Skriver i mitten av september, under tiden då jag inte hade något internet!
I världen jag kommer ifrån är mina elektroniska prylar inte direkt senaste modellen. Min samsung firar 1,5 år och är nog den enda smartphonen som du kan kasta i marken var och varannan dag utan att den går sönder. Tror det är den billigaste modellen av smartphones som går att hitta på marknaden just nu, till och med. Utgående modell, nästa. Typ. I min värld börjar saker för övrigt att bli gamla efter ett år, kanske två. Det finns inte på kartan att man behåller en mobil längre än max två år. Antar att det inte bara är jag som tänker så? Så min kamera som nog firat två år och lite till vid det här laget, och som tjärvar när man stänger av den, är i min värld ganska värdelös. Han är väl tilltuffsad och inte särskilt märkvärdig.
När jag fortfarande trodde att jag ville bli lärare, och var på fältstudiedagar, så slogs jag av hur fästa fjortonåriga killar och tjejer är vid sina iphones. Jag skämtar inte när jag säger att en tjej började gråta när hon insåg att hon var tvungen att lämna ifrån sig sin telefon en hel dag. Vi snackar materialism så det flödar över kanten på glaset och bildar en flod stor som Nilen. Så i världen jag kommer ifrån har de flesta ungdomar en flashigare mobil än vad jag har, det är liksom det jag är van vid.
Under art therapy-grupperna den här veckan hade jag både kameran och mobilen liggandes på bordet. Jag hade inte tillräckligt stora fickor för mobilen och kameran behöver jag ha nära till hands ifall något spännande dyker upp. Allting är lite annorlunda här. Jag har sett ungefär två människor med en smartphone, en något mer hightech samsung än min, och båda de människorna jobbar i domstolen i Kiev. Annars har de flesta en stenåldersmobil. Anastasiia har en walkman som var modern när jag gick i högstadiet och den har hon haft i sex år. Jag kunde inte direkt visa henne min och klaga över att den började bli gammal, när jag fick höra hennes historia.
Under grupperna började barnen först peka på min kamera och frågade Mozhna?, vilket betyder att de helt enkelt frågade om lov att leka med kameran. Mozhna, svarade jag, med en vänlig nick och pekade på kameran. De bilderna som följde på det går ner i historien, så underbara är dem!
Efter ett tag så pekar den äldsta grabben (inte yngre än 13 och inte äldre än 15, vet inte direkt ålder) på min mobil med samma fråga. Absolut, tänkte jag. Han kan inte ha haft mycket erfarenhet med smartphones, för han hade problem med ganska mycket. Kameran var jätterolig tydligen för jag har en massa nya bilder på mobilen sen den dagen också, mappen med mina gamla bilder var jättekul att gå igenom också. Alla mina musikfiler (han såg alldeles förskräckt ut när jag spelade Från och med du med Oskar Linnros (är det någon svensk låt jag delar med mig av så är det den!!)) gicks igenom och det var mycket prat om mobilen. Ärligt talat så såg han ut som jag skulle gjort om jag fått se en smartphone som 14-åring...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar