Jag lärde mig under gymnasiet hur man lägger upp tal och liknande när man ska prata inför människor. Jag lärde mig alla trix, lärde mig använda alla möjliga bildprogram och hur man ska använda sig av stödord. Tror ni jag fick med något av allt det här under min "föreläsning" om mitt liv i Ukraina? Nej.
Ostrukturerat, inget program eller någon logik på bilderna (att jag satt namn på dem hjälpte litegrann, men Malin, varför du inte använde powerpoint är för mig en stor gåta), och ingen större plan på vad jag skulle prata om i vilken ordning. Jag hade skrivit och planerat en inledning. Tror ni jag använde mig av den? Nej. Jag hade planerat lite vilka bilder jag skulle visa vart. Tror ni jag kom ihåg det? Nej.
I slutänden tror och hoppas jag att det inte var helt misslyckat. Det känns inte misslyckat. Jag tror och hoppas att jag lyckades få ur mig det jag behövde få sagt, och att åtminstone någon fick ut något av att lyssna på mig. (Om eleverna jag pratade med idag verkligen besöker min blogg och ser det här: Hoppas ni åtminstone inte kände att ni behövde tvinga ögonen att vara öppna!).
Jag vet inte vad som är bäst. Att ha ett skrivet material, arbeta utefter stödpunkter, ha bilderna strukturerade och vara beredd på alla möjliga frågor, eller göra som jag och bara köra på utan att ens veta vad man själv säger. Jag vet inte vad ni andra tycker, men i verkligheten vet jag att så jag la upp det idag är ett av de få sätten som gör att jag kan prata bra och naturligt inför människor. Under gymnasiet när jag försökte läsa ur pappren eller hålla mig till stödpunkter så gick det alltid åt helvete.
Ni som lyssnade på mitt tal om känslor under tvåan, då vi hade ett rullande bildspel bakom, vet hur det var för mig då hela talet var helt inrutat och det inte fanns någon plats alls för improvisation. Jag fick en blackout efter tjugo sekunder, och sen stod jag med ryggen mot min lilla publik och försökte få ihop tankarna resten av tiden. Det resulterade i ett G-, och inget av mina tal gick mycket bättre. Eller kommer ni ihåg min engelskaredovisning om te och dess uppkomst i ettan, då hela klassen började diskutera varför min redovisning var dålig och hur, ens om, jag kunde göra det bättre?
Jag har helt enkelt inget överdrivet bra bagage med mig när det kommer till att prata med människor, men jag vet att de få gånger det verkligen gick bra var då jag släppte kontrollen över mig själv och bara pratade. Det är då jag fungerar som bäst. Så att verkligen planera allt in i minsta detalj fungerar inte för mig, även fast det i vissa fall kanske hade vart skönt. Jag tycker om att ha lite spelrum.
Så är det verkligen så viktigt i gymnasiet att lämna in ett färdigt manus till läraren, och följa det till punkt och pricka med hjälp av stödord, eller är det mer spontanitet vi behöver få lära oss? Jag vet inte. Jag återkommer när jag har ett svar.
Jag är jätteglad över att jag fick möjlighet att få prata med gymnasieungdomarna. Jag vet hur det är att vara i tvåan, trean och vara förvirrad och frustrerad över framtiden. Kan jag vara till någon form av hjälp till dem, så är jag mer än nöjd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar