När man inser förändringar inom sig själv.

Hur mycket kan sex månader i Ukraina faktiskt förändra dig? Det funderar jag över ungefär varje dag. Rent sådär känner jag mig inte mycket annorlunda än vad jag var hemma, och kan inte se någon annan uppenbar skillnad förutom det faktum att jag blivit sju kilon tyngre. Vad mer kan förändras, liksom?

Jag har alltid varit en sån människa som inte kan lita till fullo på andra. Jag tvivlar på människor. Jag antar att det här har att göra med att jag som yngre blev mobbad och utfryst ganska rejält. Människor pratade bakom ryggen på mig ända upp i gymnasiet. Till slut kunde jag inte ens lita på mina vänner, och jag själv började putta undan människor från mig. De som jag allra helst velat ha kvar har jag knappt öppnat upp mig för alls. Logiskt? Inte ett dugg.

Saken är den att jag aldrig riktigt kännt mig uppskattad av människor i min ålder. Jag har aldrig fått känna behörighet eller respekt.

Med all säkerhet har människor i min ålder uppskattat mig. Respekterat mig. Försökt få mig att känna behörighet. Ologiskt nog är det de här människorna som skrämt mig mest, för de visar något som jag inte är van vid. Någonting jag inte riktigt fick uppleva som yngre. Jag fick aldrig veta vad behörighet var, var respekt var, vad att tycka om mig var. Människor som faktiskt tyckt om mig är de som jag i slutänden knuffat undan, för de har skrämt mig mer än de någonsin kan förstå.

Fler än en gång den här veckan i Donetsk har jag börjat gråta, för att människor skrämmer mig något oerhört. Jag vet inte vad det är, men någonting med Ukraina har förändrat mitt sätt att se på saker och ting. Här i Donetsk har jag spenderat tid med så många olika människor, och det som är allra konstigast för mig är att alla tycker om mig. Jag menar, genuint tycker om mig som människa. Jag har aldrig någonsin varit med i ett sammanhang där runt 20 människor faktiskt, på allvar, uppskattar mitt sällskap. Åtminstonde har jag aldrig förstått själv innan ifall människor uppskattar mitt sällskap eller inte.

Har människor tidigare helt enkelt inte tyckt om mig? Eller har de tyckt om mig men jag inte förstått det? Eller är det jag som förändrats och äntligen börjat inse att jag har haft ett äckligt negativt synsätt på världen och dess anhängare?

Att jag faktiskt kan öppna upp mig för människor, dela mina tankar både negativa och positiva, att jag kan prata om allt mellan himmel och jord utan att vilja knuffa undan människan efteråt, att jag faktiskt kan känna mig omtyckt och uppskattad av människor i min omgivning, visar på en förändring inom mig. En förändring som förmodligen bara EVS här på just den här platsen hade kunnat göra. En förändring som skrämmer mig något fruktansvärt eftersom det betyder att jag inte längre kan gömma mig bakom alla skärmar jag byggt upp. Det är en förändring som skrämmer mig för att känslan av att vara uppskattad är en känsla jag är fruktansvärt ovan vid, en känsla som jag inte har en aning om hur jag ska hantera.

Att jag kommit så pass långt i min utveckling som människa att jag insett allt det här, är en revolution i sig. Sen hur jag ska lära mig att hantera att människor kan uppskatta mig som människa är något som jag får jobba på med tiden. Antar jag.

Det är påfrestande att vara illa omtyckt och att tycka illa om folk i sin omgivning, men ännu mer påfrestande att älska människor och att ta emot deras kärlek.