När man lägger upp random bilder från året som gått!

Jag har under 2012 ändrat mitt hår ganska mycket, i början av året var det mörkrött och halvlångt.

 

Josefins födelsedag firades i köket med bakning av födelsedagsmuffins!

 

 

 

Konfirmandläger!

 

 

 

 

Håret ändrades till en kort, blond frisyr inför midsommarafton!

 

 

Första två veckorna i Augusti spenderades med Ung Pilgrim i Tyskland och Frankrike!
Highlight of the year - Disneyland Paris!
 

 

Första bilden från Ukraina! Tror ingen missat att jag flyttade hit tillfälligt i Augusti?

 

Lite mer ändring av håret.. Tror det här är från September!

 

Helt vanliga dagar på jobbet. Till vänster en slutkörd Malin efter en engelskalektion i kyrkan, till höger en Malin som sitter barnvakt med allt vad det innebär!

Överlag var det inget bra bildår. Första fem månaderna var jag extremt dålig på att ta bilder från dagarna som gick, delvis för att det inte fanns något att ta bilder på. Jag hoppas att nästa nyårsafton kan få ett bättre inlägg med en bättre vy över året som gått!

När man berättar sanningen om sitt 2012.

Det här är dagen med stort D, eller hur? Dagen då man måste berätta sanningen om året som precis gått? Berätta om alla roliga, trevliga saker som man vart med om?

Ja, jag tänker göra precis det.

Sanningen att säga så kommer jag inte ihåg någonting från de fem första månaderna av det här året, så att sammanfatta dem blir enkelt. För att förstå varför de månaderna är borta så måste man gå hela vägen till slutet på trean för evigheter sen. Jag fick för mig att jag ville bli lärare, så jag ansökte till universitet och kom in. Efter ganska kort tid insåg jag att jag inte hade någon motivation till att göra bra ifrån mig, och jag hade verkligen ingen motivation till att bli lärare. Jag jobbade jättemycket under hösten, samtidigt som jag försökte att inte göra bort mig som universitetsstudent, samtidigt som jag försökte ta ett körkort. I januari, typ det första som hände under året, så fick vi resultatet från sista tentan för terminen, och mitt resultat var underkänt med väldigt stort U. Jag hade ingen motivation till att försöka klara den tentan igen, så jag hoppade helt enkelt över den och gick in på andra terminen med underkänt för första terminen. All press från den tentan och allt jobb gjorde att jag till slut gav upp och under mars/april så gav jag upp universitetet helt och misslyckades sen totalt på min uppsats.

Under februari/mars så bråkade jag för övrigt väldigt mycket med min mor, så det hjälpte till lite i "jag ger upp på världen"-världsbilden som jag hade just då.

Så såg min första halva av året ut, och jag kan inte ens plocka ut enskilda händelser eller event som skedde under den tiden, eftersom hela första halvan av året är ett enda stort *blank* i mitt huvud.

Allt det här ledde till att jag i juni bestämde mig för att börja kolla upp möjligheter inför hösten. Jag var så trött på allt i Kalmar och behövde ta en paus från mitt liv, så jag bestämde mig för att helt enkelt kontakta Kumulus och se om det fanns något inför hösten. Tursamt nog fanns projektet i Ukraina, redan planerat och klart, och låg där och väntade på en volontär. Perfekt! Jag vet ingenting om Ukraina, kan inte språket, men projektet låter helt okej, det tar jag!

Jag är en såndär människa som tror att allting händer av en anledning. Även fast första halvan av mitt år såg mörkt ut, och jag tog ett flyg till Kiev och flydde från allting, så har året fått ett väldigt bra slut! Jag ångrar verkligen inte att jag åkte till Ukraina, väl här så har jag träffat människor som förändrat mig och mitt synsett på världen, människor som inspirerat mig, som motiverat mig, som hjälpt mig att hitta "rätt väg" inför framtiden. Hade jag inte haft ett dåligt halvår så hade jag aldrig träffat de här människorna, aldrig varit med om allting som händer här och aldrig utvecklats så mycket som person som jag faktiskt gjort. Som jag sa, allting händer av en anledningen, även dåliga saker!

