När man är ensam igen.

"I'm amazed! We were late and nothing goes the way we planned, and you're still so calm! How come you're never stressed!?"

Veckan med Ania här i Irpin har tagit slut. Tyvärr. Det var väldigt trevligt att få ha en så bra vän här en vecka! Dessutom hann vi med halva Boys Over Flowers på en vecka, inte dåligt när jobbschemat låg på 25 timmar! Lite jobbigt är det att dock. Nästa gång vi ses är när jag åker till Donetsk i mitten av februari, och efter det vet vi inte när vi ses igen. Antar att det är det jobbiga med EVS, alla "goodbye" som måste sägas i slutet. Jag är inte bra på "goodbyes".

Den största skillnaden mellan projekten de har i Donetsk och vårt projekt här i Irpin är tiden. Här i Irpin finns tid i överflöd, och vi åker sällan längre än 15 min med marschrutka enskild sträcka. I Donetsk räknar de in tiden de tar till transport i sitt projekt. Så om jag jobbar aktivt 30 timmar en vecka med art therapy, sanatoriumet, engelskalektioner och euroclub, så har de bara runt 10-15 timmar aktivt volontärarbete. Resten av deras tid går åt till att åka till de olika ställena. När jag var med Axel på skolan två städer utanför Donetsk så fick vi åka en timme och femton minuter med marschrutka, för att ha två klasser som tog sammanlagt en och en halv timme, och sedan åka samma sträcka tillbaka. Värt det?

Eftersom tiden går långsammare här så hinner man med mycket mer under en dag. En sak som jag lärt mig här i Ukraina så är det tålamod, och att inte bli upprörd, stressad eller på dåligt humör så fort något inte går som jag tänkt mig. Under torsdagen så planerade vi att visa en film för tonårsgruppen på sanatoriumet. Allting var klart, så vi skulle bara kolla så att bildtexterna fungerade som de skulle. Vi var redan tjugo minuter försenade. Det visade sig att min dator inte tycker om det kyrilliska alfabetet, så vi bestämde oss för att lämna allt och gå dit och göra något annat. Väl där fick vi veta att det fanns en dator vi kunde använda, så vi fick vända och gå hem igen och hämta det vi behövde. Väl igång så fick vi veta att de behöver en paus var tjugonde minut för att gå och äta (ja. var tjugonde minut. Jag fattade ingenting!). När klockan började dra sig mot ett och vi insåg att vi kommer att bli försenade till art therapyn, så hade de ytterliggare en paus. Jag stod lugnt och kollade ut genom fönstret och beundrade den vackra snön, samtidigt som jag sjöng på I'm yours av Jason Mraz. Ania var upp över öronen stressad av att vi var så sena, varpå hon uttryckte meningarna ni läste högre upp. Ingenting blir lättare för att man försöker få tiden att gå snabbare eller långsammare. True story.

Ukraina och Irpin har gjort underverk på mitt sätt att se på saker och ting! Ania uttryckte även mitt projekt med de här orden "Even though you work a lot and only have one whole free day, you still have a lot of time off all the time. Your project is more like a time for meditation, rather than a normal EVS!"