Jag har funderat långt om länge på vad jag ska göra med bloggen. Jag har ingenting att skriva om, och när jag väl skriver något är det fruktansvärt onödigt eller kan alldeles för lätt misstolkas. För att reda ut problemen som dök upp av senaste inlägget - jag älskar mitt jobb, jag klarar bara inte av lukten av fisk. Så för att bespara mig all onödig tid som jag lägger på att fundera över om ni verkligen tycker att jag är så tråkig som jag känner mig, har jag beslutat att helt enkelt låta det här bli sista inlägget ni får läsa!
Oh no! Får vi inte läsa om när du flyttar till Italien!? Oroa er inte, det finns en vacker funktion som heter "Skapa ny blogg"!
Med de orden lämnar jag för all framtid den här bloggen, som för enkelhetens skull får byta namn tillbaka till vad den hette från tiden då jag bodde i Irpin i Ukraina. Hoppas bloggen har skänkt framtida volontärer någon form av bild av hur livet som volontär är - och om ni av någon konstig anledning vill komma i kontakt med mig om volontärskapet så föreslår jag att ni skriver en kommentar så återkommer jag till er!
Ha en alldeles, alldeles underbar sommar!
onsdag 5 juni 2013
tisdag 28 maj 2013
När man överlever en föreläsning
Jag lärde mig under gymnasiet hur man lägger upp tal och liknande när man ska prata inför människor. Jag lärde mig alla trix, lärde mig använda alla möjliga bildprogram och hur man ska använda sig av stödord. Tror ni jag fick med något av allt det här under min "föreläsning" om mitt liv i Ukraina? Nej.
Ostrukturerat, inget program eller någon logik på bilderna (att jag satt namn på dem hjälpte litegrann, men Malin, varför du inte använde powerpoint är för mig en stor gåta), och ingen större plan på vad jag skulle prata om i vilken ordning. Jag hade skrivit och planerat en inledning. Tror ni jag använde mig av den? Nej. Jag hade planerat lite vilka bilder jag skulle visa vart. Tror ni jag kom ihåg det? Nej.
I slutänden tror och hoppas jag att det inte var helt misslyckat. Det känns inte misslyckat. Jag tror och hoppas att jag lyckades få ur mig det jag behövde få sagt, och att åtminstone någon fick ut något av att lyssna på mig. (Om eleverna jag pratade med idag verkligen besöker min blogg och ser det här: Hoppas ni åtminstone inte kände att ni behövde tvinga ögonen att vara öppna!).
Jag vet inte vad som är bäst. Att ha ett skrivet material, arbeta utefter stödpunkter, ha bilderna strukturerade och vara beredd på alla möjliga frågor, eller göra som jag och bara köra på utan att ens veta vad man själv säger. Jag vet inte vad ni andra tycker, men i verkligheten vet jag att så jag la upp det idag är ett av de få sätten som gör att jag kan prata bra och naturligt inför människor. Under gymnasiet när jag försökte läsa ur pappren eller hålla mig till stödpunkter så gick det alltid åt helvete.
Ni som lyssnade på mitt tal om känslor under tvåan, då vi hade ett rullande bildspel bakom, vet hur det var för mig då hela talet var helt inrutat och det inte fanns någon plats alls för improvisation. Jag fick en blackout efter tjugo sekunder, och sen stod jag med ryggen mot min lilla publik och försökte få ihop tankarna resten av tiden. Det resulterade i ett G-, och inget av mina tal gick mycket bättre. Eller kommer ni ihåg min engelskaredovisning om te och dess uppkomst i ettan, då hela klassen började diskutera varför min redovisning var dålig och hur, ens om, jag kunde göra det bättre?
Jag har helt enkelt inget överdrivet bra bagage med mig när det kommer till att prata med människor, men jag vet att de få gånger det verkligen gick bra var då jag släppte kontrollen över mig själv och bara pratade. Det är då jag fungerar som bäst. Så att verkligen planera allt in i minsta detalj fungerar inte för mig, även fast det i vissa fall kanske hade vart skönt. Jag tycker om att ha lite spelrum.
Så är det verkligen så viktigt i gymnasiet att lämna in ett färdigt manus till läraren, och följa det till punkt och pricka med hjälp av stödord, eller är det mer spontanitet vi behöver få lära oss? Jag vet inte. Jag återkommer när jag har ett svar.
Jag är jätteglad över att jag fick möjlighet att få prata med gymnasieungdomarna. Jag vet hur det är att vara i tvåan, trean och vara förvirrad och frustrerad över framtiden. Kan jag vara till någon form av hjälp till dem, så är jag mer än nöjd!
Ostrukturerat, inget program eller någon logik på bilderna (att jag satt namn på dem hjälpte litegrann, men Malin, varför du inte använde powerpoint är för mig en stor gåta), och ingen större plan på vad jag skulle prata om i vilken ordning. Jag hade skrivit och planerat en inledning. Tror ni jag använde mig av den? Nej. Jag hade planerat lite vilka bilder jag skulle visa vart. Tror ni jag kom ihåg det? Nej.
I slutänden tror och hoppas jag att det inte var helt misslyckat. Det känns inte misslyckat. Jag tror och hoppas att jag lyckades få ur mig det jag behövde få sagt, och att åtminstone någon fick ut något av att lyssna på mig. (Om eleverna jag pratade med idag verkligen besöker min blogg och ser det här: Hoppas ni åtminstone inte kände att ni behövde tvinga ögonen att vara öppna!).
Jag vet inte vad som är bäst. Att ha ett skrivet material, arbeta utefter stödpunkter, ha bilderna strukturerade och vara beredd på alla möjliga frågor, eller göra som jag och bara köra på utan att ens veta vad man själv säger. Jag vet inte vad ni andra tycker, men i verkligheten vet jag att så jag la upp det idag är ett av de få sätten som gör att jag kan prata bra och naturligt inför människor. Under gymnasiet när jag försökte läsa ur pappren eller hålla mig till stödpunkter så gick det alltid åt helvete.
Ni som lyssnade på mitt tal om känslor under tvåan, då vi hade ett rullande bildspel bakom, vet hur det var för mig då hela talet var helt inrutat och det inte fanns någon plats alls för improvisation. Jag fick en blackout efter tjugo sekunder, och sen stod jag med ryggen mot min lilla publik och försökte få ihop tankarna resten av tiden. Det resulterade i ett G-, och inget av mina tal gick mycket bättre. Eller kommer ni ihåg min engelskaredovisning om te och dess uppkomst i ettan, då hela klassen började diskutera varför min redovisning var dålig och hur, ens om, jag kunde göra det bättre?
Jag har helt enkelt inget överdrivet bra bagage med mig när det kommer till att prata med människor, men jag vet att de få gånger det verkligen gick bra var då jag släppte kontrollen över mig själv och bara pratade. Det är då jag fungerar som bäst. Så att verkligen planera allt in i minsta detalj fungerar inte för mig, även fast det i vissa fall kanske hade vart skönt. Jag tycker om att ha lite spelrum.
Så är det verkligen så viktigt i gymnasiet att lämna in ett färdigt manus till läraren, och följa det till punkt och pricka med hjälp av stödord, eller är det mer spontanitet vi behöver få lära oss? Jag vet inte. Jag återkommer när jag har ett svar.
Jag är jätteglad över att jag fick möjlighet att få prata med gymnasieungdomarna. Jag vet hur det är att vara i tvåan, trean och vara förvirrad och frustrerad över framtiden. Kan jag vara till någon form av hjälp till dem, så är jag mer än nöjd!
onsdag 22 maj 2013
När allt man säger blir nedskrivet på papper
Ni vet såna där dagar då man känner sig trött efter allt man gjort, trots att man egentligen inte gjort någonting som tagit kraft? En sån dag har jag haft. Jag har fikat. Med Joanna. Samtidigt som hon skrivit ner allt jag sagt för att få ihop en kort artikel till Östran. Story of my life, ungefär.
Undrar ni hur det gick i Vimmerby? Sluta undra, jag bytte datum eftersom jag var sjuk hela helgen och fortfarande kände mig krasslig igår. Nu är det snäppet bättre! Jag vet inte vad jag kan klassa sjukdomen som, men förkylning med lite halvfebriga drag och lite så, ungefär. Jag försökte bota det med allt från vitt pulver som ska fungera mot förkylningar/feber (fråga inte... Ukrainskt...) till Ipren. I slutänden blev lösningen hög temperatur på elementet, många filtar och vodka innan läggdags. Det mest fascinerande är att det fungerar! Min gammelmormor sa trots allt alltid att "ont ska med ont fördrivas", så varför inte!?
I vilket fall så står det en kasse med mat i bilen, jag sitter hos pappa och väntar på att ett par videos ska konverteras till rätt format och sen ska jag ner och äta chips och kolla på Running Man (videorna som konverteras, vet ni inte vad det är tror jag det är ett inlägg från oktober eller nått ni behöver läsa) och äta chips resten av kvällen. Ja, jag bantar. Sluta kolla sådär på mig!
Och artikeln i Östran? Nästa fredag!