Överlag så var 2012 ett väldigt bra år, tack vare mitt val att åka till Ukraina. Hade någon sagt till mig första dagen på året att jag skulle sitta i ett rum i Irpin utanför Kiev och dricka grönt te istället för kaffe så hade jag skrattat. Ganska rejält.

Hoppas att ni också kan säga att 2012 trots allt var ett bra år, även fast ni haft dåliga stunder och motgångar! Jag har höga förhoppningar inför 2013, och jag önskar av hela mitt hjärta att mina förväntningar slår in. Om jag lärt mig en sak under året så är det att oväntade saker händer, och om man tar emot förändringar och möjligheter med öppna armar så kommer man väldigt långt!

"Be ready in 15 minutes!"

Du vet sånadär dagar som du bara vill ligga i sängen och dra dig till sen eftermiddag? En sån dag hade jag idag. Jag planerade att gå upp runt 9, men kom fram till att jag ändå inte har något inplanerat förrän kvällen, så jag kan lika gärna sova en timme till. Vaknade vid 10, insåg att det inte är någon idé att kliva upp riktigt än, så låg kvar och inspekterade spindeln som sitter i hörnet ovanför min säng. Strax innan halv elva tog jag mig upp ur sängen. Ut i köket och värme mat från igår till frukost, gick till mitt rum för att hämta min temugg, då min telefon ringde och jag såg på displayen att det var Nastya. Inget "godmorgon", inget "how are you?", inte ens ett "hi". Det var ett kort och samlat "Be ready in fifteen minutes, we have visitors from France".

Jag har aldrig varit så snabb i hela mitt liv! Jag klädde på mig, åt frukost och sminkade mig samtidigt, allt på cirka 15 minuter! Jag var på kontoret inom 25 minuter (klackar och isgata gör att det tar lite längre tid att ta sig till kontoret, trots att det bara ligger 500 meter bort).

Vi hade alltså besök från en NGO i Paris som håller på att ansöka om EVS-platser inför nästa år, och uppenbarligen är det väldigt populärt att skicka människor till Östeuropa så de hade valt Irpin Community Foundation som ett av sina besök! De ska för övrigt fira nyårsafton i ett ukrainskt nattåg!

Och jag? Jag firar med Nastya och Artem, såklart!

När man inte vet vad man ska göra med sin lediga dag.

Idag har jag en helt ledig dag. Planen är egentligen att åka in till Kiev och köpa ett par nya vinterskor, men att åka tunnelbanan tar emot något fruktansvärt. I Irpin har vi bara mindre ställen med skor av dålig kvalié, så det är liksom ingen mening med att köpa skor på såna ställen om man vill att de ska hålla, men mellan att åka tunnelbanan eller leva med dåliga skor så är det näst intill att jag stannar i Irpin. Jag mådde dåligt över tunnelbanor redan innan, det är knappast bättre nu.

För övrigt klippte jag en lugg för några dagar sen. Med hjälp av en nagelsax och min webkamera. Det är sånt som händer när jag inte har något wifi och vill dryga ut på tiden!

 

När man förbereder inför nästa gång wifiet dör.

Mitt wifi kommer att dö fler gånger, så enkelt är det. Tidigare har jag liksom nöjt mig med att ha internet och veta att jag har internet, och inte tagit hem saker till datorn som man kan underhålla sig med när man inte har internet. Jag insåg efter tre dagar utan wifi att jag behöver fler filmer på datorn, för de jag har hann jag se ungefär arton gånger om i somras när jag också var utan wifi.

Lösningen är att omvandla youtubefiler till filer på datorn. Ett par koreanska filmer senare är jag ganska säker på att jag överlever nästa gång mitt wifi bestämmer sig för att ta semester.

När jultomten har ett namn man inte kan uttala.

 

För er som inte visste så har man inte samma jultomte i den här delen av världen. Deras tomte heter någonting med Moroz, vilket översatt blir någonting med kyla. Ganska logiskt, med tanke på att vintern är ganska kall i det här landet...

När man bevittnar en skräckfilm i verkliga livet.

Annandag jul spenderade jag i Kiev, tillsammans med svenska volontären Axel som har sitt projekt i Donetsk. Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vandra runt i Kiev och prata svenska! Jag pratar så lite svenska att jag har svårt att hålla isär engelska och svenska, när jag väl får chansen att prata svenska! Vad vi gjorde hela dagen? Vi kom fram till en plan över "de närmaste två timmarna", men lyckades på något sätt alltid misslyckas med planen och göra något annat istället. Frågan jag alltid får av Nastya är "...and what did you see?", och svaret på den frågan är alltid att det viktigaste hann jag se första dagen jag spenderade i Kiev i början av mitt projekt. Man hinner liksom med alla sevärdheter i centrala Kiev under en dag...

I vilket fall, historien jag tänkte berätta är inte från dagen, utan från kvällen. Axel hade precis hoppat av tunnelbanan vid Vokzalna för att bege sig mot sin buss till flygplatsen, och jag stannade kvar i tunnelbanan eftersom jag måste med ända till slutstation. Jag hade börjat dagdrömma om ett par skor jag sett tidigare under dagen, då jag kollar upp och ser att två män i mitten av vagnen jag är i hamnar i slagsmål. Jag klarar inte ens av våld på tv, tänk er då hur jag reagerade när jag såg det i verkligheten! Jag vet inte riktigt vem som är skurken i dramat, eller varför de började slåss. Vad jag däremot vet är att den ena får två välriktade slag i ansiktet, svimmar och hamnar raklång i mitten på golvet i vagnen. Den som är bra på att slå människor i ansiktet hoppar (!) på den avsvimmade mannens ansikte, och sedan vandrar lugnt bort till andra änden av vagnen som om ingenting hänt.

Det tog mig ungefär en halv minut att fatta att det faktiskt hänt, ytterliggare en halv minut att fatta att vi nått nästa station, och en halv minut senare insåg jag att jag en halv minut tidigare kastat mig ut ur vagnen och ut på perrongen, bara för att slippa se den avsvimmade blödande mannen på golvet. Om jag sprang ut på samma perrong som människan som faktiskt var den som började slåss vet jag inte, jag ville bara bort från den avsvimmade mannen på golvet.

Det värsta med alltihop är att när vi klev på tunnelbanan så hade jag en känsla av att något var fel. En man i vagnen såg ut att ha vart i slagsmål ett par dar tidigare, han var ärrad i ansiktet och hans händer var uppsvullna. Jag tänkte att det skulle vara hemskt att vara med om ett slagsmål i verkliga livet, och jag tänkte att jag hatade att Axel klev av mycket tidigare än mig och att jag var ensam tjej kvar i ett stort Kiev. Dessutom med en mobil som hade 2% batteri kvar. Knappt tre minuter efter de här tankarna, så inträffade händelsen jag skrev om ovanför.

Jag har sedan länge tyckt att tunnelbanor är obehagliga, och efter det här blir de ju inte direkt mindre obehagliga. Och sedan en tid tillbaka har jag haft extrem hemlängtan, och det här gör ju inte saken direkt bättre.

För övrigt fick jag även en panikattack och tappade andan under vägen tillbaka till Irpin, och när det väl la sig så var jag på vippen att svimma eller spy, vilket som nu hade vart enklast i sammanhanget alldeles för full marchutka.

Väldigt osammanhängande inlägg. Lev med det. Jag försöker bara processera den här händelsen och bli av med bilderna som etsat sig fast i hjärnan.

När WIFI dör, och man har den konstigaste julaftonen i världshistorien.

Jag har haft så mycket de senaste dagarna som jag velat dela med mig av till omvärlden, men tror ni inte att Wifi lägger ner då? Inte nog med det, det andra wifiet jag kan använda och som bor två dörrar bort var också nedlagt! Och inte nog med det, jag kom inte åt wifiet på kontoret eftersom ingen kom ihåg lösenordet. Snacka om dålig karma!

Jag som hade planerat en julafton vid facebookchatten med min familj, eller möjligtvis ett skypesamtal. Julafton spenderades med två engelskalektioner i Bucha, sen började det snöa som satan. Jag stod och väntade på min marchutka i tjugo minuter, sen gick det förbi en man och sa en mening som innehöll orden "marchutka" och "Bucha", så jag antog att det hade att göra med att marchutkorna inte gick hela vägen ner på vägen jag stod och väntade vid, pga snön. Så jag fick helt enkelt promenerade de tio minuterna till tågstationen i Bucha, och vänta ytterliggare tio minuter på en marchutka därifrån. Ni som kan matte har vid det här laget räknat till att det tog mig fyrtio minuters väntetid innan jag äntligen satt på en marchutka hem till Irpin.

Vägen till Irpin tog 30 minuter, vilket är lite mer än vanligt pga all snö. Jag kom precis i tid till min 19.30-marchutka hem till Puschkinska. Tror ni inte att den bestämmer sig för att ändra lite i sin tid, och bestämmer sig för att gå 19.40 istället? Vägen från Bucha till mitt hus som i vanliga fall tar ungefär 40 minuter, tog mig nästan uppemot två timmar. På självaste julafton! Men, jag klagade inte under tiden allt det här pågick. Vet ni varför? Jo, för att i det här landet är det aldrig någonting som fungerar som det ska, så det finns ingen anledning till att klaga, för att klaga gör inte saken bättre, utan bara extremt mycket tråkigare.

Jag kom hem runt åtta. Kastade av mig jackan, tyckte det var lite konstigt att Denitsa läste en bok istället för att sitta vid datorn men tänkte inte mer på det än så, satte mig vid min dator och slog upp den, bara för att hälsas av Denitsas dystra ord "There's no wifi".

Resten av kvällen satt vi och skrattade åt hur patetiska vi såg ut, och kollade på Alice in Wonderland. Jag kommer aldrig att glömma julafton 2012!

När julafton blir en fruktansvärt vanlig dag.

Ni skulle bli förvånade över hur normal julafton faktiskt är! Hoppa över julstressen, all bakning och matlagning inför en måltid, Kalle Anka (han är inte ens svensk?) och all förväntan och ni får en dag som ser ut precis som alla andra! Jag har redan hunnit med tre fruktansvärt normala lektioner i School nmr 12 i Irpin, dvs en klass som är halvt intresserad, en klass som började med att säga "We're not interrested in listening to you, can we talk with ourselves instead?" och en klass som är upp över öronen förälskad i mig och allt som jag säger och gör. Julafton är fruktansvärt normal, och man slipper leva med alla krossade förväntningar (för visst blir julen aldrig sådär härlig som den ser ut att vara på film?).

När man lär sig Hangul snabbare än det Kyrilliska alfabetet.

Som ni säkert redan vet så råkar jag vara ett stort fan av Kpop (och diverse koreanska variety shows), och bara för att jag vill förstå texterna någon gång i framtiden så har jag börjat lära mig koreanska. Nu pratar vi inte "att lära mig" som i att jag kommer att använda det flytande någon gång i framtiden, utan bara lära mig tillräckligt för att förstå kontexten av mina favoritlåtar. Skulle jag sedan bestämma mig för att bosätta mig i Korea i framtiden så skulle det bara vara en bonus, liksom.

Bara för att jag är en snäll människa så tänkte jag länka det jag använt såhär långt, vilket är enbart videos på youtube. Jag försöker få mina kära läsare att bli lika intresserade av Kpop och Sydkorea som jag är!

Varsågoda! Första lektionen i hur ni skriver och uttalar det koreanska alfabetet! Alltid bra att veta - eller hur?

안녕히 가세요!

När man ser intoleransen i vitögat.

Köttbullar tar fruktansvärt lång tid att laga, för er som i vanliga fall köper Mammas köttbullar eller fuskar på annat vis! Jag (och Denitsa) har precis gjort 140 köttbullar (!!) vilket är ungefär mer eller mindre än två kilo köttfärs. Ganska mycket, ja. Men dessvärre inte mer än att mina elever imorgon kan få en eller kanske två stycken var. Tråkigt nog. Tror jag ska skicka med dem mitt recept på köttbullar, så att det inte ser helt värdelöst ut!

Under tiden som jag höll på i köket så sprang det hela tiden människor fram och tillbaka. Det är lite så det blir när man bor många människor på ett ställe med bara ett badrum, och det badrummet ligger i andra änden av köket. I vilket fall så har vi på det här stället en kvinna på runt 27-28 som är väldigt snorkig. Enda gångerna hon pratar med mig eller Denitsa är när hon vill påpeka något vi gjort fel.

Idag kom hon hem runt halv fyra, när jag var mitt uppe i min matlagning. Jag stod vid den här tidpunkten i korridoren utanför köket för att jag försökte få kontakt med internet (det funkar inte i köket...). Hon gick ut i köket där det redan var en ukrainska, och hon frågade den här ukrainskan vad som hände i köket, skrattade lite och kollade snett på min matlagning. Ukrainskan i köket berättade att det var jag som lagade mat. Vid den här tidpunkten bestämde jag mig för att ge upp internet och gick tillbaka till köket, och ser fröken snorkig stå och kolla på mina köttbullar som om de vore från yttre rymden. När hon såg mig vände hon sig om och gick till badrummet istället.

Det spelar mig ingen roll om hon inte tycker om köttbullar, det är liksom inte det jag har problem med här. Hon kanske är vegetarian, vad vet jag!?

Problemet med att hon kollar snett på det jag gör, är att hon kollar snett på min kultur och mitt sätt att leva. Här kommer jag till ett fullständigt främmande land, provar allt som går att prova och är öppen för precis allt, och hon kan inte ens leva med att jag lagar svensk mat i köket. Hur känner hon över att ens bo med en människa från en annan kultur, undrar jag då!?

Detta är problemet med de flesta människor i Ukraina. De har inte haft mycket kontakt med många andra kulturer än Ryssland och Vitryssland. De är extremt intoleranta mot saker som är nya för dem.

Jag älskar Sverige för att vi är så öppna och välkomnande, och jag älskar det faktum att vi tar in andra kulturer och klarar av ett mångkulturellt samhälle! Vi måste vara en förebild för kulturer som Ukraina! Förstör inte det som gör att jag tycker om mitt land, snälla!

When you've been cooking for four hours...

 

International meatballs!
Made by Bulgarian and Swedish girls in a Ukrainian hostel, beat that! ;-)

EURO CLUB 22/12-12

Chairman of the week;
In charge of the subjects and are responsible
for the planning om the meeting.

När man inte behöver stressa inför julafton!

Medan alla andra normala människor förbereder inför julafton med julskinka, julpynt, jultomte, julgran, julgodis och julmat så sitter jag och studerar det koreanska alfabetet och funderar över vad jag ska prata om med mina klasser imorgon. Min julafton kommer bli allt annat än vad en julafton brukar vara. Men vet ni? Det känns faktiskt förvånansvärt skönt! Om än lite ensamt, men får träffa alla människor i Irpin som jag brukar träffa på måndagar och prata engelska med så egentligen ska jag inte ens klaga över ensamheten!

Och ärligt talat så känns det inte som om jag behöver fundera särskilt mycket över vad jag ska prata om imorgon med mina klasser. Det är trots allt min julafton, och vad passar bättre att prata om på julafton än just julafton? Jag ska förbereda köttbullar till mina klasser, vi ska kolla på bilder från Donetsk och midterm och kanske även lite bilder från förra årets julafton. Sen kan vi alltid lyssna på svensk julmusik och prata om skillnaderna mellan svensk och ukrainsk jul!

Jag brukar inte vara den som skryter om min svenskhet, men ärligt talat så blir alla lite småpatriotiska när de är utomlands. Särskilt när de har som uppgift att belysa skillnaderna mellan olika kulturer och dela med sig av sina egna erfarenheter av alla dessa skillnader! Jag tycker om mitt jobb :-)

När jorden bestämde sig för att stå kvar.

Ingen kunde vart mer besviken än vad jag var igår. Okej, jag trodde inte på allvar att jorden på riktigt skulle gå under. Det är alldeles för långsökt. Men jag hade åtminstone hoppats på någon händelse som skulle förändra livet för allt och alla, som typ att Barack Obama blivit mördad eller att Israel plötsligt bestämt sig för att spränga Palestina från jordens yta. Ingenting hände. Och min dag var extremt händelsefattig.

Älskade jord, jag är väldigt besviken på dig!

När Ukrainas tågtrafik är bättre än Sveriges.

Det finns så mycket som Ukraina skulle kunna lära sig av Sverige inom så många olika områden! Men när det kommer till tågtrafik så ligger Ukraina ganska många steg före. Okej, Sveriges tåg är extremt mycket snyggare att se på, och de är ganska många gånger mer bekvämare än ett Ukrainskt tåg. Jag pratar om det faktum att Ukrainska tåg, till skillnad från Svenska, faktiskt går framåt och alltid kommer i tid.

Okej, sträckorna tar ungefär dubbelt så lång tid som de tar med Svenska tåg, men jag kommer hellre fram än att behöva stå och vänta på en perrong i timmar bara för att få höra att det är ersatt med buss. Dessutom är de ukrainska tågen väldigt billiga att resa med. Sträckan Donetsk-Kiev, platsbiljett i lägre klassen, kostade mig inte mer än värdet av 75 svenska kronor. Vi snackar 700km, nattåg. Hur smidigt är det inte att somna vid 21, och vakna upp 07 och vara framme vid slutdestination!?

Sverige, snälla, gör något åt tågtrafiken! Kan Ukraina göra något vettigt, så kan ni faktiskt också det!!

MIDTERM-MEETING 9-12/12-12

Som jag säkert sagt någon annan gång så finns det två saker som är obligatoriskt för volontärer, On arrival-training och midterm-meeting. Som ni säkert redan vet så gjorde jag min OAT i November, i Slavske i västra Ukraina. I December var det dags för mitt MTM. Den enda jag visste säkert att jag skulle träffa där var en tjej vid namn Ania från Youth Debate Center i Donetsk, och anledningen till varför jag visste om det var för att jag redan har vänner där sedan OAT. Det hela slutar med att jag och Ania blir extremt bra vänner på två sekunder, och slutade MTM med en låååång Swedish Fika i Kiev! Jag älskar människor!

MTM är ganska olikt OAT. OAT handlar mer om att integrera sig i det ukrainska samhället, träffa människor som försöker ta sig igenom samma sak och framförallt att ha roligt. MTM handlar mer om att utvärdera det som hänt fram till nu, planera resten av ens EVS-period och framförallt diskutera vad som finns att göra efter! Det var delen med "Finns det ett liv efter EVS", som jag var mest intresserad av. Just nu känns det som om mitt liv kommer att ta slut i februari/mars nästa år...

Mycket tid lades även på Youth Pass. För er som inte vet vad det är så är det ett dokument som visar att man gått igenom ett projekt i programmet Youth In Action, och som visar vad man gjort, hur man utvecklats, vad man lärt sig. Och så vidare i all oändlighet. Bra för mig är att det dokumentet är väldigt fint att ha i Sverige! 

Under större delen av MTM var vi utan elektricitet och vatten, och vägen till Kiev var avstängd pga träd som låg över vägen. Spännande!

Bygg ett fristående torn. Som en chef!

 Fristående, var det ja!


Rita ditt EVS-projekt!

Key competences för att skissa på sitt Youth Pass!

Our new, lovely friend! Sadly enough the kittens weren't interrested in taking photos with us...



Vad ska du göra under resten av din EVS-period!?
Don't take the text too serious. I'll never find anyone stupid enough to agree to that in three months!

 

My future, according to Ania!