Annandag jul spenderade jag i Kiev, tillsammans med svenska volontären Axel som har sitt projekt i Donetsk. Jag trodde aldrig att jag skulle få chansen att vandra runt i Kiev och prata svenska! Jag pratar så lite svenska att jag har svårt att hålla isär engelska och svenska, när jag väl får chansen att prata svenska! Vad vi gjorde hela dagen? Vi kom fram till en plan över "de närmaste två timmarna", men lyckades på något sätt alltid misslyckas med planen och göra något annat istället. Frågan jag alltid får av Nastya är "...and what did you see?", och svaret på den frågan är alltid att det viktigaste hann jag se första dagen jag spenderade i Kiev i början av mitt projekt. Man hinner liksom med alla sevärdheter i centrala Kiev under en dag...
I vilket fall, historien jag tänkte berätta är inte från dagen, utan från kvällen. Axel hade precis hoppat av tunnelbanan vid Vokzalna för att bege sig mot sin buss till flygplatsen, och jag stannade kvar i tunnelbanan eftersom jag måste med ända till slutstation. Jag hade börjat dagdrömma om ett par skor jag sett tidigare under dagen, då jag kollar upp och ser att två män i mitten av vagnen jag är i hamnar i slagsmål. Jag klarar inte ens av våld på tv, tänk er då hur jag reagerade när jag såg det i verkligheten! Jag vet inte riktigt vem som är skurken i dramat, eller varför de började slåss. Vad jag däremot vet är att den ena får två välriktade slag i ansiktet, svimmar och hamnar raklång i mitten på golvet i vagnen. Den som är bra på att slå människor i ansiktet hoppar (!) på den avsvimmade mannens ansikte, och sedan vandrar lugnt bort till andra änden av vagnen som om ingenting hänt.
Det tog mig ungefär en halv minut att fatta att det faktiskt hänt, ytterliggare en halv minut att fatta att vi nått nästa station, och en halv minut senare insåg jag att jag en halv minut tidigare kastat mig ut ur vagnen och ut på perrongen, bara för att slippa se den avsvimmade blödande mannen på golvet. Om jag sprang ut på samma perrong som människan som faktiskt var den som började slåss vet jag inte, jag ville bara bort från den avsvimmade mannen på golvet.
Det värsta med alltihop är att när vi klev på tunnelbanan så hade jag en känsla av att något var fel. En man i vagnen såg ut att ha vart i slagsmål ett par dar tidigare, han var ärrad i ansiktet och hans händer var uppsvullna. Jag tänkte att det skulle vara hemskt att vara med om ett slagsmål i verkliga livet, och jag tänkte att jag hatade att Axel klev av mycket tidigare än mig och att jag var ensam tjej kvar i ett stort Kiev. Dessutom med en mobil som hade 2% batteri kvar. Knappt tre minuter efter de här tankarna, så inträffade händelsen jag skrev om ovanför.
Jag har sedan länge tyckt att tunnelbanor är obehagliga, och efter det här blir de ju inte direkt mindre obehagliga. Och sedan en tid tillbaka har jag haft extrem hemlängtan, och det här gör ju inte saken direkt bättre.
För övrigt fick jag även en panikattack och tappade andan under vägen tillbaka till Irpin, och när det väl la sig så var jag på vippen att svimma eller spy, vilket som nu hade vart enklast i sammanhanget alldeles för full marchutka.
Väldigt osammanhängande inlägg. Lev med det. Jag försöker bara processera den här händelsen och bli av med bilderna som etsat sig fast i hjärnan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar