När man sitter på Arlanda

Sedan ni hörde från mig sist så har jag hunnit med ett flyg mellan Kiev-Tallinn och ett mellan Tallinn-Stockholm. Bytet i Tallinn var inga större problem. Var påväg in i planet då de började ropa ut att de som kommit med planet från Kiev behövde skynda sig lite. Hade det bytet legat här på arlanda hade jag aldrig kommit i tid. Arlanda är fruktansvärt ologiskt. Dessutom är alla skyltar på svenska, och vet ni hur jobbigt det är att tänka om?

Första gången jag får höra människor ha en konversation på svenska var på planet i Tallinn. Diskussionen var så extremt ointressant att det var plågsamt att förstå vad de pratade om. De diskuterade huruvida de skulle åka till mcdonalds efter planet och äta "trerätters" eller om de skulle åka till ett annat ställe. Kul för er - jag ska bara sitta här och låtsas att jag inte förstår vad ni säger, som jag gjort de senaste sex månaderna när människor pratat runtomkring mig.

Efter att ha lyssnat till ukrainska de senaste sex månaderna kan jag säga att ukrainska låter bättre än svenska. Svenska låter så falskt och tillgjort, större delen av tiden.

För övrigt fick jag börja med att ställa om alla mina elektroniska saker, till en tid som stämmer överens med tidszonen vi ligger i.

När nyaste trenden i airportfashion är svartrandiga kinder.

Okej, så nu är det sista inlägget från Ukraina. Sitter på flygplatsen utanför Kiev och kollar på när de lastar in packningen i planet.

När jag kom till Ukraina i mitten av augusti så tog det mig 7 minuter vid disken där man visar passet. De kollade upp och ner lagom många gånger på mig och frågade mig lika många gånger om vad jag ska göra i Ukraina. Nu när jag stod där återigen men var påväg att lämna landet, så tog det mig en och en halv minut. Han kollade på passet, på mig, skannade det, såg att jag hade en registrering i landet där vodka är billigare än vatten och sen stämplade han registreringen och sen fick jag gå. Jag var på vippen att fråga varför det inte tog längre tid! Typ!

Himlen är klarblå, så jag ser fram emot att få kolla ner på Kiev en sista gång för nu. Kiev är som vackrast från luften!

För övrigt är det faktiskt lite jobbigt att veta att ens EVS har tagit slut. Hade jag kunnat hade jag gjort om det. Igen och igen och igen.

Hejdå Ukraina och hejdå Kiev!:)

När man skriver sista inlägget från Ukraina.

Det är lite sentimentalt att skriva sista inlägget. Samtidigt väldigt skönt. Samtidigt väldigt jobbigt.

Sitter på kontoret. Lämnar om fem minuter.

Vet ni!? Jag har lämnat tre kassar med kläder, inkluderat alla mina skor förutom två par plus min vinterjacka. Nastya sa till alla på kontoret idag att jag gör det här, och uppmanade dem att rensa ut alla kläder de inte använder så att de kan lämna allt på en gång till familjecentret. Är inte det här extremt vackert av dem!?

I vilket fall så går jag nu. Jag ska ha en trevlig resa och jag ska lämna utan att börja gråta! Lycka till, Malin.

Jag kommer att sakna mitt liv i Ukraina!!

När dagens schema är klart

"...I guess we will see you soon again?"
De tar verkligen för givet att jag kommer att komma tillbaka. Är det såhär för alla EVS-volontärer? Blir ni inbjudna till er organisation igen, och planerar ni att åka tillbaka?

Dagen ser ut som följer:

11.00 - gå till kontoret och skriva ut boardingpass och biljett

12.00 - gå till marschrutkan som går till Kiev

13.00 - möta upp Artem utanför hans jobb i Kiev

14.00 - bli avsläppt på Borispol, Kiev

15.50 - planet lyfter!

Byter plan i Tallinn och sen Stockholm. Flyget till Stockholm tar minus 5 minuter, så det blir en låång dag!

22.05 - JAG KOMMER HEM TILL KALMAR!

När man vill ha kvar sina läsare!

Kommer jag att bli tråkig nu när jag åker tillbaka till Sverige? Kommer meningen med den här bloggen att försvinna helt? Eller kommer jag att helt enkelt sluta blogga?

Svaren är nej, nej och nej.

I mars kommer jag att genomgå en reversed culturechock. Tänk er själva att åka hem från en hel flygplats, i en hel bil, med ett helt säkerhetsbälte, på en hel väg och sen sova i en hel säng efter att ha tagit en dusch i en hel dusch som har varmt vatten längre än tre minuter. Och det var bara de mest obvious sakerna den första kvällen! Stay tuned för att få höra hur svenskar är efter att ha blivit van vid ukrainska människor!

I april kommer jag nog vara ganska tråkig, dock. Bara massa städning. Och kanske en weekend i Uppsala, om jag vill vara high-tech.

I maj åker jag tillbaka till Ukraina om min budget tillåter det.

I augusti åker jag på Ung Pilgrim 11-13s resa genom Tyskland och Frankrike, med en vecka i Taizé.

I september... Här kommer det bästa. Alla är beredda!? Det är det här som är anledningen till varför ni måste stå ut med fem månader av halvtaskiga saker! Beredda!?

I september åker jag till Milano, Italien för att jobba som au pair under ett år! Jag har en hel del planer för det året, och om ni vill vara en del av dem så fortsätter ni att kika in på min blogg även i framtiden. Ok!?

Hösten 2014 planerar jag att börja studera. Peace and developing. Linjen är värd ett inlägg i sig, så ni får vänta med information om den.

När festerna avlöser varandra.

2013-02-28. Datumet är här. Vart tog tiden vägen?

Nej men ärligt - VART tog tiden vägen? Efter min on arrival i November så har allt gått fruktansvärt fort! Varför var inte projektet lite längre?

Idag hade vi ytterliggare en fest för mig. På kontoret, med människor från organisationen. Tacktal åt alla håll och kanter, och jag kunde inte riktigt få in i mitt huvud att allt var till min ära och att det var för att jag åker hem.

Tack för tiden du har tillbringat här hos oss. Som psykolog (den här kvinnan arbetar som psykolog) kan jag säga att det inte är enkelt för människor att åka utomlands, och särskilt inte till ett land där de inte kan språket, och stanna där en längre tid. Det är svårt att passa in i en ny kultur och känna sig som en del av det. Det är bara människor som du som kan klara av en sådan sak! Nästa gång du kommer hit så tar vi mer än gärna emot dig! Du är alltid välkommen hit!

De är helt allvarliga när de säger "nästa gång du kommer hit". Det är inte en fråga, utan det är ett rent påstående. De är även helt allvarliga när de säger att de vill besöka mig i Sverige, och att de till och med skulle kunna simma över Östersjön om det skulle krisa med flyg.

Tack så jättemycket för de engelskalektioner du hållt för oss på kontoret. Och vi ber om ursäkt över att alla inte var överdrivet bra elever! Eftersom du inte kunde vårt språk inspirerade du oss till att vilja lära oss engelska, och vi hoppas att till nästa gång att du lärt dig lite mer ukrainska! Tack vare dig så har vi blivit som en familj här på kontoret, och det kommer att bli tomt utan ditt leende och ditt skratt! Kom tillbaka!

Kvinnan som höll det talet, talade ingen engelska med mig alls de första tre månaderna. Hon var rädd för att använda sin engelska. Under fjärde månaden började hon använda engelska, och femte månaden började vi våra engelskaklasser. Nu kan hon inte sluta prata engelska, typ!

Det är fruktansvärt tungt att behöva åka.

För övrigt var vi även inbjudna till Luda, kvinnan vi har art therapy med. Så min vistelse i Ukraina slutade med veraneke (typical ukrainian food) och te ur en kopp med motivet "The battle of Poltava".

När man blir hjärntvättad av Ukraina.

Vet ni att under tiden här så har jag blivit fullständigt hjärntvättad av en sak. I den här byggnaden så stängs vattnet av efter klockan tolv på natten. När jag är uppe så länge som jag är ikväll så säger min hjärna till mig runt 23.30 att det börjar bli dags att fundera över vad mer jag behöver vatten till, innan jag säger hejdå till det för sex timmar. Saken är den att när jag var i Donetsk så fick jag panik en kväll när klockan närmade sig 23.50 och jag insåg att badrummet fortfarande var upptaget. De andra kollade väldigt konstigt på mig när jag förklarade att vattentiden börjar ta slut och att de behöver vara lite snabbare så jag också kunde hinna med att ta en dusch!

I Sverige kommer jag kunna vara rebellisk och duscha mitt i natten om jag vill! Så det så!

When you're planning to go back.

It's easier to go if you tell yourself that you're gonna come back one day. I realised today that the masters in the education I'm gonna do in the future (Peace&Developing, Linnéuniversitetet, Växjö) actually is working in a NGO for a year. Today I'm telling myself that I will do that part of the education in Community Foundation of Irpin Region. I'm also telling myself that I will study Russian before that. I'm telling myself that I will rent a room in the hostel where I live now, and that I will keep in touch with all the people so I have friends when I come back here. At the moment this doesn't sound too bad. There is something about the culture and the people in the this country that makes me not want to leave. And Irpin is quite beautiful, after all.

The reason why this is a good option, is that Ukraine is developing. Why not be part of that!?

När man är huvudpersonen på festen.

 

 

 

Jag har haft en alldeles fantastisk dag! Näst sista hela dagen i Ukraina. De hade planerat en fest för mig i kyrkan där vi har vår art therapy, och inte bara våra barn var där, utan även människor från organisationen och från den lokala women club. De spelade upp en film med bilder från min tid här, alla höll tal och gav mig presenter och jag grät ungefär hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag vill se bilder från festen, men antar att jag kommer få dem skickade till mig senare i vilket fall...

 

Barnen fattade ungefär när jag sa hejdå att det verkligen var hejdå, och ungefär då började de fråga när jag tänker komma tillbaka. Allt det här får mig att inse att jag kommer att sakna mitt arbete och människorna här något extremt.

 

Luda, kvinnan som är in charge över art therapyn, hade satt ihop ett helt fotoalbum med bilder till mig. Ärligt talat så har jag inte sett en bild på mig, som i en riktig bild som man sätter i ett album, sen jag var 12 år, så att jag nu har ett helt album är fantastiskt! Men just nu har jag inte styrkan att kolla igenom allt och skriva på raderna eller fundera över vilka bilder av mina egna som jag ska lägga till. Just nu är jag på vippen att börja gråta bara jag kollar på presenterna jag fick.

 

Just nu började min mobil för övrigt sjunga WOW, FANTASTIC BABY, vilket ungefär betyder att någon försöker få tag på mig. Ingen mindre än Marina, som brukar vara translater åt mig, vill ha mig på kontoret klockan 10 imorgon för att säga hejdå. Varför kan inte alla bara ignorera mig de två sista dagarna, och låta bli att säga hejdå? Det är mycket enklare så...

När resväskan går på diet.

Som ni redan vet håller jag på att förbereda min färd hem på torsdag. Flyget går 15.50, och resan går som följer: Kiev-Tallinn, Tallinn-Stockholm, Stockholm-Kalmar. Jag är i princip klar med alla förberedelser inför hemresan. Väskan är packad, och jag håller på att göra de sista bantningarna av bagaget innan jag sätter lås på den.

Jag fick veta idag att familjecentret jag besökte för ett par dagar sen har en insamling av kläder till familjer som behöver det. Det gör bantningen av mitt bagage mycket enklare. Visste ni att jag tar med mig bara fyra par skor hem? Eller att jag bara tar med en fjärdedel av mina kläder hem? Just nu är mitt stora problem om jag ska ta med min vinterjacka hem, eller om jag ska lämna den här också. Jag menar, jag har två vinterkappor redan, och jag klarar mig med dem den sista vintermånaden i Sverige. Vad ska jag med ytterliggare en vinterjacka till, när fattiga familjer i Ukraina har det jobbigare vintertid än vad jag någonsin haft eller kommer att ha?

Problemet också just nu är att jag behöver bli av med ett kilo till i resväskan. Någonting väger för mycket. Borde jag plocka ut chokladen till min familj, eller nagellacken jag samlat på mig? De väger ungefär lika mycket...

Packa är roligt! Det betyder att jag snart åker och sen kan packa upp allt hemma!:-D

När man behöver arbeta.

Som jag förmodligen sagt tidigare - det är mycket att skriva såhär i slutet av projektet. Slutvärderingar till båda organisationerna och ett youthpass. Eftersom jag är odisciplinerad när det kommer till att göra sånt arbete hemifrån så behöver jag gå till kontoret för att få det gjort. Positivt är att jag åtminstone vet mina svagheter, eller hur? Så, sagt och gjort, om fem minuter packar jag ihop min dator och vandrar till kontoret. Har för övrigt även en engelskalektion senare i eftermiddag. Eftersom eleverna missat mina två senaste så har jag material så det räcker och blir över!

 

Jag tycker om bilder på mig själv alldeles för mycket, men ser man fantastisk ut så gör man.

 

När man förstör överraskningen.

Igår hade vi Euroclub i vanlig ordning, klockan tre i skola nummer tolv. Jag skulle hålla en presentation om Sverige, så jag tänkte att det är bra om jag är där en kvart tidigare för att fixa med projektorn o allt. Sagt och gjort, jag klev in i vårt klassrum 14.40, och ser ballonger och alla ungdomar plus Denitsa som jobbar med att göra iordning rummet. Jag harklar mig och frågar Denitsa vad som händer, hon ser på mig fullkomligt skräckslagen och säger "surprise...?". Ungefär då inser jag att jag borde vända och komma tillbaka en kvart senare.

Sagt och gjort, jag gick iväg och handlade mat och kom tillbaka till klockan tre. Alla ungdomar var på plats, Denitsa likaså och de välkomnade mig med ett stoooort "surprise", presenter och kramar! Eftersom jag var alldeles för tidig så förstörde jag själva överraskningsmomentet för mig själv, men tacksamheten jag kände under vår lilla fest vi hade innan Euroclub är något jag inte kommer att glömma på länge!

Jag kommer inte att sakna landet Ukraina, men vissa delar av Ukraina kommer etsa sig fast i mitt hjärta och just de delarna kommer jag att sakna något enormt.

När man lämnar en del av sig själv.

 

I'm gonna leave my darling I got as a present my first week in Ukraine, a phrasebook for foreigners! He will be of more use in the community foundation than he will ever be for me in Sweden.

När allting är upp&ner.

 

 

 

 

 

Såhär ser det ut när jag försöker packa.

När Sverige liknar paradiset på jorden.

Igår var jag, Denitsa och Nastya inbjudna till ett möte för socialarbetare i Irpin. Det var styrelsen från ett familjecenter och studenter från Irpin som arbetar med socialarbete i olika former. De var intresserade av att höra om hur the government i Sverige och Bulgarien arbetar med familj, barn, ungdomar och människor med handikapp. Tur att jag läste ett år socialkunskap i gymnasiet, annars hade jag varit fullständigt meningslös på det mötet!

De berättade även en hel del om hur the government i Ukraina arbetar med det här och ger stöd till familjer med problem. Efter att ha hört historier om barnhem från båda de länderna kände jag att det var väldigt trevligt att förklara hur det fungerar med bland annat stödfamiljer i Sverige. Har vi förresten barnhem? Eller får barn utan föräldrar en stödfamilj direkt? Är inte hundra på informationen, faktiskt.

I vilket fall så fick jag under mötet en massa information om de båda andra länderna som var väldigt otrevligt att höra. Tänkte dela med mig av några punkter, så ni kan se skillnaden mellan länder som trots allt geografiskt sätt ligger relativt nära varandra.

Informationen jag har är den jag fick på mötet, att den stämmer hundra procent med verkligheten skulle jag inte våga sätta mitt liv på.

- I Bulgarien finns det ingen som kan hindra en familj från att hämta sitt barn på ett barnhem. Familjen har rätt att ta sitt barn därifrån för en weekend eller en vecka. Vad som händer med barnet under tiden den är hos familjen kan ingen på barnhemmet göra något åt, för de har ingen rätt att rapportera misstänkta fall till någon. Så om barnet kommer tillbaka blåslagen finns det ingen som kan hjälpa barnet. Endast de fall då barnet själv erkänner att den blivit slagen, kan man gå vidare med till domstol och på sikt bli av med familjens vårdnad fullständigt.

- I Ukraina är det en så kallad "business" att bli mångbarnsmamma. Föder man ett barn i Ukraina har mamman rätt att stanna hemma i två år och få betalt. Det spelar ingen roll vad kvinnan haft för jobb innan eller om hon tar mammaledigt från ett jobb eller inte, alla kvinnor får lika mycket betalt för att stanna hemma den här perioden med barnet. Därför har det blivit en business för kvinnor som inte har något jobb att föda många barn men inte ta hand om barnen - för att komma åt pengarna. För övrigt får familjen inte de här pengarna om mannen är den som stannar hemma med barnet. Jämställdhet = 0.

- I Ukraina anses det som dålig status om man har ett handikappat barn. Därför väljer många familjen att inte registrera att deras barn är handikappat, och kan därmed inte få det stöd som behövs. Det finns även många fall då familjen vägrar att ta emot stöd även om de är registrerade, för att de inte kan se varför de behöver stöd. De kan bland annat vara rädda för att the government är ute efter att ta deras barn ifrån dem, eller att de ska göra barnet illa. De har ingen tillit till de människor som jobbar för att hjälpa dem. Det finns även många fall då mammor med handikappade barn försvinner för en tid, men mamman kommer tillbaka utan barn. Ett sånt fall hade familjecentret just då vi hade möte, direktorn kunde inte stanna på mötet för att hon behövde hjälpa till i jakten på den försvunna mamman.

- Utöver det här så har zigenar-familjer i Bulgarien det väldigt svårt. De har lägre status än bulgariska familjer och får i många fall inte samma rättigheter till hjälp. På barnhemmen är över 70% av barnen från zigenarfamiljer, och det är de barnen som aldrig blir adopterade eftersom ingen vill ha ett zigenarbarn.

Under hela mötet frågade de om såna här problem dyker upp även i Sverige. Jag hade inget bra svar - har ni!?

När tårarna inte tar slut.

Sedan klockan nio (då jag kom hem från Kiev) har jag suttit med en presentation om Sverige som jag ska göra imorgon på Euroclub. För ungefär tio minuter sedan bestämde jag mig för att gå och lägga mig. Sju minuter efter det gav jag upp, då jag insåg att hjärtklappningar och lätt panik inte går bra ihop med "försöka att somna".

Ärligt talat så gick det nog upp för mig nu att jag lämnar om mindre än en vecka. Och den tanken gör mig lätt panikslagen. Och lätt gråtfärdig. Men samtidigt överlycklig. Jag får liksom inte ihop det.

Jag har ingenting klart för att lämna. Rummet ser hemskt ut, även om jag gjort försök till att organisera allting. Min hjärna är en enda röra, och med den röran försöker jag skriva slutrapporter åt alla håll plus ett Youthpass.

Samtidigt som allt det här börjar jag redan nu förbereda mentalt inför flyget. Jag går inte överdrivet bra ihop med flygplan, och nu på hemresan ska jag lyfta och landa tre gånger. Det gör mig lätt panikslagen, även om det gör mig oerhört glad då jag slipper tåg. Plus att jag alltid är rädd för att bli försenad. Vad gör jag om jag missar flyget!? Plus att jag är rädd att bli stoppad i passkontrollen någonstans, pga stämpeln i passet som säger att jag är laglig medborgare i landet Ukraina.

Vet ni vad som skrämmer mig allra mest?

Det som skrämmer mig allra, allra mest, är att komma tillbaka hem till Sverige. Om en månad - kommer Ukraina att kännas som en dröm? Någonting som aldrig hände? Kommer allting bara försvinna? Alla minnen? Alla vänner? Alla nya erfarenheter?

Hur kommer människor att ta emot mig?

Kommer allting se likadant ut som när jag lämnade?

Kommer jag se på allting likadant som jag gjorde innan jag lämnade för Ukraina?

Kommer personen som utvecklats i Ukraina att sakta men säkert gå tillbaka till den hon var innan?

Jag är ärligt talat livrädd för att åka tillbaka till Sverige. Just nu känns det som om det skulle vara enklare att bara stanna här.

Och ja, tårarna flödar som om de aldrig ska ta slut. Jag vill och behöver sova, men hjärnan och kroppen vägrar infinna sig i sömn-läge!

När man är påväg in till Kiev.

Going to Kiev to meet my dear friends from Donetsk! Yes, new haircolour. I've realised I prefer dark hair after all!

När man försöker få ordning på sin saker.

En vecka kvar. Rummet är en enda stor röra och jag har knappt koll på vart jag har mig själv. Det enda jag vet med säkerhet just nu är att ungefär hälften av kläderna jag har här ska inte få följa med hem. Letar efter ett ställe med behövande människor som kan ta emot dem, om jag inte hittar något sånt så hamnar de på en second hand. Min älskade höstkappa från förra årets kollektion från H&M blev dessvärre under tiden här ungefär två storlekar för liten. Fullständigt möjligt, ungefär hälften av min nya vikt har fått för sig att sätta sig på brösten. Nämligen. I vilket fall så fick den följa med i Maggies resväska, när hon var här på besök under helgen.

 

Ärligt talat så kommer jag inte sakna kappan överdrivet mycket. Förra veckan hade Humana (second hand) sin cheap (cheap, inte sheep) weak, och hittade en ursnygg röd kappa för bara (!!) 8 gryvnas (läs SEK för det svenska priset).

 

Tillbaka till ämnet - rummet är en enda röra och jag har massa pappersarbete som vill bli klart. Ser ut som om det blir kontor för mig istället för sanatoriumet imorgon.

 

 

När man är irriterad.

Vet ni vad det värsta med att vara volontär i det här landet är? Vet inte om det bara är här människor tänker så, förmodligen springer fler volontärer på det här problemet... I vilket fall, vad tror ni är det värsta?

För mig det absolut värsta är att människor inte tar ens jobb på allvar. Som idag. Mina engelskaelever dök aldrig upp. Eller jo, de dök upp, men det var en konferens eller något liknande halva kvällen så de var totalt ointresserade av en engelskalektion. Vad är då problemet? Jo, problemet är att de struntar fullständigt i att meddela om det här. Det är inte första gången det händer.

"Hon är volontär, hon tar inte betalt, så det spelar ingen roll om vi dyker upp eller inte hon kommer ändå vara där och vad spelar det för roll om hon inte gör något arbete när hon väl är på plats...?"

Hade det här varit lektioner jag tagit betalt för hade de kommit på varenda lektion, och meddelat innan om de kommer eller inte eftersom det är deras pengar som försvinner om de inte dyker upp.

En annan gång då en människa fullständigt trampat på ordet volontär är när vicerektorn på skolan där vi har euroclub en gång i november bad oss att ta över hennes lektioner för de två kommande veckorna, för vi gör ju ändå inget annat med vår tid än att arrangera euroclub på hennes skola.

Ordet volontär har inte överdrivet hög status i landet Ukraina.

When the englishlessons goes in one direction.

See what I did there? Fun, eh!?

I don't want to brag or anything, but I'm becoming pro in planning lessons in English. I'm at the office at the moment, waiting for the clock to turn five so todays lesson can start. Today we're gonna listen to One Direction (yes, that's the plan), read lyrics, fill in missing words (just reading the lyrics and listen to the song is too easy) and then translate to Ukrainian/Russian. My students? They are between 25-50, some of them are complete newbies in English and some are on a bit better level.

Why this exercise? Pretty easy explanation - they get trained in listening to english word for word, figure out words by just listening to them, and then a lot of new vocabulary from the lyrics and the translation. If you're faced with teaching english and have nothing to do for a lesson - perfect exercise!

It hurts to say, but I actually like this song. Might be because the lyrics are written by Ed Sheeran? Too bad he didn't sing the song...

När man tyder sitt liv genom tarotkort.

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: lediga dagar är extremt tråkigt! Hur får man dem att gå snabbare!?

Jag skickade iväg Maggie till hennes midterm-meeting vid 12, och efter det har jag gjort absolut ingenting i hela 9 timmar. Bearbetade sorgen över att jag skickade iväg en av de allra bästa människorna jag träffat i Ukraina, för att veta att jag inte kommer att se henne igen under den närmsta tiden. Eller den närmsta tiden efter det ens. Att behöva säga hejdå till henne var lika hemskt som att behöva säga hejdå till Ania. Livet är fruktansvärt orättvist - kan jag få plocka med mig alla underbara människor och förvara dem i ett rum någonstans hemma i Sverige?

Nog med deprimerade saker! Nedräkningen är just nu på elva dagar! Det är ganska exakt ingen tid alls, i princip. Jag har aldrig vart borta såhär länge från mitt hem, min familj, mina vänner och mitt Sverige. Ett halvår blir ganska lång tid, när man inte är van vid att vara borta så länge. Hade jag klarat en EVS på ett år!?

Eftersom jag är en sån där jobbig människa som tycker om att läsa horoskop och läsa om astrologi och andra spännande saker när jag har tråkigt, så satt jag idag och svarade på livsfrågor med hjälp av tarotkort. True story. Eller okej, en livsfråga. Var EVS, och EVS i Ukraina, rätt val i livet just nu? Svaret blev ett väldigt tydligt Ja. Utgången av tydningen var att jag blivit en strong, independent woman som är redo för att ta tag i resten av livet. Jag har gått igenom motgångar, framgångar och allt däremellan och detta har gett mig kraft och styrka att ta emot större utmaningar i framtiden. True story, seriously!
Såhär kul har jag när jag har en ledig dag. Jippi.

Vad händer under de nästkommande tio dagarna? Jag kommer att försöka jobba som vanligt in i det sista, även fast några dagar blir tripper till Kiev för att träffa människor. Utöver det så står städning av rummet och packning på schemat. Plus tripp till second hand för att lämna in kläder som inte behöver följa med till Kalmar.

When you start saying your goodbyes.

It kinda hurts my heart that I have to say goodbye to everything here. Guess that's the worst part about anything similar to this. I went to Donetsk in order to say goodbye to my friends there, the ones I wont be able to meet in the following days, since most of them actually comes to Kiev for trainings during the following week. Don't you think I actually managed to not being able to say goodbye to one of them? Kinda hurts, you know. Guess I wont have any other choice than coming back at one point. Either way - I hate saying goodbye.

The good thing about this last trip back from Donetsk is that I have Maggie with me. She's staying at my place for the night, in order to go to the Midterm-meeting tomorrow. Her words about the place where I live: Uncomparable with the apartment at Kirova in Donetsk. The livingstandard of the hostel where I live is actually a whole lot better than many other places in Ukraine. You will have to look for a long time before you find a place as good as this one!

Since Maggie's here I'll be able to introduce her to some Swedish culture - by watching the Melodifestival tonight! Awesome, or what!? She actually checked it on Wiki to understand what it's all about. Now the biggest problem is - buy or not to by chocolate for it...?

När en fotbollsmatch känns för kort.

Jag är inget fotbollsfan. Har aldrig varit, och kommer förmodligen aldrig att bli.

Bakgrunden till historien som följer är att jag för tillfället är i Donetsk för sista gången. Sista gången i mitt liv? Tveksamt, har tankar om att åka tillbaka i Maj, men det är en historia för senare... En annan del av bakgrunden är att Kathy (germany) firar sin födelsedag idag (igår. Vad är klockan?). I vilket fall så hade volontärerna här planerat att fira detta genom att gå på fotbollsmatch. Shaktar mot något tyskt lag (så inne är jag i fotbollsvärlden.). Eftersom jag fick den här informationen i måndags så hade jag inte planerat att följa med på den här matchen, alla biljetter var ju redan fixade. Liksom.

Så idag följde jag med Kathy till en skola i Makeevka, en bit utanför Donetsk. Vi var tillbaka i lägenheten på Kirova runt fem, och sedan var vi i lägenhet på Karpinskova runt åtta. Matchen skulle börja kvart i tio, så de skulle behöva lämna någon gång runt nio. Kathy, som det födelsedagsbarn hon var, satte sig med en gång i soffan och började dricka inför matchen, som alla andra som skulle dit. Jag satte mig i soffan och förberedde mig inför en helkväll av korenskt drama. Ungefär kvart över åtta fick Maggie (austria) ett telefonsamtal. En av killarna som skulle med ställde in.

Så i sista minuten lyckades jag få en biljett för åtta euros till en plats på andra raden inför en kvartsfinal i Champions League. Har ni någonsin vart med om det...!? 

Igår var första gången jag såg Donbass Arena. Dagen efter satt jag inne i arenan. Vi pratar om en arena som sväljer 50 000 människor. Under matchen var det ganska exakt 49 440 inne i arenan. Det är ungefär mer än antalet människor som bor i Kalmar. JAG VAR DÄR! Jag har aldrig vart på en fotbollsmatch i hela mitt liv, så känslan av att sitta i den arenan med alla de människorna och skrika "SHAKTAR" i ungefär 90 minuter var ganska extrem! Shaktar? För er som inte vet så är det Donetsks fotbollslag. Korrupt? Japp. Varför undrade ni...?

Jag har försökt se endel fotbollsmatcher på tv tidigare i mitt liv, men de har känts så fruktansvärt långdragna att jag aldrig sett en hel match till slutet. Den här matchen däremot tog slut alldeles för fort. Vart tog de 90 minuterna vägen...!? 

När man inser att tiden börjar ta slut.

18 dagar innan jag kliver på flygplanet på Borispol och påbörjar min långa resa hem till lilla Kalmar. Vet ni hur underbart det är att tänka på det!? Det är inte så att jag inte gillar mitt liv här, jag tycker väldigt mycket om att bo i Ukraina konstigt nog, men jag skulle aldrig kunna tänka mig att stanna här längre än den tid jag vart här. Det finns mycket med Ukraina som man kan tycka om, om man försöker. Det finns dock minst lika mycket som man inte kan tycka om, hur mycket man än försöker.

I vilket fall så vaknade jag sent idag, och insåg att mitt rum ser ut som ett bombnedslag sedan Denitsa flyttade ut. Tidigare höll jag mig till att stöka ner halva rummet, nu när rummet är dubbelt så stort verkar jag ha dubbelt så mycket saker att kasta runt mig. Det här är inget ovanligt, bara så att ni vet! Jag insåg att det kanske börjar bli dags att ha lite koll på vad som är vad, och vad som ska ner i väskan och med mig hem till Sverige. Dessutom åker jag till Donetsk imorgon, igen, och stannar där till fredag. Så tiden försvinner ganska fort nu i slutet, liksom. 

Tiden går fruktansvärt fort! När jag kollar igenom bilder från Ukraina inser jag att jag hunnit med rätt mycket på ganska kort tid. Det som jag ser mest fram emot när det här är "slut" är att jag kommer att kunna njuta av de allra minsta sakerna i livet, som en varm dusch som varar längre än två minuter! 

När man måste förklara att svenskar tar musik på stort allvar.

Har ni försökt förklara vad "melodifestivalen" är för icke-svenska människor, och lyckats med att inte låta fullständigt galen!? Jag har då inte lyckats med det, tyvärr. De jag försökt förklara det för har kollat på mig som om jag vore dum i huvudet. Det är ju knappast mitt fel att jag är från landet där Melodifestivalen är större än valen som är vart fjärde år! Bästa kommentaren var i höstas när jag satt med Artem i bilen och var påväg någonstans, när Euphoria spelades på radio och radioprataren efteråt sa att låten var svensk "Oh, it's a Swedish song, Molyn! I have never heard this one before!". Säg en sån sak nära en svensk och de halshugger dig med en gång.

Enklaste sättet att se att alla tar tävlingen på fullaste allvar är alla kommentarer på facebook under tiden och allt prat efteråt. Till och med människor som inte tycker om tävlingen kollar på den och känner att de är tvungna att dela med sig av sina åsikter till allt och alla. Ärligt talat så är det trevligt att se att det finns någonting som för samman de nio miljoner människor som bor i landet uppe i norr! 

Jag håller på min favorit från förra året: Sean Banan!

When there's a lot of pictures to give you!

I've promised you pictures from me and Anias week together in Irpin, and here they are! Since my camera is dead Ania had to take the pictures with hers, and her camera died half way through the week, so there's not many pictures unfortunately...

When the students for the englishlesson disappeares.

Internet appeared earlier than I thought. I kinda was prepared to be without internet for at least four days, as usual, but it turned out to have disappeared for only a day this time! And still I'm writing in english, why is that? I'm at the office, waiting for my englishlesson to start. I'm prepared up to my teeth with a text, new vocabulary and an exercise regarding the text. The only thing I need now is my students to come for the lesson.

The story behind this picture is that me and Ania sat in the office last week before one of the lessons, and Ania was playing with her camera. One of my englishstudents, Sergey (50+), comes into the room, turns around and then comes back two seconds later with his camera (he works as a photographer) and starts to take photos of me as well. He later mailed the photos to me, and this one is my favourite:-)

When the computer is in Russian.

Stuck at the office. No idea whats happening, but in half an hour me and Denitsa are going to some place to make something ready for some event. Im starting to get hungry, as well, so I really hope for the good of everyone that the place is near a shop in the center, otherwise someone might die. Just sayin'!

Yesterday I had to attend an event as well. It was like a seminar for foundations and businessmen, about how to meet peoples complains about not getting enough money. Or something like that, I only got it very shortly explained to me in english by Nastya in the middle of everything. One hour I actually sat by the audience and trid to listen, but too much russian at the same time kinda tires my brain a bit. The person who talked was actually pretty good, his way of speaking and capturing the audience was very unique and it worked quite well since everyone looked interrested the whole time!

And why am I writing in english, you might ask yourselves. The explanation is simple; my internet is not working! So I have to sit by the computer at the office and try to keep myself occupied during the time I'm waiting for the taxi. And why I'm not trying to get swedish letters? Or writing without the three additional ones? Answer to first question; everything on the computer is in a language I can't understand, so if I'll try I might break something. Answer to the second question; that way my international readers wouldn't be able to understand since the translation wouldn't work.

I wish you a good day, and I will be back tomorrow with my computer at the office and give you pictures from last week and also from the events yesterday and today! Kram!

När man missar bussen.

Har ni någonsin missat bussen, försökt springa efter och skrika på den att stanna men inte mötts av något annat än bussens baksida som blir mindre för varje sekund? Jag har vart med om det, många gånger. Jag har suttit i bussen och sett andra vara med om det här, många gånger. Aldrig har jag hört någon säga med lugn i rösten att "jag väntar på nästa, det borde gå en ny buss inom en halvtimme". 

Ania berättade en historia för mig. Hon gick tillsammans med sin vän Timur en runda genom Donetsk på kvällen. De bestämde att de skulle ta public transport hem eftersom det skulle gå snabbare än att gå. När de var en bit ifrån hållplatsen de skulle ta sin buss ifrån så ser de den åka iväg. Ania utbrister "We missed our marschrutka!", varpå Timur svarar med "No, we didn't. That one is not ours. Our marschrutka is the one we're sitting in, and as long as we're not sitting in one there is no "our" marschrutka.". 

Ukrainsk mentalitet är förvånansvärt uppfriskande att höra om, för en annars så inrutad svenska! 

När man glömmer bort tidsskillnaden.

Under lördagen så hade vi engelskalektion i kyrkan följt av Euroclub i school number 12. Efter det här åkte vi in till Kiev för att äta en ordentlig middag på Puzata Hata (om ni någon gång i era liv befinner er i Ukraina, ät på Puzata Hata! De har Ukrainska traditionella maträtter till ett extremt billigt pris! Du äter en trerätters middag för under 50 gryvnas (läs SEK om ni vill räkna om det)) innan Anias tåg till Donetsk skulle gå. 

Vi sa ett tårfyllt farväl runt 19.30, sedan tog jag tunnelbanan (jag hatar tunnelbana) till Akademistechko för att sedan ta min marschrutka till Irpin därifrån. Jag var i Irpin runt 20.30. Slängde av mig vinterjackan, gjorde iordning te och muttrade över att jag missat nästan en hel timme av Melodifestivalen. Satte mig vid datorn 20.55, kollade facebook och sedan gick jag in på svt-play för att kolla hur det gått i tävlingen så långt. Jag möttes av en ruta som sa att "Melodifestivalen börjar sändas om 1 minut och 38 sekunder". Jag tror att någon är så inne i sin egen tid, att hon ibland glömmer bort att Sverige är lite efter!

I slutänden kunde jag se hela Melodifestivalen utan större problem än de som SVT gjorde själva! Att kolla på den tävlingen hör till svensk kultur, trots allt. Kan säga att tjusningen med det försvinner när man sitter ensam i ett rum i Irpin utanför Kiev i Ukraina och inte har lösgodis i en skål framför sig. Efter två låtar insåg jag att jag från utsidan förmodligen ser ut som en sinnessjuk! Men ack så skönt det var att få lyssna till människor som pratade svenska! Jag förstod allt de sa utan att behöva tänka en, två, femton gånger för att förstå!

Konstigt nog var min favorit Eric Gadd. Vilken var din favorit? 

När man är ensam igen.

"I'm amazed! We were late and nothing goes the way we planned, and you're still so calm! How come you're never stressed!?"

Veckan med Ania här i Irpin har tagit slut. Tyvärr. Det var väldigt trevligt att få ha en så bra vän här en vecka! Dessutom hann vi med halva Boys Over Flowers på en vecka, inte dåligt när jobbschemat låg på 25 timmar! Lite jobbigt är det att dock. Nästa gång vi ses är när jag åker till Donetsk i mitten av februari, och efter det vet vi inte när vi ses igen. Antar att det är det jobbiga med EVS, alla "goodbye" som måste sägas i slutet. Jag är inte bra på "goodbyes".

Den största skillnaden mellan projekten de har i Donetsk och vårt projekt här i Irpin är tiden. Här i Irpin finns tid i överflöd, och vi åker sällan längre än 15 min med marschrutka enskild sträcka. I Donetsk räknar de in tiden de tar till transport i sitt projekt. Så om jag jobbar aktivt 30 timmar en vecka med art therapy, sanatoriumet, engelskalektioner och euroclub, så har de bara runt 10-15 timmar aktivt volontärarbete. Resten av deras tid går åt till att åka till de olika ställena. När jag var med Axel på skolan två städer utanför Donetsk så fick vi åka en timme och femton minuter med marschrutka, för att ha två klasser som tog sammanlagt en och en halv timme, och sedan åka samma sträcka tillbaka. Värt det?

Eftersom tiden går långsammare här så hinner man med mycket mer under en dag. En sak som jag lärt mig här i Ukraina så är det tålamod, och att inte bli upprörd, stressad eller på dåligt humör så fort något inte går som jag tänkt mig. Under torsdagen så planerade vi att visa en film för tonårsgruppen på sanatoriumet. Allting var klart, så vi skulle bara kolla så att bildtexterna fungerade som de skulle. Vi var redan tjugo minuter försenade. Det visade sig att min dator inte tycker om det kyrilliska alfabetet, så vi bestämde oss för att lämna allt och gå dit och göra något annat. Väl där fick vi veta att det fanns en dator vi kunde använda, så vi fick vända och gå hem igen och hämta det vi behövde. Väl igång så fick vi veta att de behöver en paus var tjugonde minut för att gå och äta (ja. var tjugonde minut. Jag fattade ingenting!). När klockan började dra sig mot ett och vi insåg att vi kommer att bli försenade till art therapyn, så hade de ytterliggare en paus. Jag stod lugnt och kollade ut genom fönstret och beundrade den vackra snön, samtidigt som jag sjöng på I'm yours av Jason Mraz. Ania var upp över öronen stressad av att vi var så sena, varpå hon uttryckte meningarna ni läste högre upp. Ingenting blir lättare för att man försöker få tiden att gå snabbare eller långsammare. True story.

Ukraina och Irpin har gjort underverk på mitt sätt att se på saker och ting! Ania uttryckte även mitt projekt med de här orden "Even though you work a lot and only have one whole free day, you still have a lot of time off all the time. Your project is more like a time for meditation, rather than a normal EVS!"