maggie (austria) ett telefonsamtal. En av killarna som skulle med ställde in.
Så i sista minuten lyckades jag få en biljett för åtta euros till en plats på andra raden inför en kvartsfinal i Champions League. Har ni någonsin vart med om det...!?
Igår var första gången jag såg Donbass Arena. Dagen efter satt jag inne i arenan. Vi pratar om en arena som sväljer 50 000 människor. Under matchen var det ganska exakt 49 440 inne i arenan. Det är ungefär mer än antalet människor som bor i Kalmar. JAG VAR DÄR! Jag har aldrig vart på en fotbollsmatch i hela mitt liv, så känslan av att sitta i den arenan med alla de människorna och skrika "SHAKTAR" i ungefär 90 minuter var ganska extrem! Shaktar? För er som inte vet så är det Donetsks fotbollslag. Korrupt? Japp. Varför undrade ni...?
Jag har försökt se endel fotbollsmatcher på tv tidigare i mitt liv, men de har känts så fruktansvärt långdragna att jag aldrig sett en hel match till slutet. Den här matchen däremot tog slut alldeles för fort. Vart tog de 90 minuterna vägen...!?
Bakgrunden till historien som följer är att jag för tillfället är i Donetsk för sista gången. Sista gången i mitt liv? Tveksamt, har tankar om att åka tillbaka i Maj, men det är en historia för senare... En annan del av bakgrunden är att Kathy (germany) firar sin födelsedag idag (igår. Vad är klockan?). I vilket fall så hade volontärerna här planerat att fira detta genom att gå på fotbollsmatch. Shaktar mot något tyskt lag (så inne är jag i fotbollsvärlden.). Eftersom jag fick den här informationen i måndags så hade jag inte planerat att följa med på den här matchen, alla biljetter var ju redan fixade. Liksom.
Så idag följde jag med Kathy till en skola i Makeevka, en bit utanför Donetsk. Vi var tillbaka i lägenheten på Kirova runt fem, och sedan var vi i lägenhet på Karpinskova runt åtta. Matchen skulle börja kvart i tio, så de skulle behöva lämna någon gång runt nio. Kathy, som det födelsedagsbarn hon var, satte sig med en gång i soffan och började dricka inför matchen, som alla andra som skulle dit. Jag satte mig i soffan och förberedde mig inför en helkväll av korenskt drama. Ungefär kvart över åtta fick Maggie (austria) ett telefonsamtal. En av killarna som skulle med ställde in.
Så i sista minuten lyckades jag få en biljett för åtta euros till en plats på andra raden inför en kvartsfinal i Champions League. Har ni någonsin vart med om det...!?
Igår var första gången jag såg Donbass Arena. Dagen efter satt jag inne i arenan. Vi pratar om en arena som sväljer 50 000 människor. Under matchen var det ganska exakt 49 440 inne i arenan. Det är ungefär mer än antalet människor som bor i Kalmar. JAG VAR DÄR! Jag har aldrig vart på en fotbollsmatch i hela mitt liv, så känslan av att sitta i den arenan med alla de människorna och skrika "SHAKTAR" i ungefär 90 minuter var ganska extrem! Shaktar? För er som inte vet så är det Donetsks fotbollslag. Korrupt? Japp. Varför undrade ni...?
Jag har försökt se endel fotbollsmatcher på tv tidigare i mitt liv, men de har känts så fruktansvärt långdragna att jag aldrig sett en hel match till slutet. Den här matchen däremot tog slut alldeles för fort. Vart tog de 90 minuterna vägen...!?
söndag 10 februari 2013
När man inser att tiden börjar ta slut.
18 dagar innan jag kliver på flygplanet på Borispol och påbörjar min långa resa hem till lilla Kalmar. Vet ni hur underbart det är att tänka på det!? Det är inte så att jag inte gillar mitt liv här, jag tycker väldigt mycket om att bo i Ukraina konstigt nog, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att stanna här längre än den tid jag vart här. Det finns mycket med Ukraina som man kan tycka om, om man försöker. Det finns dock minst lika mycket som man inte kan tycka om, hur mycket man än försöker.
I vilket fall så vaknade jag sent idag, och insåg att mitt rum ser ut som ett bombnedslag sedan Denitsa flyttade ut. Tidigare höll jag mig till att stöka ner halva rummet, nu när rummet är dubbelt så stort verkar jag ha dubbelt så mycket saker att kasta runt mig. Det här är inget ovanligt, bara så att ni vet! Jag insåg att det kanske börjar bli dags att ha lite koll på vad som är vad, och vad som ska ner i väskan och med mig hem till Sverige. Dessutom åker jag till Donetsk imorgon, igen, och stannar där till fredag. Så tiden försvinner ganska fort nu i slutet, liksom.
Tiden går fruktansvärt fort! När jag kollar igenom bilder från Ukraina inser jag att jag hunnit med rätt mycket på ganska kort tid. Det som jag ser mest fram emot när det här är "slut" är att jag kommer att kunna njuta av de allra minsta sakerna i livet, som en varm dusch som varar längre än två minuter!
I vilket fall så vaknade jag sent idag, och insåg att mitt rum ser ut som ett bombnedslag sedan Denitsa flyttade ut. Tidigare höll jag mig till att stöka ner halva rummet, nu när rummet är dubbelt så stort verkar jag ha dubbelt så mycket saker att kasta runt mig. Det här är inget ovanligt, bara så att ni vet! Jag insåg att det kanske börjar bli dags att ha lite koll på vad som är vad, och vad som ska ner i väskan och med mig hem till Sverige. Dessutom åker jag till Donetsk imorgon, igen, och stannar där till fredag. Så tiden försvinner ganska fort nu i slutet, liksom.
Tiden går fruktansvärt fort! När jag kollar igenom bilder från Ukraina inser jag att jag hunnit med rätt mycket på ganska kort tid. Det som jag ser mest fram emot när det här är "slut" är att jag kommer att kunna njuta av de allra minsta sakerna i livet, som en varm dusch som varar längre än två minuter!
lördag 9 februari 2013
När man måste förklara att svenskar tar musik på stort allvar.
Har ni försökt förklara vad "melodifestivalen" är för icke-svenska människor, och lyckats med att inte låta fullständigt galen!? Jag har då inte lyckats med det, tyvärr. De jag försökt förklara det för har kollat på mig som om jag vore dum i huvudet. Det är ju knappast mitt fel att jag är från landet där Melodifestivalen är större än valen som är vart fjärde år! Bästa kommentaren var i höstas när jag satt med Artem i bilen och var påväg någonstans, när Euphoria spelades på radio och radioprataren efteråt sa att låten var svensk "Oh, it's a Swedish song, Molyn! I have never heard this one before!". Säg en sån sak nära en svensk och de halshugger dig med en gång.
Enklaste sättet att se att alla tar tävlingen på fullaste allvar är alla kommentarer på facebook under tiden och allt prat efteråt. Till och med människor som inte tycker om tävlingen kollar på den och känner att de är tvungna att dela med sig av sina åsikter till allt och alla. Ärligt talat så är det trevligt att se att det finns någonting som för samman de nio miljoner människor som bor i landet uppe i norr!
Jag håller på min favorit från förra året: Sean Banan!
Enklaste sättet att se att alla tar tävlingen på fullaste allvar är alla kommentarer på facebook under tiden och allt prat efteråt. Till och med människor som inte tycker om tävlingen kollar på den och känner att de är tvungna att dela med sig av sina åsikter till allt och alla. Ärligt talat så är det trevligt att se att det finns någonting som för samman de nio miljoner människor som bor i landet uppe i norr!
Jag håller på min favorit från förra året: Sean Banan!
fredag 8 februari 2013
When there's a lot of pictures to give you!
I've promised you pictures from me and Anias week together in Irpin, and here they are! Since my camera is dead Ania had to take the pictures with hers, and her camera died half way through the week, so there's not many pictures unfortunately...
onsdag 6 februari 2013
When the students for the englishlesson disappeares.
Internet appeared earlier than I thought. I kinda was prepared to be without internet for at least four days, as usual, but it turned out to have disappeared for only a day this time! And still I'm writing in english, why is that? I'm at the office, waiting for my englishlesson to start. I'm prepared up to my teeth with a text, new vocabulary and an exercise regarding the text. The only thing I need now is my students to come for the lesson.
The story behind this picture is that me and Ania sat in the office last week before one of the lessons, and Ania was playing with her camera. One of my englishstudents, Sergey (50+), comes into the room, turns around and then comes back two seconds later with his camera (he works as a photographer) and starts to take photos of me as well. He later mailed the photos to me, and this one is my favourite:-)
tisdag 5 februari 2013
When the computer is in Russian.
Stuck at the office. No idea whats happening, but in half an hour me and Denitsa are going to some place to make something ready for some event. Im starting to get hungry, as well, so I really hope for the good of everyone that the place is near a shop in the center, otherwise someone might die. Just sayin'!
Yesterday I had to attend an event as well. It was like a seminar for foundations and businessmen, about how to meet peoples complains about not getting enough money. Or something like that, I only got it very shortly explained to me in english by Nastya in the middle of everything. One hour I actually sat by the audience and trid to listen, but too much russian at the same time kinda tires my brain a bit. The person who talked was actually pretty good, his way of speaking and capturing the audience was very unique and it worked quite well since everyone looked interrested the whole time!
And why am I writing in english, you might ask yourselves. The explanation is simple; my internet is not working! So I have to sit by the computer at the office and try to keep myself occupied during the time I'm waiting for the taxi. And why I'm not trying to get swedish letters? Or writing without the three additional ones? Answer to first question; everything on the computer is in a language I can't understand, so if I'll try I might break something. Answer to the second question; that way my international readers wouldn't be able to understand since the translation wouldn't work.
I wish you a good day, and I will be back tomorrow with my computer at the office and give you pictures from last week and also from the events yesterday and today! Kram!
Yesterday I had to attend an event as well. It was like a seminar for foundations and businessmen, about how to meet peoples complains about not getting enough money. Or something like that, I only got it very shortly explained to me in english by Nastya in the middle of everything. One hour I actually sat by the audience and trid to listen, but too much russian at the same time kinda tires my brain a bit. The person who talked was actually pretty good, his way of speaking and capturing the audience was very unique and it worked quite well since everyone looked interrested the whole time!
And why am I writing in english, you might ask yourselves. The explanation is simple; my internet is not working! So I have to sit by the computer at the office and try to keep myself occupied during the time I'm waiting for the taxi. And why I'm not trying to get swedish letters? Or writing without the three additional ones? Answer to first question; everything on the computer is in a language I can't understand, so if I'll try I might break something. Answer to the second question; that way my international readers wouldn't be able to understand since the translation wouldn't work.
I wish you a good day, and I will be back tomorrow with my computer at the office and give you pictures from last week and also from the events yesterday and today! Kram!
söndag 3 februari 2013
När man missar bussen.
Har ni någonsin missat bussen, försökt springa efter och skrika på den att stanna men inte mötts av något annat än bussens baksida som blir mindre för varje sekund? Jag har vart med om det, många gånger. Jag har suttit i bussen och sett andra vara med om det här, många gånger. Aldrig har jag hört någon säga med lugn i rösten att "jag väntar på nästa, det borde gå en ny buss inom en halvtimme".
Ania berättade en historia för mig. Hon gick tillsammans med sin vän Timur en runda genom Donetsk på kvällen. De bestämde att de skulle ta public transport hem eftersom det skulle gå snabbare än att gå. När de var en bit ifrån hållplatsen de skulle ta sin buss ifrån så ser de den åka iväg. Ania utbrister "We missed our marschrutka!", varpå Timur svarar med "No, we didn't. That one is not ours. Our marschrutka is the one we're sitting in, and as long as we're not sitting in one there is no "our" marschrutka.".
Ukrainsk mentalitet är förvånansvärt uppfriskande att höra om, för en annars så inrutad svenska!
När man glömmer bort tidsskillnaden.
Under lördagen så hade vi engelskalektion i kyrkan följt av Euroclub i school number 12. Efter det här åkte vi in till Kiev för att äta en ordentlig middag på Puzata Hata (om ni någon gång i era liv befinner er i Ukraina, ät på Puzata Hata! De har Ukrainska traditionella maträtter till ett extremt billigt pris! Du äter en trerätters middag för under 50 gryvnas (läs SEK om ni vill räkna om det)) innan Anias tåg till Donetsk skulle gå.
Vi sa ett tårfyllt farväl runt 19.30, sedan tog jag tunnelbanan (jag hatar tunnelbana) till Akademistechko för att sedan ta min marschrutka till Irpin därifrån. Jag var i Irpin runt 20.30. Slängde av mig vinterjackan, gjorde iordning te och muttrade över att jag missat nästan en hel timme av Melodifestivalen. Satte mig vid datorn 20.55, kollade facebook och sedan gick jag in på svt-play för att kolla hur det gått i tävlingen så långt. Jag möttes av en ruta som sa att "Melodifestivalen börjar sändas om 1 minut och 38 sekunder". Jag tror att någon är så inne i sin egen tid, att hon ibland glömmer bort att Sverige är lite efter!
I slutänden kunde jag se hela Melodifestivalen utan större problem än de som SVT gjorde själva! Att kolla på den tävlingen hör till svensk kultur, trots allt. Kan säga att tjusningen med det försvinner när man sitter ensam i ett rum i Irpin utanför Kiev i Ukraina och inte har lösgodis i en skål framför sig. Efter två låtar insåg jag att jag från utsidan förmodligen ser ut som en sinnessjuk! Men ack så skönt det var att få lyssna till människor som pratade svenska! Jag förstod allt de sa utan att behöva tänka en, två, femton gånger för att förstå!
Konstigt nog var min favorit Eric Gadd. Vilken var din favorit?
När man är ensam igen.
"I'm amazed! We were late and nothing goes the way we planned, and you're still so calm! How come you're never stressed!?"
Veckan med Ania här i Irpin har tagit slut. Tyvärr. Det var väldigt trevligt att få ha en så bra vän här en vecka! Dessutom hann vi med halva Boys Over Flowers på en vecka, inte dåligt när jobbschemat låg på 25 timmar! Lite jobbigt är det att dock. Nästa gång vi ses är när jag åker till Donetsk i mitten av februari, och efter det vet vi inte när vi ses igen. Antar att det är det jobbiga med EVS, alla "goodbye" som måste sägas i slutet. Jag är inte bra på "goodbyes".
Den största skillnaden mellan projekten de har i Donetsk och vårt projekt här i Irpin är tiden. Här i Irpin finns tid i överflöd, och vi åker sällan längre än 15 min med marschrutka enskild sträcka. I Donetsk räknar de in tiden de tar till transport i sitt projekt. Så om jag jobbar aktivt 30 timmar en vecka med art therapy, sanatoriumet, engelskalektioner och euroclub, så har de bara runt 10-15 timmar aktivt volontärarbete. Resten av deras tid går åt till att åka till de olika ställena. När jag var med Axel på skolan två städer utanför Donetsk så fick vi åka en timme och femton minuter med marschrutka, för att ha två klasser som tog sammanlagt en och en halv timme, och sedan åka samma sträcka tillbaka. Värt det?
Eftersom tiden går långsammare här så hinner man med mycket mer under en dag. En sak som jag lärt mig här i Ukraina så är det tålamod, och att inte bli upprörd, stressad eller på dåligt humör så fort något inte går som jag tänkt mig. Under torsdagen så planerade vi att visa en film för tonårsgruppen på sanatoriumet. Allting var klart, så vi skulle bara kolla så att bildtexterna fungerade som de skulle. Vi var redan tjugo minuter försenade. Det visade sig att min dator inte tycker om det kyrilliska alfabetet, så vi bestämde oss för att lämna allt och gå dit och göra något annat. Väl där fick vi veta att det fanns en dator vi kunde använda, så vi fick vända och gå hem igen och hämta det vi behövde. Väl igång så fick vi veta att de behöver en paus var tjugonde minut för att gå och äta (ja. var tjugonde minut. Jag fattade ingenting!). När klockan började dra sig mot ett och vi insåg att vi kommer att bli försenade till art therapyn, så hade de ytterliggare en paus. Jag stod lugnt och kollade ut genom fönstret och beundrade den vackra snön, samtidigt som jag sjöng på I'm yours av Jason Mraz. Ania var upp över öronen stressad av att vi var så sena, varpå hon uttryckte meningarna ni läste högre upp. Ingenting blir lättare för att man försöker få tiden att gå snabbare eller långsammare. True story.
Ukraina och Irpin har gjort underverk på mitt sätt att se på saker och ting! Ania uttryckte även mitt projekt med de här orden "Even though you work a lot and only have one whole free day, you still have a lot of time off all the time. Your project is more like a time for meditation, rather than a normal EVS!"
Veckan med Ania här i Irpin har tagit slut. Tyvärr. Det var väldigt trevligt att få ha en så bra vän här en vecka! Dessutom hann vi med halva Boys Over Flowers på en vecka, inte dåligt när jobbschemat låg på 25 timmar! Lite jobbigt är det att dock. Nästa gång vi ses är när jag åker till Donetsk i mitten av februari, och efter det vet vi inte när vi ses igen. Antar att det är det jobbiga med EVS, alla "goodbye" som måste sägas i slutet. Jag är inte bra på "goodbyes".
Den största skillnaden mellan projekten de har i Donetsk och vårt projekt här i Irpin är tiden. Här i Irpin finns tid i överflöd, och vi åker sällan längre än 15 min med marschrutka enskild sträcka. I Donetsk räknar de in tiden de tar till transport i sitt projekt. Så om jag jobbar aktivt 30 timmar en vecka med art therapy, sanatoriumet, engelskalektioner och euroclub, så har de bara runt 10-15 timmar aktivt volontärarbete. Resten av deras tid går åt till att åka till de olika ställena. När jag var med Axel på skolan två städer utanför Donetsk så fick vi åka en timme och femton minuter med marschrutka, för att ha två klasser som tog sammanlagt en och en halv timme, och sedan åka samma sträcka tillbaka. Värt det?
Eftersom tiden går långsammare här så hinner man med mycket mer under en dag. En sak som jag lärt mig här i Ukraina så är det tålamod, och att inte bli upprörd, stressad eller på dåligt humör så fort något inte går som jag tänkt mig. Under torsdagen så planerade vi att visa en film för tonårsgruppen på sanatoriumet. Allting var klart, så vi skulle bara kolla så att bildtexterna fungerade som de skulle. Vi var redan tjugo minuter försenade. Det visade sig att min dator inte tycker om det kyrilliska alfabetet, så vi bestämde oss för att lämna allt och gå dit och göra något annat. Väl där fick vi veta att det fanns en dator vi kunde använda, så vi fick vända och gå hem igen och hämta det vi behövde. Väl igång så fick vi veta att de behöver en paus var tjugonde minut för att gå och äta (ja. var tjugonde minut. Jag fattade ingenting!). När klockan började dra sig mot ett och vi insåg att vi kommer att bli försenade till art therapyn, så hade de ytterliggare en paus. Jag stod lugnt och kollade ut genom fönstret och beundrade den vackra snön, samtidigt som jag sjöng på I'm yours av Jason Mraz. Ania var upp över öronen stressad av att vi var så sena, varpå hon uttryckte meningarna ni läste högre upp. Ingenting blir lättare för att man försöker få tiden att gå snabbare eller långsammare. True story.
Ukraina och Irpin har gjort underverk på mitt sätt att se på saker och ting! Ania uttryckte även mitt projekt med de här orden "Even though you work a lot and only have one whole free day, you still have a lot of time off all the time. Your project is more like a time for meditation, rather than a normal EVS!"
onsdag 30 januari 2013
När man får till svar "It's part of the culture. Enjoy it."
Ni vet när ni är i en sån där situation då ni bara vill ringa till någon och prata ditt egna språk? En sån där situation då ni bara vill försvinna från verkligheten? Precis en sån situation hade jag idag.
Jag och Ania stod och väntade på en marschrutka. Till oss kommer en man runt 40 som är lite alldeles för lagom full, och som rökte lite alldeles för lagom mycket. Han började prata med oss, för han förstod tydligen engelska. Och han fortsatte att prata med oss. Till den punkt då vi kände att vi gärna skulle missat en marschrutka bara för att inte behöva vara på samma som han.
Marschrutkan dök upp. Vi klev på. Lika så gjorde han. Han förklarade högljutt för allihop att vi minsann var engelska, och att de stackars tonårsgrabbarna som satt på varsitt säte minsann borde ge upp dem till oss, för att vi var engelska. Såhär fortsatte han i ungefär tio minuter, förklarade för var och varenda människa att vi var engelska, och allt mellan himmel och jord.
Människorna på marshrutkan kände medlidande till oss. Eller så hade de bara roligt åt det. Jag vet inte vad, jag var in the middle of trying to get out of there. Ungefär.
Efter femton minuters lyssnande till den här mannen försökte jag komma på något sätt att få han att sluta prata till oss. Prata engelska med varandra verkade ju inte fungera. Engelska på telefon, kanske? Eller ännu bättre - svenska! Om engelska skrämmer en ukrainsk människa så borde ju svenska få dem att vilja ta självmord på plats. Eller?
Den enda svenska människa som finns på min telefonlista som inte kostar mig alldeles för mycket att ringa till är Axel i Donetsk. Anias kommentar innan jag ringde: "Malin, he's gonna be stupid." Jag ringde iaf. Jag vill ett) ha en anledning till att prata svenska i en jobbig situation, och två) ett sätt att få den läskiga gubben att sluta prata med oss. Jag ringde. Förklarade läget. Fick till svar: "Njut av det, det är en del av kulturen".
Tack för stödet! Nu vet jag vem jag inte ska ringa när jag behöver prata svenska i en jobbig situation i framtiden!
Jag och Ania stod och väntade på en marschrutka. Till oss kommer en man runt 40 som är lite alldeles för lagom full, och som rökte lite alldeles för lagom mycket. Han började prata med oss, för han förstod tydligen engelska. Och han fortsatte att prata med oss. Till den punkt då vi kände att vi gärna skulle missat en marschrutka bara för att inte behöva vara på samma som han.
Marschrutkan dök upp. Vi klev på. Lika så gjorde han. Han förklarade högljutt för allihop att vi minsann var engelska, och att de stackars tonårsgrabbarna som satt på varsitt säte minsann borde ge upp dem till oss, för att vi var engelska. Såhär fortsatte han i ungefär tio minuter, förklarade för var och varenda människa att vi var engelska, och allt mellan himmel och jord.
Människorna på marshrutkan kände medlidande till oss. Eller så hade de bara roligt åt det. Jag vet inte vad, jag var in the middle of trying to get out of there. Ungefär.
Efter femton minuters lyssnande till den här mannen försökte jag komma på något sätt att få han att sluta prata till oss. Prata engelska med varandra verkade ju inte fungera. Engelska på telefon, kanske? Eller ännu bättre - svenska! Om engelska skrämmer en ukrainsk människa så borde ju svenska få dem att vilja ta självmord på plats. Eller?
Den enda svenska människa som finns på min telefonlista som inte kostar mig alldeles för mycket att ringa till är Axel i Donetsk. Anias kommentar innan jag ringde: "Malin, he's gonna be stupid." Jag ringde iaf. Jag vill ett) ha en anledning till att prata svenska i en jobbig situation, och två) ett sätt att få den läskiga gubben att sluta prata med oss. Jag ringde. Förklarade läget. Fick till svar: "Njut av det, det är en del av kulturen".
Tack för stödet! Nu vet jag vem jag inte ska ringa när jag behöver prata svenska i en jobbig situation i framtiden!
När tågresan blir ett helt äventyr!
Jag och Ania åkte från Kirova runt 18, tåget skulle gå 19.14, så jag var lite lätt stressad. Vilket jag för övrigt alltid är när det kommer till tåg, det kanske lämnar utan mig. Liksom. Vi kom fram till stationen efter en inte alltför händelserik marchrutkafärd, och klockan hade hunnit bli 18.30. Vi hade fortfarande inte hämtat ut våra biljetter, och förra gången jag stod i kö för det på stationen i Donetsk så tog det mig en halvtimme ungefär.
Den här gången gick allt väldigt smidigt. Biljetterna var utskrivna 18.40, och vi hade plötsligt alldeles för mycket tid över. Vi gjorde det vi gör bäst - köpte massa bakelser inför den långa resan!
Vi tog oss på tåget efter en intensiv brottningsmatch med hälften av invånarna av Donetsk. Bakelserna var fortfarande vid liv, så var även vår packning och vi själva. Vi hittade våra platser i änden av vagnen, och kastade oss ner på sängarna som om de var skänkta av Gud själv. Föga anade vi vad som skulle komma att hända under resans gång!
Vi åt våra bakelser och pratade om allt mellan himmel och jord, då Ania bestämde sig för att gå och hämta en kopp te till sig. Här ändrar sig historien till "Hur man haffar en kille på ett ukrainskt nattåg", konstigt nog. Ania kom tillbaka, satte sig ner, kollade på mig, och sa "Malin, I just met the cutest guy ever!" Okej, vad har hänt!? Vad har jag missat!? Tydligen så var inte konduktören på plats när hon ville hämta sitt te. Ania har en tendens att se väldigt förvirrad ut när hon inte hittar vad hon ska, så en kille kom fram till henne och frågade vad som stod på. Ania förklarade läget, och killen hjälpte till med hennes te istället.
Efter det lilla äventyret njöt vi av en koreansk långfilm, My little bride. Efter den var vi så trötta av vi bestämde oss för att göra oss iordning för att gå och lägga oss. Klockan hade hunnit bli elva redan! När vi bäddat klart och satt på våra sängar och var påväg att säga godnatt, så dyker det upp en söt kille och frågar om vi är uttråkade. Killen som hjälpte Ania med hennes te hade hittat våra platser, och hade bestämt sig för att slå sig ner hos oss för att prata. Ingen engelska, för övrigt, så det var mest Ania som pratade.
Saken är den att börjar du prata i ett ukrainskt nattåg, så vill de flesta runt omkring också vara med i samtalet. Mannen som hade sängen ovanför Ania hoppade ner från sin plats och satte sig nere hos oss för att vara med. Han hade för övrigt gett oss en choklad när vi satt och kollade på vår film, så han hade vart trevlig under hela resan!
Resan slutade med att vi gick och la oss runt klockan två, när tekillen försvunnit och babushkan i sängen en bit från oss bestämt sig för att sluta berätta om hur mycket bättre det var att leva under sovjetunionens tid.
Efter en halvtimme av i mitt fall försök till att sova, så rycker jag till av att någon håller på att lägga en yllefilt över mig. Tåget är lika varmt som en bastu, varför skulle jag vilja ha en yllefilt!? Tydligen hade Ania bett mannen över hennes säng att plocka ner yllefiltar till oss, så han var bara snäll och la den över mig för att inte väcka mig. Tio minuter senare plockade jag av mig filten. När jag somnat och vaknade en timme senare så låg den här filten över mig igen. Vad hände där!?
Ania vaknade för övrigt av ett textmeddelande runt klockan fyra, där det stod "Do you believe in love at first sight?", från tekillen. Bör tilläggas att hon inte var intresserad av honom, och att han var fem år yngre än henne.
Den här tågresan var den konstigaste, mest spännande och mest händelserika jag någonsin varit med om. Den slår inte bara mina tidigare resor med ukrainskt nattåg, utan även alla tidigare tågresor i mitt liv.
Vem som la yllefilten över mig mellan tre och fyra är ett mysterium som jag väldigt gärna skulle vilja veta svaret på!
tisdag 29 januari 2013
När exhangeprojektet fortsätter
Del två av vårt exchangeproject med Donetsk Debate Youth Center är igång! Vi startade redan igår, men eftersom jag var trött efter tågresan så fick ni ingen uppdatering. Irriterande nog så har jag svårt att somna på tåg. Själva tågresan är för övrigt värd ett helt eget inlägg, så ni får läsa om den senare!
Del två går ut på att jag och Ania spenderar en vecka tillsammans i Irpin Community Foundation. Så här långt har vi hunnit med så mycket som en session av ukrainsk kultur på biblioteket, en engelskalektion med människor från organisationen och några businessmen som är i samma byggnad, och idag på morgonen två timmar i sanatoriumet.
De nya grupperna i sanatoriumet är helt underbara! Den äldre gruppen, 13-18 år, är den bästa såhär långt! Vi snackar ungdomar som ser ut som om de är fullständigt ointresserade, men som är med i lekarna som om de faktiskt tycker om det. Det allra bästa är att en av killarna kom tillbaka till rummet vi var i ungefär samtidigt som den yngre gruppen kom till oss, och han frågade om han kunde stanna kvar och vara med. Så extremt sött!
För övrigt är jag och Ania inte en bra kombination. Båda tycker om onyttiga saker, och just nu ser det ut som om vår middag kommer att bli pannkakor med glass.
Och ännu mer för övrigt - min landlady älskar Ania och försöker övertala henne att lämna Donetsk och flytta in med mig här! Haha :-)
Del två går ut på att jag och Ania spenderar en vecka tillsammans i Irpin Community Foundation. Så här långt har vi hunnit med så mycket som en session av ukrainsk kultur på biblioteket, en engelskalektion med människor från organisationen och några businessmen som är i samma byggnad, och idag på morgonen två timmar i sanatoriumet.
De nya grupperna i sanatoriumet är helt underbara! Den äldre gruppen, 13-18 år, är den bästa såhär långt! Vi snackar ungdomar som ser ut som om de är fullständigt ointresserade, men som är med i lekarna som om de faktiskt tycker om det. Det allra bästa är att en av killarna kom tillbaka till rummet vi var i ungefär samtidigt som den yngre gruppen kom till oss, och han frågade om han kunde stanna kvar och vara med. Så extremt sött!
För övrigt är jag och Ania inte en bra kombination. Båda tycker om onyttiga saker, och just nu ser det ut som om vår middag kommer att bli pannkakor med glass.
Och ännu mer för övrigt - min landlady älskar Ania och försöker övertala henne att lämna Donetsk och flytta in med mig här! Haha :-)
När man behöver resa med ukrainskt nattåg.
Att åka med ukrainskt nattåg är väldigt enkelt. Eftersom du förmodlingen, liksom jag, inte kan språket så är det enklast att köpa biljett via deras hemsida. Ta det lugnt! Hemsidan är mer logisk än SJs och biljetten tar ungefär 5 minuter att köpa. Hemsidan heter som följer: http://booking.uz.gov.ua/en/ . Dessutom är det ett av de få tillfällen då de har saker översatt till engelska!
Nästa steg är att köpa biljetten. Du skriver in vilken station du vill åka ifrån och vilken station du vill åka till. Sedan är det dags att välja biljett. Jag föreslår att om du vill ha en nederbädd (vilket du vill) så köper du en biljett senast tre-fyra dagar innan du ska åka. Fördelen med att köpa biljetten så pass sent är också att priset sjunker ju närmare resan du kommer. Ett exempel är att Denitsa köpte sin hembiljett från Donetsk två veckor innan hon behövde den, och fick betala 115 gryvnas. Jag betalade min hemresa från Donetsk två dagar innan, och min biljett kostade 85 gryvnas. Gryvnas? Vad är det? Läs SEK efter, om ni vill ha koll på hur mycket det är i svenska kronor...
Är vi klara nu? Har vi en biljett? Vi har fått en e-biljett, som vi måste göra om till en normal, och det är lite här som det dyker upp lite problem. Antingen skriver du ut din e-biljett, eller så skriver du ner numret som står på den på en lapp. För att få din riktiga biljett så måste du ge det här numret i en biljettlucka på tågstationen, där de skriver ut din riktiga biljett. Vill du inte göra det i veckan innan du ska ha den så föreslår jag att du är där 30-40 minuter innan ditt tåg går. Man vet aldrig hur länge man behöver stå i kö...
Nu har vi alltså köpt biljett och hämtat ut den. Vad händer nu?
Nu händer det att vi stiger på tåget, och säger hejdå till frisk luft för tio-tolv timmar. Hitta din sovplats, bädda den och lägg dig ner och känn kilona rinna av dig pga den höga temperaturen, sedan är det bara att somna och invänta morgontimmarna då tåget anländer till din destination!
Och om någon börjar prata med mig? Säg klart och tydligt "I don't speak ukrainian/russian", och de lämnar dig ifred för resten av resan! Såvida de inte kan engelska förstås, är så fallet kommer de att prata med dig tills du kliver av tåget.
Trevlig resa;)
söndag 27 januari 2013
När problem dyker upp...
Jag har hela veckan varit så glad över att min vecka varit alldeles underbar. Idag anlände Denitsa och Wojtek i Donetsk, till lägenheten på Kirova. Jag ringde Denitsa ganska nyligen för att se hur resan var och frågade om nyheter från veckan, och får höra att hon haft problem med vår landlord och har hittat en lägenhet i centrum av Irpin och flyttar ut efter att hon kommer tillbaka från Donetsk. Det finns plats för mig i lägenheten - men vill jag verkligen flytta ut när det bara är en månad kvar? What to do!?
lördag 26 januari 2013
När kameran bestämmer sig för att dö.
Min kamera tog självmord i torsdags. Tråkigt nog. Lånade lite bilder av Fabien från franskalektionerna, som jag delar med mig av så fort min dator samarbetar bättre med mig!
Den här veckan har gått så extremt snabbt att jag inte ens hunnit inse att den börjar lida mot sitt slut. I torsdags efter franskalektionerna hade vi movie night, med asiatiskt tema. Eftersom jag är specialinbjuden gäst så föll det på mig att bestämma asiatiskt land och film, vilket slutade med Sydkorea och filmen Hello School Girl. Vill ni se en extremt koreansk film så är det exakt den ni ska se!
Igår hade vi Evaluationmeeting med organisationens koordinator och alla inneboende i den här lägenheten. Det är exakt så tråkigt som det låter, om ni ville veta!
Efter det plockade Kamil och Bartek upp mig och Vita för att åka till Makiivka (stavning...?) för en speaking club. Det hela slutade med x antal marchrutkor åt fel håll och femtio minuter försenade. Ganska i tid, för en normal ukrainsk människa.
Igårkväll hade vi movie night i lägenheten på Kirova. Det hela slutade med fler människor sovandes där än vad som finns sängar, så natten spenderades på soffan. Är det så att de har något emot svenskar, eftersom de enda som inte fick sängar var båda svenskarna i organisationen...?
I vilket fall så har det hänt mer den här veckan än vad jag ens kan komma ihåg, och jag kan plocka med mig så extremt många positiva minnen härifrån Donetsk! Människor i västra Ukraina må säga att Donetsk är the hell on earth, men för mig så har det blivit mitt andra hem!
Den här veckan har gått så extremt snabbt att jag inte ens hunnit inse att den börjar lida mot sitt slut. I torsdags efter franskalektionerna hade vi movie night, med asiatiskt tema. Eftersom jag är specialinbjuden gäst så föll det på mig att bestämma asiatiskt land och film, vilket slutade med Sydkorea och filmen Hello School Girl. Vill ni se en extremt koreansk film så är det exakt den ni ska se!
Igår hade vi Evaluationmeeting med organisationens koordinator och alla inneboende i den här lägenheten. Det är exakt så tråkigt som det låter, om ni ville veta!
Efter det plockade Kamil och Bartek upp mig och Vita för att åka till Makiivka (stavning...?) för en speaking club. Det hela slutade med x antal marchrutkor åt fel håll och femtio minuter försenade. Ganska i tid, för en normal ukrainsk människa.
Igårkväll hade vi movie night i lägenheten på Kirova. Det hela slutade med fler människor sovandes där än vad som finns sängar, så natten spenderades på soffan. Är det så att de har något emot svenskar, eftersom de enda som inte fick sängar var båda svenskarna i organisationen...?
I vilket fall så har det hänt mer den här veckan än vad jag ens kan komma ihåg, och jag kan plocka med mig så extremt många positiva minnen härifrån Donetsk! Människor i västra Ukraina må säga att Donetsk är the hell on earth, men för mig så har det blivit mitt andra hem!
När man inser förändringar inom sig själv.
Hur mycket kan sex månader i Ukraina faktiskt förändra dig? Det funderar jag över ungefär varje dag. Rent sådär känner jag mig inte mycket annorlunda än vad jag var hemma, och kan inte se någon annan uppenbar skillnad förutom det faktum att jag blivit sju kilon tyngre. Vad mer kan förändras, liksom?
Jag har alltid varit en sån människa som inte kan lita till fullo på andra. Jag tvivlar på människor. Jag antar att det här har att göra med att jag som yngre blev mobbad och utfryst ganska rejält. Människor pratade bakom ryggen på mig ända upp i gymnasiet. Till slut kunde jag inte ens lita på mina vänner, och jag själv började putta undan människor från mig. De som jag allra helst velat ha kvar har jag knappt öppnat upp mig för alls. Logiskt? Inte ett dugg.
Saken är den att jag aldrig riktigt kännt mig uppskattad av människor i min ålder. Jag har aldrig fått känna behörighet eller respekt.
Med all säkerhet har människor i min ålder uppskattat mig. Respekterat mig. Försökt få mig att känna behörighet. Ologiskt nog är det de här människorna som skrämt mig mest, för de visar något som jag inte är van vid. Någonting jag inte riktigt fick uppleva som yngre. Jag fick aldrig veta vad behörighet var, var respekt var, vad att tycka om mig var. Människor som faktiskt tyckt om mig är de som jag i slutänden knuffat undan, för de har skrämt mig mer än de någonsin kan förstå.
Fler än en gång den här veckan i Donetsk har jag börjat gråta, för att människor skrämmer mig något oerhört. Jag vet inte vad det är, men någonting med Ukraina har förändrat mitt sätt att se på saker och ting. Här i Donetsk har jag spenderat tid med så många olika människor, och det som är allra konstigast för mig är att alla tycker om mig. Jag menar, genuint tycker om mig som människa. Jag har aldrig någonsin varit med i ett sammanhang där runt 20 människor faktiskt, på allvar, uppskattar mitt sällskap. Åtminstonde har jag aldrig förstått själv innan ifall människor uppskattar mitt sällskap eller inte.
Har människor tidigare helt enkelt inte tyckt om mig? Eller har de tyckt om mig men jag inte förstått det? Eller är det jag som förändrats och äntligen börjat inse att jag har haft ett äckligt negativt synsätt på världen och dess anhängare?
Att jag faktiskt kan öppna upp mig för människor, dela mina tankar både negativa och positiva, att jag kan prata om allt mellan himmel och jord utan att vilja knuffa undan människan efteråt, att jag faktiskt kan känna mig omtyckt och uppskattad av människor i min omgivning, visar på en förändring inom mig. En förändring som förmodligen bara EVS här på just den här platsen hade kunnat göra. En förändring som skrämmer mig något fruktansvärt eftersom det betyder att jag inte längre kan gömma mig bakom alla skärmar jag byggt upp. Det är en förändring som skrämmer mig för att känslan av att vara uppskattad är en känsla jag är fruktansvärt ovan vid, en känsla som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.
Att jag kommit så pass långt i min utveckling som människa att jag insett allt det här, är en revolution i sig. Sen hur jag ska lära mig att hantera att människor kan uppskatta mig som människa är något som jag får jobba på med tiden. Antar jag.
Det är påfrestande att vara illa omtyckt och att tycka illa om folk i sin omgivning, men ännu mer påfrestande att älska människor och att ta emot deras kärlek.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)