Jag har haft en alldeles fantastisk dag! Näst sista hela dagen i Ukraina. De hade planerat en fest för mig i kyrkan där vi har vår art therapy, och inte bara våra barn var där, utan även människor från organisationen och från den lokala women club. De spelade upp en film med bilder från min tid här, alla höll tal och gav mig presenter och jag grät ungefär hela tiden. Jag vet inte riktigt om jag vill se bilder från festen, men antar att jag kommer få dem skickade till mig senare i vilket fall...
Barnen fattade ungefär när jag sa hejdå att det verkligen var hejdå, och ungefär då började de fråga när jag tänker komma tillbaka. Allt det här får mig att inse att jag kommer att sakna mitt arbete och människorna här något extremt.
Luda, kvinnan som är in charge över art therapyn, hade satt ihop ett helt fotoalbum med bilder till mig. Ärligt talat så har jag inte sett en bild på mig, som i en riktig bild som man sätter i ett album, sen jag var 12 år, så att jag nu har ett helt album är fantastiskt! Men just nu har jag inte styrkan att kolla igenom allt och skriva på raderna eller fundera över vilka bilder av mina egna som jag ska lägga till. Just nu är jag på vippen att börja gråta bara jag kollar på presenterna jag fick.
Just nu började min mobil för övrigt sjunga WOW, FANTASTIC BABY, vilket ungefär betyder att någon försöker få tag på mig. Ingen mindre än Marina, som brukar vara translater åt mig, vill ha mig på kontoret klockan 10 imorgon för att säga hejdå. Varför kan inte alla bara ignorera mig de två sista dagarna, och låta bli att säga hejdå? Det är mycket enklare så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar