Igår var jag, Denitsa och Nastya inbjudna till ett möte för socialarbetare i Irpin. Det var styrelsen från ett familjecenter och studenter från Irpin som arbetar med socialarbete i olika former. De var intresserade av att höra om hur the government i Sverige och Bulgarien arbetar med familj, barn, ungdomar och människor med handikapp. Tur att jag läste ett år socialkunskap i gymnasiet, annars hade jag varit fullständigt meningslös på det mötet!
De berättade även en hel del om hur the government i Ukraina arbetar med det här och ger stöd till familjer med problem. Efter att ha hört historier om barnhem från båda de länderna kände jag att det var väldigt trevligt att förklara hur det fungerar med bland annat stödfamiljer i Sverige. Har vi förresten barnhem? Eller får barn utan föräldrar en stödfamilj direkt? Är inte hundra på informationen, faktiskt.
I vilket fall så fick jag under mötet en massa information om de båda andra länderna som var väldigt otrevligt att höra. Tänkte dela med mig av några punkter, så ni kan se skillnaden mellan länder som trots allt geografiskt sätt ligger relativt nära varandra.
Informationen jag har är den jag fick på mötet, att den stämmer hundra procent med verkligheten skulle jag inte våga sätta mitt liv på.
- I Bulgarien finns det ingen som kan hindra en familj från att hämta sitt barn på ett barnhem. Familjen har rätt att ta sitt barn därifrån för en weekend eller en vecka. Vad som händer med barnet under tiden den är hos familjen kan ingen på barnhemmet göra något åt, för de har ingen rätt att rapportera misstänkta fall till någon. Så om barnet kommer tillbaka blåslagen finns det ingen som kan hjälpa barnet. Endast de fall då barnet själv erkänner att den blivit slagen, kan man gå vidare med till domstol och på sikt bli av med familjens vårdnad fullständigt.
- I Ukraina är det en så kallad "business" att bli mångbarnsmamma. Föder man ett barn i Ukraina har mamman rätt att stanna hemma i två år och få betalt. Det spelar ingen roll vad kvinnan haft för jobb innan eller om hon tar mammaledigt från ett jobb eller inte, alla kvinnor får lika mycket betalt för att stanna hemma den här perioden med barnet. Därför har det blivit en business för kvinnor som inte har något jobb att föda många barn men inte ta hand om barnen - för att komma åt pengarna. För övrigt får familjen inte de här pengarna om mannen är den som stannar hemma med barnet. Jämställdhet = 0.
- I Ukraina anses det som dålig status om man har ett handikappat barn. Därför väljer många familjen att inte registrera att deras barn är handikappat, och kan därmed inte få det stöd som behövs. Det finns även många fall då familjen vägrar att ta emot stöd även om de är registrerade, för att de inte kan se varför de behöver stöd. De kan bland annat vara rädda för att the government är ute efter att ta deras barn ifrån dem, eller att de ska göra barnet illa. De har ingen tillit till de människor som jobbar för att hjälpa dem. Det finns även många fall då mammor med handikappade barn försvinner för en tid, men mamman kommer tillbaka utan barn. Ett sånt fall hade familjecentret just då vi hade möte, direktorn kunde inte stanna på mötet för att hon behövde hjälpa till i jakten på den försvunna mamman.
- Utöver det här så har zigenar-familjer i Bulgarien det väldigt svårt. De har lägre status än bulgariska familjer och får i många fall inte samma rättigheter till hjälp. På barnhemmen är över 70% av barnen från zigenarfamiljer, och det är de barnen som aldrig blir adopterade eftersom ingen vill ha ett zigenarbarn.
Under hela mötet frågade de om såna här problem dyker upp även i Sverige. Jag hade inget bra svar - har ni!?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar