När man får till svar "It's part of the culture. Enjoy it."

Ni vet när ni är i en sån där situation då ni bara vill ringa till någon och prata ditt egna språk? En sån där situation då ni bara vill försvinna från verkligheten? Precis en sån situation hade jag idag.

Jag och Ania stod och väntade på en marschrutka. Till oss kommer en man runt 40 som är lite alldeles för lagom full, och som rökte lite alldeles för lagom mycket. Han började prata med oss, för han förstod tydligen engelska. Och han fortsatte att prata med oss. Till den punkt då vi kände att vi gärna skulle missat en marschrutka bara för att inte behöva vara på samma som han.

Marschrutkan dök upp. Vi klev på. Lika så gjorde han. Han förklarade högljutt för allihop att vi minsann var engelska, och att de stackars tonårsgrabbarna som satt på varsitt säte minsann borde ge upp dem till oss, för att vi var engelska. Såhär fortsatte han i ungefär tio minuter, förklarade för var och varenda människa att vi var engelska, och allt mellan himmel och jord.

Människorna på marshrutkan kände medlidande till oss. Eller så hade de bara roligt åt det. Jag vet inte vad, jag var in the middle of trying to get out of there. Ungefär.

Efter femton minuters lyssnande till den här mannen försökte jag komma på något sätt att få han att sluta prata till oss. Prata engelska med varandra verkade ju inte fungera. Engelska på telefon, kanske? Eller ännu bättre - svenska! Om engelska skrämmer en ukrainsk människa så borde ju svenska få dem att vilja ta självmord på plats. Eller?

Den enda svenska människa som finns på min telefonlista som inte kostar mig alldeles för mycket att ringa till är Axel i Donetsk. Anias kommentar innan jag ringde: "Malin, he's gonna be stupid." Jag ringde iaf. Jag vill ett) ha en anledning till att prata svenska i en jobbig situation, och två) ett sätt att få den läskiga gubben att sluta prata med oss. Jag ringde. Förklarade läget. Fick till svar: "Njut av det, det är en del av kulturen".

Tack för stödet! Nu vet jag vem jag inte ska ringa när jag behöver prata svenska i en jobbig situation i framtiden! 

När tågresan blir ett helt äventyr!

Jag och Ania åkte från Kirova runt 18, tåget skulle gå 19.14, så jag var lite lätt stressad. Vilket jag för övrigt alltid är när det kommer till tåg, det kanske lämnar utan mig. Liksom. Vi kom fram till stationen efter en inte alltför händelserik marchrutkafärd, och klockan hade hunnit bli 18.30. Vi hade fortfarande inte hämtat ut våra biljetter, och förra gången jag stod i kö för det på stationen i Donetsk så tog det mig en halvtimme ungefär.
Den här gången gick allt väldigt smidigt. Biljetterna var utskrivna 18.40, och vi hade plötsligt alldeles för mycket tid över. Vi gjorde det vi gör bäst - köpte massa bakelser inför den långa resan!

Vi tog oss på tåget efter en intensiv brottningsmatch med hälften av invånarna av Donetsk. Bakelserna var fortfarande vid liv, så var även vår packning och vi själva. Vi hittade våra platser i änden av vagnen, och kastade oss ner på sängarna som om de var skänkta av Gud själv. Föga anade vi vad som skulle komma att hända under resans gång!

Vi åt våra bakelser och pratade om allt mellan himmel och jord, då Ania bestämde sig för att gå och hämta en kopp te till sig. Här ändrar sig historien till "Hur man haffar en kille på ett ukrainskt nattåg", konstigt nog. Ania kom tillbaka, satte sig ner, kollade på mig, och sa "Malin, I just met the cutest guy ever!" Okej, vad har hänt!? Vad har jag missat!? Tydligen så var inte konduktören på plats när hon ville hämta sitt te. Ania har en tendens att se väldigt förvirrad ut när hon inte hittar vad hon ska, så en kille kom fram till henne och frågade vad som stod på. Ania förklarade läget, och killen hjälpte till med hennes te istället.

Efter det lilla äventyret njöt vi av en koreansk långfilm, My little bride. Efter den var vi så trötta av vi bestämde oss för att göra oss iordning för att gå och lägga oss. Klockan hade hunnit bli elva redan! När vi bäddat klart och satt på våra sängar och var påväg att säga godnatt, så dyker det upp en söt kille och frågar om vi är uttråkade. Killen som hjälpte Ania med hennes te hade hittat våra platser, och hade bestämt sig för att slå sig ner hos oss för att prata. Ingen engelska, för övrigt, så det var mest Ania som pratade.

Saken är den att börjar du prata i ett ukrainskt nattåg, så vill de flesta runt omkring också vara med i samtalet. Mannen som hade sängen ovanför Ania hoppade ner från sin plats och satte sig nere hos oss för att vara med. Han hade för övrigt gett oss en choklad när vi satt och kollade på vår film, så han hade vart trevlig under hela resan!

Resan slutade med att vi gick och la oss runt klockan två, när tekillen försvunnit och babushkan i sängen en bit från oss bestämt sig för att sluta berätta om hur mycket bättre det var att leva under sovjetunionens tid.
Efter en halvtimme av i mitt fall försök till att sova, så rycker jag till av att någon håller på att lägga en yllefilt över mig. Tåget är lika varmt som en bastu, varför skulle jag vilja ha en yllefilt!? Tydligen hade Ania bett mannen över hennes säng att plocka ner yllefiltar till oss, så han var bara snäll och la den över mig för att inte väcka mig. Tio minuter senare plockade jag av mig filten. När jag somnat och vaknade en timme senare så låg den här filten över mig igen. Vad hände där!?

Ania vaknade för övrigt av ett textmeddelande runt klockan fyra, där det stod "Do you believe in love at first sight?", från tekillen. Bör tilläggas att hon inte var intresserad av honom, och att han var fem år yngre än henne.

Den här tågresan var den konstigaste, mest spännande och mest händelserika jag någonsin varit med om. Den slår inte bara mina tidigare resor med ukrainskt nattåg, utan även alla tidigare tågresor i mitt liv.

Vem som la yllefilten över mig mellan tre och fyra är ett mysterium som jag väldigt gärna skulle vilja veta svaret på! 

När exhangeprojektet fortsätter

Del två av vårt exchangeproject med Donetsk Debate Youth Center är igång! Vi startade redan igår, men eftersom jag var trött efter tågresan så fick ni ingen uppdatering. Irriterande nog så har jag svårt att somna på tåg. Själva tågresan är för övrigt värd ett helt eget inlägg, så ni får läsa om den senare!

Del två går ut på att jag och Ania spenderar en vecka tillsammans i Irpin Community Foundation. Så här långt har vi hunnit med så mycket som en session av ukrainsk kultur på biblioteket, en engelskalektion med människor från organisationen och några businessmen som är i samma byggnad, och idag på morgonen två timmar i sanatoriumet.

De nya grupperna i sanatoriumet är helt underbara! Den äldre gruppen, 13-18 år, är den bästa såhär långt! Vi snackar ungdomar som ser ut som om de är fullständigt ointresserade, men som är med i lekarna som om de faktiskt tycker om det. Det allra bästa är att en av killarna kom tillbaka till rummet vi var i ungefär samtidigt som den yngre gruppen kom till oss, och han frågade om han kunde stanna kvar och vara med. Så extremt sött!

För övrigt är jag och Ania inte en bra kombination. Båda tycker om onyttiga saker, och just nu ser det ut som om vår middag kommer att bli pannkakor med glass.

Och ännu mer för övrigt - min landlady älskar Ania och försöker övertala henne att lämna Donetsk och flytta in med mig här! Haha :-)

När man behöver resa med ukrainskt nattåg.

Att åka med ukrainskt nattåg är väldigt enkelt. Eftersom du förmodlingen, liksom jag, inte kan språket så är det enklast att köpa biljett via deras hemsida. Ta det lugnt! Hemsidan är mer logisk än SJs och biljetten tar ungefär 5 minuter att köpa. Hemsidan heter som följer: http://booking.uz.gov.ua/en/ . Dessutom är det ett av de få tillfällen då de har saker översatt till engelska!

Nästa steg är att köpa biljetten. Du skriver in vilken station du vill åka ifrån och vilken station du vill åka till. Sedan är det dags att välja biljett. Jag föreslår att om du vill ha en nederbädd (vilket du vill) så köper du en biljett senast tre-fyra dagar innan du ska åka. Fördelen med att köpa biljetten så pass sent är också att priset sjunker ju närmare resan du kommer. Ett exempel är att Denitsa köpte sin hembiljett från Donetsk två veckor innan hon behövde den, och fick betala 115 gryvnas. Jag betalade min hemresa från Donetsk två dagar innan, och min biljett kostade 85 gryvnas. Gryvnas? Vad är det? Läs SEK efter, om ni vill ha koll på hur mycket det är i svenska kronor... 

Är vi klara nu? Har vi en biljett? Vi har fått en e-biljett, som vi måste göra om till en normal, och det är lite här som det dyker upp lite problem. Antingen skriver du ut din e-biljett, eller så skriver du ner numret som står på den på en lapp. För att få din riktiga biljett så måste du ge det här numret i en biljettlucka på tågstationen, där de skriver ut din riktiga biljett. Vill du inte göra det i veckan innan du ska ha den så föreslår jag att du är där 30-40 minuter innan ditt tåg går. Man vet aldrig hur länge man behöver stå i kö...

Nu har vi alltså köpt biljett och hämtat ut den. Vad händer nu?

Nu händer det att vi stiger på tåget, och säger hejdå till frisk luft för tio-tolv timmar. Hitta din sovplats, bädda den och lägg dig ner och känn kilona rinna av dig pga den höga temperaturen, sedan är det bara att somna och invänta morgontimmarna då tåget anländer till din destination!

Och om någon börjar prata med mig? Säg klart och tydligt "I don't speak ukrainian/russian", och de lämnar dig ifred för resten av resan! Såvida de inte kan engelska förstås, är så fallet kommer de att prata med dig tills du kliver av tåget. 

Trevlig resa;)

När problem dyker upp...

Jag har hela veckan varit så glad över att min vecka varit alldeles underbar. Idag anlände Denitsa och Wojtek i Donetsk, till lägenheten på Kirova. Jag ringde Denitsa ganska nyligen för att se hur resan var och frågade om nyheter från veckan, och får höra att hon haft problem med vår landlord och har hittat en lägenhet i centrum av Irpin och flyttar ut efter att hon kommer tillbaka från Donetsk. Det finns plats för mig i lägenheten - men vill jag verkligen flytta ut när det bara är en månad kvar? What to do!? 

När kameran bestämmer sig för att dö.

Min kamera tog självmord i torsdags. Tråkigt nog. Lånade lite bilder av Fabien från franskalektionerna, som jag delar med mig av så fort min dator samarbetar bättre med mig!

Den här veckan har gått så extremt snabbt att jag inte ens hunnit inse att den börjar lida mot sitt slut. I torsdags efter franskalektionerna hade vi movie night, med asiatiskt tema. Eftersom jag är specialinbjuden gäst så föll det på mig att bestämma asiatiskt land och film, vilket slutade med Sydkorea och filmen Hello School Girl. Vill ni se en extremt koreansk film så är det exakt den ni ska se!

Igår hade vi Evaluationmeeting med organisationens koordinator och alla inneboende i den här lägenheten. Det är exakt så tråkigt som det låter, om ni ville veta!

Efter det plockade Kamil och Bartek upp mig och Vita för att åka till Makiivka (stavning...?) för en speaking club. Det hela slutade med x antal marchrutkor åt fel håll och femtio minuter försenade. Ganska i tid, för en normal ukrainsk människa.

Igårkväll hade vi movie night i lägenheten på Kirova. Det hela slutade med fler människor sovandes där än vad som finns sängar, så natten spenderades på soffan. Är det så att de har något emot svenskar, eftersom de enda som inte fick sängar var båda svenskarna i organisationen...?

I vilket fall så har det hänt mer den här veckan än vad jag ens kan komma ihåg, och jag kan plocka med mig så extremt många positiva minnen härifrån Donetsk! Människor i västra Ukraina må säga att Donetsk är the hell on earth, men för mig så har det blivit mitt andra hem!

När man inser förändringar inom sig själv.

Hur mycket kan sex månader i Ukraina faktiskt förändra dig? Det funderar jag över ungefär varje dag. Rent sådär känner jag mig inte mycket annorlunda än vad jag var hemma, och kan inte se någon annan uppenbar skillnad förutom det faktum att jag blivit sju kilon tyngre. Vad mer kan förändras, liksom?

Jag har alltid varit en sån människa som inte kan lita till fullo på andra. Jag tvivlar på människor. Jag antar att det här har att göra med att jag som yngre blev mobbad och utfryst ganska rejält. Människor pratade bakom ryggen på mig ända upp i gymnasiet. Till slut kunde jag inte ens lita på mina vänner, och jag själv började putta undan människor från mig. De som jag allra helst velat ha kvar har jag knappt öppnat upp mig för alls. Logiskt? Inte ett dugg.

Saken är den att jag aldrig riktigt kännt mig uppskattad av människor i min ålder. Jag har aldrig fått känna behörighet eller respekt.

Med all säkerhet har människor i min ålder uppskattat mig. Respekterat mig. Försökt få mig att känna behörighet. Ologiskt nog är det de här människorna som skrämt mig mest, för de visar något som jag inte är van vid. Någonting jag inte riktigt fick uppleva som yngre. Jag fick aldrig veta vad behörighet var, var respekt var, vad att tycka om mig var. Människor som faktiskt tyckt om mig är de som jag i slutänden knuffat undan, för de har skrämt mig mer än de någonsin kan förstå.

Fler än en gång den här veckan i Donetsk har jag börjat gråta, för att människor skrämmer mig något oerhört. Jag vet inte vad det är, men någonting med Ukraina har förändrat mitt sätt att se på saker och ting. Här i Donetsk har jag spenderat tid med så många olika människor, och det som är allra konstigast för mig är att alla tycker om mig. Jag menar, genuint tycker om mig som människa. Jag har aldrig någonsin varit med i ett sammanhang där runt 20 människor faktiskt, på allvar, uppskattar mitt sällskap. Åtminstonde har jag aldrig förstått själv innan ifall människor uppskattar mitt sällskap eller inte.

Har människor tidigare helt enkelt inte tyckt om mig? Eller har de tyckt om mig men jag inte förstått det? Eller är det jag som förändrats och äntligen börjat inse att jag har haft ett äckligt negativt synsätt på världen och dess anhängare?

Att jag faktiskt kan öppna upp mig för människor, dela mina tankar både negativa och positiva, att jag kan prata om allt mellan himmel och jord utan att vilja knuffa undan människan efteråt, att jag faktiskt kan känna mig omtyckt och uppskattad av människor i min omgivning, visar på en förändring inom mig. En förändring som förmodligen bara EVS här på just den här platsen hade kunnat göra. En förändring som skrämmer mig något fruktansvärt eftersom det betyder att jag inte längre kan gömma mig bakom alla skärmar jag byggt upp. Det är en förändring som skrämmer mig för att känslan av att vara uppskattad är en känsla jag är fruktansvärt ovan vid, en känsla som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.

Att jag kommit så pass långt i min utveckling som människa att jag insett allt det här, är en revolution i sig. Sen hur jag ska lära mig att hantera att människor kan uppskatta mig som människa är något som jag får jobba på med tiden. Antar jag.

Det är påfrestande att vara illa omtyckt och att tycka illa om folk i sin omgivning, men ännu mer påfrestande att älska människor och att ta emot deras kärlek. 

När man försöker hinna med så många olika job-shadowing som möjligt.

I dokumentet för den här veckan så står det att jag ska göra en så kallad "job-shadowing". Från början var det nog tänkt att jag bara skulle följa med Kamil (Poland), eftersom det är Wojteks (Poland) plats jag tar över och de två jobbar ihop. Jag insåg ganska tidigt att det inte kommer att hålla, eftersom de flesta (vi snackar 6-7 personer) kommer till mig på kvällen och undrar vad jag gör dagen efter. Det hela har slutat med att efter halvtid så har jag inte vart med Kamil en enda gång!

Så här långt har jag sett hur de arbetar i Leninski center, ett kulturcenter där de gör aktiviteter för föräldrar och anhöriga som väntar på sina barn under tiden barnen gör något inne i centret. Tisdagkvällen hade jag svenskalektion tillsammans med Axel (Sweden), och under onsdagen följde jag med Axel till en skola två städer bort där han hade engelskalektioner på sitt sätt. Hans sätt är att spela gitarr och sjunga engelska låtar. Förvånansvärt givande, faktiskt! De går igenom texten innan, så att alla förstår vad den handlar om. Sjunger låter del för del, och sedan hela i slutet. Det som är mest förvånande är att ukrainska ungdomar faktiskt gör vad de ska göra, sätt en svensk gymnasieklass i ett klassrum och säg att de ska sjunga och ingen sjunger. Liksom. 

Igårkväll träffade jag min favorit Fabien (France), som föreslog att jag följer med han för ett par franskalektioner idag. Så om 50 min så ska jag och Katharina (Germany) möta upp Fabien och sen är det aktiviteter på franska som står på schemat för halva dagen.

Efter det så möter vi upp Maggie (Austria) och Ania (Poland) för att tillsammans gå på en fri ukrainsk konsert någonstans, där vi för övrigt även möter upp en massa andra människor också. Efter konserten är det Asian Movie Night, som jag ska hålla i. Sprida min entusiasm för koreansk kultur - check! 

Kan jag stanna i Donetsk för alltid...?

När man blir anförtrodd uppgiften "ta dig till andra lägenheten på egen hand".

Här i Donetsk är dem runt 14 volontärer i organisationen. 12 av dem bor uppdelade i två lägenheter, en i ena utkanten av Donetsk och den andra i centrum. Jag började med att bo i lägenheten i utkanten, även kallad "kirova" eftersom det är vad gatan heter. I tisdags skulle jag ha svenskalektionen, som är på kontoret som är bara ett kvarter från andra lägenheten. Ingen annan från Kirova skulle dit, så jag fick i uppgift att ta mig dit på egen hand. Ni som känner mig vet att mitt lokalsinne är inte vad det borde vara.

Väl inne vid bussbytet så tappade jag bort mig fullständigt, och ringde till Ania och förklarade att jag inte hittade vägen till någonting. Eftersom människor här inte pratar engelska så får man lösa det genom att ge telefonen till första bästa människa. De kollar på en som om man vore fullständigt korkad när man räcker fram en telefon och förklarar på engelska att de behöver prata två minuter. I vilket fall så lyckades jag efter första telefonsamtalet att komma mer vilse, så hamnade någon helt annanstans än stationen där jag skulle ta min marschrutka.

Det hela slutade med ytterliggare ett telefonsamtal, som råkade bli två trevliga tjejer som visade mig vägen genom att följa med mig till stationen. "Den här tjejen är fullständigt vilsen, lika bra att följa med henne så att vi inte får skit av polisen när de hittar henne döendes i en dikeskant..." 

I slutänden kom jag i tid till svenskalektionen i tisdags. För övrigt är jag förvånad över nivån som de är på i svenska redan! Gick igenom en form av past och en form av future, och de förstod direkt hur de skulle använda det! På lördag ska jag testa deras kunskaper och göra det ännu svårare, tihi ;)

När man förbereder en lektion i svenska.

Lektioner i engelska har jag mest hela tiden, och engelska känns lika mycket som mitt egna språk som svenska gör. Att förbereda en lektion på svenska har jag däremot inte haft tillfälle att göra under tiden i Ukraina, så att sitta och läsa igenom sidor om svenska språket och göra uppgifter som ska lösas på svenska är en helt ny upplevelse för mig! Vad ska man ha en lektion om? Vad är bäst att lära sig? Vad är mest intressant?

Dessutom vet jag inte riktigt vilken nivå människorna är på, heller. Senaste gången jag var här i December och var med under lektionen så var de fortfarande ganska basic. Hur mycket har de hunnit lära sig sedan dess? 

I slutänden bestämde jag mig för att gå igenom verb och de olika tidsformerna. När man läser om sitt eget språk på det här sättet så ser man hur komplext det egentligen är. I svenskan är vi lyckliga nog att vi inte har olika cases på nouns och inte böjer verb efter människa. Efter lite läsning om svensk grammatik så insåg jag att jag inte har en aning om varför jag använder språket som jag gör, eller vad det är som gör att man kan använda antingen har/hade för past form och vilken man ska använda vart. Försök förklara det för dig själv, så får du se hur lätt det är! 

För övrigt är jag fascinerad över att människor faktiskt vill lära sig svenska. Varför, liksom?

När väntrummet på ett culture center är fullt av människor som vill ha underhållning.

När man lägger x antal timmar på matlagning!

Jag älskar att laga mat till människor! Det tråkiga med att bo i ett hostel och med inte mer än två volontärer i organisationen är att det inte finns några människor att laga mat till. Jag la en hel dag på att laga köttbullar till mina klasser i skolan, och jag lägger timmar på att laga mat till mig själv. Aldrig finns det någon annan att laga mat till.

Så en av de bästa sakerna med att vara i Donetsk är att det finns så många hungriga vänner! 

Monika, in the "livingroom"

Jacob, helper in the kitchen

Fishsoup!

The masterchef!

När man överlevt ytterliggare ett nattåg.

Eftersom jag har vart dålig på att uppdatera er den senaste tiden så kommer här en snabb förklaring till varför jag åkt nattåg igen.

Som ni säkert redan vet så har jag vart på en on arrival-training och ett midterm-meeting. Under de här två så träffade jag en massa nya människor. De flesta av de här människorna har sina projekt på samma ställe - nämligen Donetsk Youth Debate Center. Smidigt, eller hur? Här kan jag även tillägga att Denitsa hittade sin pojkvän från den organisationen också. Vad har det med saken att göra?

Jo, han tröttnade på att behöva ta sina lediga dagar för att åka till Denitsa i Kiev, och jag tröttnade på att ta mina lediga dagar för att hälsa på mina vänner i Donetsk. Vi bestämde oss helt enkelt för att göra ett Exchangeproject mellan organisationerna. Sagt och gjort, projektet blev skrivet och båda organisationerna gick med på det, så nu är jag i Donetsk för att tillbringa veckan här som volontär i Donetsk Youth Debate Center.

Projektet är i två delar, skulle man kunna säga. Första så byter jag och Wojtek plats, och nästa vecka så byter Denitsa och Ania plats. Enkelt sagt byter vi allihop på lördag kväll - Wojtek och Denitsa åker till Donetsk, och jag och Ania åker till Kiev.

Varför just den här veckan? Jag hade redan planerat att tillbringa hela den här veckan i Donetsk, för både Ania och Monika fyller år! Kan det bli bättre!?

Den här veckan kommer ni att få massa uppdateringar om skillnaderna mellan organisationerna och skillnaderna i arbetssätten. Ni kommer även få massa bilder från Donetsk! Se fram emot det!

När framtiden ser ljus ut.

Ni vet hur mycket jag tjatat om Sydkorea, eller hur? Jag har äntligen hittat en organisation i Sverige med språkresor till Sydkorea som är CSN-berättigade! Inte nog med det, utan man kan bli skickad till det sjunde bästa universitetet i Sydkorea där bland annat mina stora idoler G-dragon, Daesung, Changmin och Lee Hongki har studerat! För bra för att vara sant? Japp. Studieskuld på 180 000 svenska kronor efter ett års studier i koreanska. Är det värt det?

Det finns ett billigare alternativ - en mindre språkskola med kurser på fyra veckor, åtta veckor eller tolv veckor. Jobbar jag tillräckligt mycket hemma så är det inte helt omöjligt att finansiera (dvs, inte CSN-berättigad). Är det värt att göra något för att man "bara vill"?

Jag har för övrigt hittat ett alternativ som kan hjälpa mig i framtiden mycket mer än vad koreanskastudier kommer att göra. Sex månader som engelskalärare i Vietnam i ett program som ger mig ett TESOL-diplom, dvs ett diplom som engelskalärare till människor som pratar andra språk. Jag kan alltså, efter det halvåret, arbeta som engelskalärare vart jag vill i världen. I princip.

Jag blir alltid deprimerad av att kolla upp alternativ inför framtiden. Det finns så mycket att göra, men alldeles för lite pengar i plånboken för att klara av allt jag vill.

När man är påväg till första sessionen av art therapy för året.

Vår Art Therapy har legat nere sedan mitten av december, då snön började komma. De har inte haft någon el och vi lyckades inte hitta en reservlokal. Nu har elen kommit tillbaka, vilket betyder att mitt schema börjar gå tillbaka till det normala igen! Hurra!! :-)

När vädret är för kallt för powerwalk.

Jag har gått upp förskräckliga sju kilon här borta. Igår försökte jag hitta en bra diet som jag skulle kunna prova, men insåg efter ett tag att jag tycker om mat alldeles för mycket. Så jag bestämde mig för att powerwalk får det bli! Dessvärre säger vädret emot. Så nu sitter jag med mitt nya favoritmellanmål - riven morot och äppel.

Det roligaste är att jag i mina ögon fortfarande är storlek small, men i provrum så säger storlekarna ifrån och förklarar för mig att 38 eller medium är rätt för mig. Anorexia, men tvärtom?

För övrigt planerar jag kyckling med ris och sojasås till middag. Jag är inte typen som svälter mig själv, så ta det lugnt, älskade mor!

Men du kan ju inte skriva om vikt, då blir människor osäkra på sig själva och börjar banta och blir anorektiker allihop! Du börjar uppmuntra människor till det! Hur tänker du, människa!?

Jag tror du missade min poäng, jag ser bra ut trots mina extra kilon! Behöver man bara bli av med fem kilon så behöver man inte bli av med något alls!

När man är med om bilresan från helvetet.

Det spelar ingen större roll i Sverige vilken trafikskola du väljer, de flesta lär ut defensiv körning och man får gång på gång höra att man måste vara försiktig i trafiken. Sen får man gång på gång höra hur viktigt det är med säkerhetsbältet. Säkerhetsregler hit och säkerhetsregler dit. Efter att ha genomgått en sån sak på en körskola i Sverige, så sitter det liksom i kroppen att så fort man sätter sig i en bil så tar man på sig säkerhetsbältet.

Idag hade jag turen att min landlord skulle iväg till supermarket samtidigt som mig, så jag fick åka med henne dit i bil. Tur och tur. Såhär i efterhand kan jag säga att marchutka är säkrare, och då är marchutka det mest osäkra du kan åka med. I princip.

Framsätet i den här bilen har inget säkerhetsbälte.

På hemvägen så slängde jag in min matkasse i baksätet, och satte mig i framsätet. Högerhanden flög upp automatiskt för att dra ner säkerhetsbältet, sen insåg jag två sekunden senare att just det, den här bilen har inget sådant. Sedan svängde vi ut från parkeringen vi stod på. Ingen blinkers eller någonting, utan vi körde plattan i mattan och struntade fullständigt i de stackars människorna som stod vid övergångsstället tjugo meter bort.

Väggupp - vad är det? Här kan jag minsann gasa på lite extra, vad gör det om bilen blir lite tilltuffsad!?

Nämen, en raksträcka på 200 meter utan väggupp, här kan vi gasa upp till 70 på trean. Det går alldeles utmärkt!

Nämen, ett väggupp, och jag som ligger i 70... Bäst att lägga all vikt jag kan på bromspedalen.

Nämen, modd på vägen, det är minsann lite halt. Skit i det, jag vill hem. *gaspedalen*

Nämen, snart hemma, och här har vi skogsvägen med fler gupp än vad man kan räkna till. Här kan vi minsann köra i 20 utan problem.

Nämen, en kort raksträcka på 40 meter på skogsvägen, här kan vi minsann köra i 30.

För mig som jobbig svensk så var det här en bilresa jag helst inte vill uppleva igen.

När man avslutar inlägget med ett uttryck på koreanska.

Som ni säkert redan vet så har jag ett intresse av språk. Jag tycker att det är fruktansvärt intressant hur människor på alla kontinenter kan tala till varandra, men på helt olika sätt. Vart kommer alla språk ifrån? Hur har de utvecklats? Kommer vi alltid att ha olika språk, eller komma alla till slut att falla samman till ett och samma? Knappast troligt, med tanke på att de språk som finns idag många gånger utvecklats ur ett och samma. Ta bara de latinska språken, till exempel! Eller de skandinaviska!

När jag inte har annat att göra, så läser jag om språk eller lär mig lite nytt i något av språken jag redan kan. Varför? För att jag helt enkelt har ett intresse i det. Nu ska vi inte lura oss och tro att jag har intresse av att lära mig vilket språk som helst. Jag tycker det är ganska uppenbart att jag inte hittade något intresse alls av att lära mig ukrainska ordentligt. Jag kan tillräckligt för att överleva i affärer och på bussen, och förstår kontexten av vad människor pratar om, men utöver det så fann jag ingen anledning till att försöka lägga ner energi och tid på det. För ärligt talat, den ukrainska jag hade kunnat lära mig här, hade försvunnit så fort jag satt min fot på Arlanda.

Jag pratar om språk som jag faktiskt har ett intresse av att lära mig. När man är motiverad till att lära sig ett språk och om den kultur som tillhör så blir språkstudier extremt lätt. Just därför hade jag lätt för franska när jag väl gick i skolan, men dum som jag var så slutade jag använda det så fort jag slutade med franskastudierna. I vilket fall, har du tillräckligt stor tro till dig själv och en bra motivering till varför du vill lära dig ett visst språk, så blir det språket genast mycket enklare!

Anledningen till varför jag pratar om det här är för att jag studerar koreanska så fort jag får tid till det. Tror det är ungef'är en och en halv vecka sedan jag började på allvar, och på den tiden har jag lärt mig hälsningsfraser, uttrycka känslor (färdiga meningar dock, men ack så viktigt att kunna!), ett av två räknesätt, dagar och månader och påbörjat mitt framtida koreanska vokabulär med ord som "smör", "sång" och "mjölk"! Och glöm för allt i världen inte bort att jag under den tiden även lärt mig ett helt nytt alfabet!

Ett språk blir så svårt som du gör det till. Vad jag vill uppmuntra er läsare till är att sätta er ner och fundera över vilket språk som du skulle vara intresserad av att lära dig - och sedan utmanar jag dig till att lära dig det! 한 번 사 는 인 생!

När man äntligen kan fylla ut dagarna med lite meningsfullt arbete!

Äntligen händer det lite spännande saker igen! Alla normala aktiviteter ligger fortfarande nere, men istället har vi fått lite roligt kontorsarbete. Har ni hört talas om Youth Exchange innan? Bra, då kan jag förklara kort vad det är! Kortfattat handlar det om att två eller fler organisationer som deltar i Youth In Action programme (det är samma som jag gör min EVS genom, vet ni inte vad YiA eller EVS är, så föreslår jag att ni googlar. Mitt inlägg är tillägnat Youth Exchange!) tillsammans genomför en veckas långt projekt tillsammans, på någon plats i Europa. Projektet kan handla om precis vad som helst och det kan vara för vilken åldersgrupp som helst mellan 14-30.

Anledningen till varför jag skriver om det här är för att Irpin Community Foundation vill ansöka om fler Youth Exchanges för det här året (två är redan skrivna). Utöver de här två så vill de ansöka om ytterliggare två, och det har blivit min och Denitsas uppgift att skriva sammanfattning och kontakta partners inför de här projekten.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra ett projekt om! Snälla läsare; vad skulle du helst vilja delta i för projekt? Vad för tema är intressant för dig?

Till på tisdag ska två sammanfattningar för projekt vara klara, plus tidsschema för de två som redan är skrivna. Äntligen arbete!

När materialism är ens mellannamn.

Skriver i mitten av september, under tiden då jag inte hade något internet!

I världen jag kommer ifrån är mina elektroniska prylar inte direkt senaste modellen. Min samsung firar 1,5 år och är nog den enda smartphonen som du kan kasta i marken var och varannan dag utan att den går sönder. Tror det är den billigaste modellen av smartphones som går att hitta på marknaden just nu, till och med. Utgående modell, nästa. Typ. I min värld börjar saker för övrigt att bli gamla efter ett år, kanske två. Det finns inte på kartan att man behåller en mobil längre än max två år. Antar att det inte bara är jag som tänker så? Så min kamera som nog firat två år och lite till vid det här laget, och som tjärvar när man stänger av den, är i min värld ganska värdelös. Han är väl tilltuffsad och inte särskilt märkvärdig.

När jag fortfarande trodde att jag ville bli lärare, och var på fältstudiedagar, så slogs jag av hur fästa fjortonåriga killar och tjejer är vid sina iphones. Jag skämtar inte när jag säger att en tjej började gråta när hon insåg att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin telefon en hel dag. Vi snackar materialism så det flödar över kanten på glaset och bildar en flod stor som Nilen. Så i världen jag kommer ifrån har de flesta ungdomar en flashigare mobil än vad jag har, det är liksom det jag är van vid.

Under art therapy-grupperna den här veckan hade jag både kameran och mobilen liggandes på bordet. Jag hade inte tillräckligt stora fickor för mobilen och kameran behöver jag ha nära till hands ifall något spännande dyker upp. Allting är lite annorlunda här. Jag har sett ungefär två människor med en smartphone, en något mer hightech samsung än min, och båda de människorna jobbar i domstolen i Kiev. Annars har de flesta en stenåldersmobil. Anastasiia har en walkman som var modern när jag gick i högstadiet och den har hon haft i sex år. Jag kunde inte direkt visa henne min och klaga över att den började bli gammal, när jag fick höra hennes historia.

Under grupperna började barnen först peka på min kamera och frågade Mozhna?, vilket betyder att de helt enkelt frågade om lov att leka med kameran. Mozhna, svarade jag, med en vänlig nick och pekade på kameran. De bilderna som följde på det går ner i historien, så underbara är dem!

Efter ett tag så pekar den äldsta grabben (inte yngre än 13 och inte äldre än 15, vet inte direkt ålder) på min mobil med samma fråga. Absolut, tänkte jag. Han kan inte ha haft mycket erfarenhet med smartphones, för han hade problem med ganska mycket. Kameran var jätterolig tydligen för jag har en massa nya bilder på mobilen sen den dagen också, mappen med mina gamla bilder var jättekul att gå igenom också. Alla mina musikfiler (han såg alldeles förskräckt ut när jag spelade Från och med du med Oskar Linnros (är det någon svensk låt jag delar med mig av så är det den!!)) gicks igenom och det var mycket prat om mobilen. Ärligt talat så såg han ut som jag skulle gjort om jag fått se en smartphone som 14-åring...

När det inte finns något att skriva om.

 

Big Bang - Blue

 

 

Infinite - Before the dawn

 

 

 

 

MBlaq - It's war

 

För att ni inte ska känna er fullständigt bortglömda av mig, såhär under tiden då det inte finns något att skriva om, så får ni istället några av de (enligt mig) bästa k-pop låtarna! Håll till godo!

 

 

När man har tråkigt.

Jag hatar längre ledig tid. Jag har vart ledig mer än en vecka nu, och har gjort ingenting under mest hela tiden. Så fruktansvärt tråkigt! Längre ledig tid och jag är ingen bra idé. Jag sover för mycket, gör ingenting för mycket, sitter stilla för mycket. Ni fattar, ledig tid och jag är inte bra! Men det är bra att vila upp sig, Malin! Nej, det är bra att ha mycket att göra hela tiden, så att man slipper sitta stilla och fundera över vad man ska göra härnäst!

Ta det lugnt, större delen av tiden går åt till att plugga koreanska och träna, så helt sysslolös är jag inte. Jag har bara aldrig tyckt om längre ledig tid.

När ens lediga tid går åt till att drömma.

När jag ser en världskarta blir jag som paralyserad. Jag börjar tänka på hur galet stor världen är, och hur lite tid vi faktiskt har att spendera här. När jag fastnar vid en världskarta, vilket händer ungefär fyra gånger i veckan, så fastnar jag för en ganska lång stund. Jag stannar upp i det jag gör för tillfället, bara för att kunna stirra på kartan. Vi snackar femton minuter, tjugo minuter, trettio minuter som jag bara sitter och stirrar på en världskarta.

Jag har aldrig riktigt funderat över vad jag drömmer om. Första veckan här så frågade Nastya "What is your dream?". Jag har fortfarande inte gett henne ett svar på den frågan. Varför? För att jag helt enkelt aldrig riktigt funderat över vad jag faktiskt drömmer om. Drömmar som att gifta sig med Lee Joon eller Nichkhun kan vi ju räkna bort med en gång, liksom. Lite realitet i drömmarna får det ju gärna vara, trots allt.

Under en art therapy-session fick barnen i uppgift att göra en karta över sina drömmar. De fick klippa ut bilder ur tidningar och klistra upp på sin drömkarta, och sedan skriva om sina drömmar. Samma sak under trainings vi haft med grupper i olika skolor. De klipper ut bilder ur tidningar och förklarar för oss vad de drömmer om, vad de vill åstadkomma med sina liv. Varför har jag aldrig gjort något liknande? Vad drömmer jag om!?

Efter mycket om och men, och mycket funderande under min tid här, så har jag insett vad det är jag faktiskt drömmer om. Det är ganska obvious när man ser mig framför en världskarta, hur jag sitter där och längtar mig bort till världens alla hörn och hur jag sedan kollar igenom billiga flygresor till världens alla destinationer.

Jag vill vandra längs kinesiska muren. Jag vill sätta fast ett hänglås vid Namsan Tower tillsammans med min framtida man Lee Joon och kasta nyckeln i vattnet. Jag vill rida på en kamel genom Saharaöknen. Jag vill bestiga valfritt berg. Jag vill ta en bild på mig själv med Hollywoodskylten i bakgrunden. Jag vill se Machu Pichu. Jag vill besöka bergsstaden Petra. Jag vill, jag vill, jag vill...

Efter att inte ens ha varit medveten om vad jag drömmer om, så kan man lugnt säga att jag insett att jag drömmer stort.