Undrar ni hur det gick i Vimmerby? Sluta undra, jag bytte datum eftersom jag var sjuk hela helgen och fortfarande kände mig krasslig igår. Nu är det snäppet bättre! Jag vet inte vad jag kan klassa sjukdomen som, men förkylning med lite halvfebriga drag och lite så, ungefär. Jag försökte bota det med allt från vitt pulver som ska fungera mot förkylningar/feber (fråga inte... Ukrainskt...) till Ipren. I slutänden blev lösningen hög temperatur på elementet, många filtar och vodka innan läggdags. Det mest fascinerande är att det fungerar! Min gammelmormor sa trots allt alltid att "ont ska med ont fördrivas", så varför inte!?
I vilket fall så står det en kasse med mat i bilen, jag sitter hos pappa och väntar på att ett par videos ska konverteras till rätt format och sen ska jag ner och äta chips och kolla på Running Man (videorna som konverteras, vet ni inte vad det är tror jag det är ett inlägg från oktober eller nått ni behöver läsa) och äta chips resten av kvällen. Ja, jag bantar. Sluta kolla sådär på mig!
Och artikeln i Östran? Nästa fredag!
fredag 17 maj 2013
När uppgiften känns som tagen ur gymnasiet
På tisdag ska jag till Vimmerby. Varför till Vimmerby av alla ställen på jorden? Jo, två tjejer i en entreprenörsklass ville ha en föreläsning med temat "allt är möjligt", och kontaktade därför Kumulus för att se om det fanns någon volontär tillgänglig. Och det råkade jag vara. Så nu ska jag förbereda en föreläsning med temat "allt är möjligt", och deras lektion är en timme lång. Jag är en bit ifrån skolan, trots allt, så jag är inte överdrivet van vid att skriva ihop material till föreläsningar. Jag har heller aldrig behövt skriva ihop material till en hel timme.
Efter mycket om och men så satte jag mig igår kväll och skrev ihop min inledning. Jag är ganska nöjd med den, och syster Josefin tyckte om den. Så tror det ska gå bra. Efter inledningen är det ju bara att freestyla om Ukraina. Typ. Hoppas jag.
Det går liksom inte komma ifrån att jag är lite nervös inför tisdag.
Efter mycket om och men så satte jag mig igår kväll och skrev ihop min inledning. Jag är ganska nöjd med den, och syster Josefin tyckte om den. Så tror det ska gå bra. Efter inledningen är det ju bara att freestyla om Ukraina. Typ. Hoppas jag.
Det går liksom inte komma ifrån att jag är lite nervös inför tisdag.
onsdag 3 april 2013
När man skriver ett ologiskt blogginlägg
Har ni någon gång genomlidit en livskris? Ni vet en sån då man deppar ner sig fullständigt för att allt är fel, tiden går för fort, man hinner inte med sitt liv och ni vet alla dem där tankarna på en och samma gång. Ni vet en sån där kris då man ena dagen är på topp och andra dagen sitter i tv-soffan och gråter. Typ hela dagen. Ni vet en sån kris? Har ni haft en sån?
Jag tror att jag är inne på min andra riktigt hemska kris. Eller just nu verkar det som om den jag har just nu försvunnit lite. Vet inte riktigt, förmodligen slår den till igen om ett par dagar. I vilket fall så hade jag min första när jag var 12. Det var ungefär då jag insåg att jag var påväg in i övergången mellan barn och tonåring. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag vet att jag mådde ganska väldigt dåligt i ett par månader. Åtminstone.
Som jag sa tidigare, nu är jag inne i min andra. Ena dagen sitter jag och gråter över att jag inte vet vad "jag vill bli när jag blir stor", och nästa dag så är allt på topp igen. Tror vi kan kalla det för tjugoårs-kris. Har endel den direkt efter gymnasiet kanske? Ganska logisk tidpunkt att ha en livskris, annars. Jag tror att min triggades igång när allt lugnat ner sig efter Ukraina och allt, då jag insåg att jag är tillbaka på samma städjobb som innan, med samma människor runt mig och livet såg precis likadant ut som innan jag åkte. Med den skillnaden att alla hunnit bli ett halvår äldre och människor i min ålder börjar prata om att börja plugga till hösten. För dem är två års paus snart över. Jag slösade bort ett år på universitet, så jag tar ännu ett år innan jag börjar med en utbildning.
Ni kanske förstår varför ni inte fått något blogginlägg den senaste tiden, mina tankar vill inte riktigt samla sig kring en sak, utan flyger kors och tvärs och skapar ett enda virrvarr i mitt huvud. Slagorden just nu är "har någon sett min mobil?", eller "vart ställde jag av mig mina skor?".
Ärligt talat så är det dumt att fastna i frågan "vad ska jag göra med mitt liv", det är bättre att leva en dag i taget med ett öppet sinne och gå igenom varenda dörr som öppnas. Och om de inte skulle öppnas kan man alltid öppna dörren själv, eller banka ihärdigt. Ingenting är hugget i sten.
Jag tror att jag är inne på min andra riktigt hemska kris. Eller just nu verkar det som om den jag har just nu försvunnit lite. Vet inte riktigt, förmodligen slår den till igen om ett par dagar. I vilket fall så hade jag min första när jag var 12. Det var ungefär då jag insåg att jag var påväg in i övergången mellan barn och tonåring. Jag kommer inte ihåg några detaljer, men jag vet att jag mådde ganska väldigt dåligt i ett par månader. Åtminstone.
Som jag sa tidigare, nu är jag inne i min andra. Ena dagen sitter jag och gråter över att jag inte vet vad "jag vill bli när jag blir stor", och nästa dag så är allt på topp igen. Tror vi kan kalla det för tjugoårs-kris. Har endel den direkt efter gymnasiet kanske? Ganska logisk tidpunkt att ha en livskris, annars. Jag tror att min triggades igång när allt lugnat ner sig efter Ukraina och allt, då jag insåg att jag är tillbaka på samma städjobb som innan, med samma människor runt mig och livet såg precis likadant ut som innan jag åkte. Med den skillnaden att alla hunnit bli ett halvår äldre och människor i min ålder börjar prata om att börja plugga till hösten. För dem är två års paus snart över. Jag slösade bort ett år på universitet, så jag tar ännu ett år innan jag börjar med en utbildning.
Ni kanske förstår varför ni inte fått något blogginlägg den senaste tiden, mina tankar vill inte riktigt samla sig kring en sak, utan flyger kors och tvärs och skapar ett enda virrvarr i mitt huvud. Slagorden just nu är "har någon sett min mobil?", eller "vart ställde jag av mig mina skor?".
Ärligt talat så är det dumt att fastna i frågan "vad ska jag göra med mitt liv", det är bättre att leva en dag i taget med ett öppet sinne och gå igenom varenda dörr som öppnas. Och om de inte skulle öppnas kan man alltid öppna dörren själv, eller banka ihärdigt. Ingenting är hugget i sten.
torsdag 21 mars 2013
När det är Internationella sömndagen
Vart får dem alla "internationella-dagar" ifrån!? Det finns verkligen en för allt. Ursäkta, men när är Internationella MALIN-dagen!?
Är det inte extremt passande att jag är ledig just den här dagen, förresten? Kunde inte dra mig upp ur sängen förrän typ tio. Vaknade vid sex dock, för min kropp fick för sig att den var klar med sovandet. Jag fick tydligt och skarpt förklara att JAG verkligen inte tycker att klockan sex är en vettig tid på dygnet att kliva upp när man är ledig, så kroppen fick foga sig efter det. Till och med mina fyrbenta vänner Charlie och Ludde tyckte det var en bra idé att sova hela förmiddagen, för ingen av dem klagade när matte förklarade att idag ska vi sova lääänge. I vanliga fall drar Ludde upp mig runt sju, så jag vart ganska chockad när han inte sa emot när jag somnade om!
För övrigt, tycker inte ni också att den nyfallna snön gör att det känns lite som december all over again!? Jag funderar på om det är det som hänt med världen, och om jag borde börja julpynta eftersom det i så fall är julafton om tre dagar? Jag som inte ens köpt några julklappar...!!! Jag missade julen 2012 pga snöoväder i Kiev, så jag får önska att det gick att fira jul två gånger under 2013!
Visste ni förresten att jag precis la en och en halv timme på att måla naglarna, ta bort nagellacket, måla naglarna igen, ta bort det nagellacket också och nu bestämt mig för vanligt genomskinligt? Snacka om beslutångest på hög nivå!
Resten av dagen? Mat hos pappa, kör i Arby av alla ställen på denna jord, och sen sova. Vart vet jag inte än, det var det där med att ha skilda föräldrar och beslutsångest. (Egentliga problemet: Vilket hus är varmast!?)
Är det inte extremt passande att jag är ledig just den här dagen, förresten? Kunde inte dra mig upp ur sängen förrän typ tio. Vaknade vid sex dock, för min kropp fick för sig att den var klar med sovandet. Jag fick tydligt och skarpt förklara att JAG verkligen inte tycker att klockan sex är en vettig tid på dygnet att kliva upp när man är ledig, så kroppen fick foga sig efter det. Till och med mina fyrbenta vänner Charlie och Ludde tyckte det var en bra idé att sova hela förmiddagen, för ingen av dem klagade när matte förklarade att idag ska vi sova lääänge. I vanliga fall drar Ludde upp mig runt sju, så jag vart ganska chockad när han inte sa emot när jag somnade om!
För övrigt, tycker inte ni också att den nyfallna snön gör att det känns lite som december all over again!? Jag funderar på om det är det som hänt med världen, och om jag borde börja julpynta eftersom det i så fall är julafton om tre dagar? Jag som inte ens köpt några julklappar...!!! Jag missade julen 2012 pga snöoväder i Kiev, så jag får önska att det gick att fira jul två gånger under 2013!
Visste ni förresten att jag precis la en och en halv timme på att måla naglarna, ta bort nagellacket, måla naglarna igen, ta bort det nagellacket också och nu bestämt mig för vanligt genomskinligt? Snacka om beslutångest på hög nivå!
Resten av dagen? Mat hos pappa, kör i Arby av alla ställen på denna jord, och sen sova. Vart vet jag inte än, det var det där med att ha skilda föräldrar och beslutsångest. (Egentliga problemet: Vilket hus är varmast!?)
tisdag 19 mars 2013
När man trillar av stolen pga trötthet
Jag är trött. Har börjat jobba vid 6 de senaste tre dagarna, och imorgon skulle jag egentligen vart ledig till tre och sen bara jobbat två timmar. Istället ringde kvinnan som jag jobbat för de två senaste dagarna och sjukanmälde sig en dag till. Jag klagar verkligen inte på att jag får jobba, utan jag klagar bara lite över det faktum att jag hade sett fram emot morgondagens sovmorgon. Men vet ni? Min sovmorgon på torsdag kommer att bli fantastisk! Såvida inget annat händer, och jag får hoppa in för någon annan.
Ibland när jag går runt och städar, så slår det mig att jag aldrig kommer ihåg vad jag tänker på när jag städar. Det är som om jag sätter kroppen på auto och låter den sköta allting, och sen släpper jag in hjärnan när det är dags för en paus. Om det fungerar? Absolut! Men, säg till om ni har ett annat sätt att överleva städjobb på! När jag hade det som sommarjobb för två somrar sen lyssnade jag på Mika konstant i två timmar på ett av mina ställen. Tro mig, man blir ganska trött på honom efter ett tag!
Imorgon åtta timmar, torsdag ledig, fredag sex timmar, lördag ledig, söndag fem timmar. Mina fötter är smått döende och mitt trasiga knä säger ifrån varje dag när jag kommer hem. Åh, vad jag längtar till Italien! Första april ska jag för övrigt upp till Stockholm för att träffa familjen, och diskutera kontrakt! Kära mor kom på den ypperliga idén att hon tar ledigt och så tar vi bilen upp tillsammans, och plockar även med lillasyster Josefin!
För övrigt förstår jag er fullständigt om ni inte orkar med min blogg just nu. Min dator är på reparering hos far, tydligen hade den plockat på sig några ukrainska virus och de verkar vara svåra att få bort. Så fort den är ok så blir jag roligare, I promise!
Ibland när jag går runt och städar, så slår det mig att jag aldrig kommer ihåg vad jag tänker på när jag städar. Det är som om jag sätter kroppen på auto och låter den sköta allting, och sen släpper jag in hjärnan när det är dags för en paus. Om det fungerar? Absolut! Men, säg till om ni har ett annat sätt att överleva städjobb på! När jag hade det som sommarjobb för två somrar sen lyssnade jag på Mika konstant i två timmar på ett av mina ställen. Tro mig, man blir ganska trött på honom efter ett tag!
Imorgon åtta timmar, torsdag ledig, fredag sex timmar, lördag ledig, söndag fem timmar. Mina fötter är smått döende och mitt trasiga knä säger ifrån varje dag när jag kommer hem. Åh, vad jag längtar till Italien! Första april ska jag för övrigt upp till Stockholm för att träffa familjen, och diskutera kontrakt! Kära mor kom på den ypperliga idén att hon tar ledigt och så tar vi bilen upp tillsammans, och plockar även med lillasyster Josefin!
För övrigt förstår jag er fullständigt om ni inte orkar med min blogg just nu. Min dator är på reparering hos far, tydligen hade den plockat på sig några ukrainska virus och de verkar vara svåra att få bort. Så fort den är ok så blir jag roligare, I promise!
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)