Jag låter min bitterhet över organisationen här och upplägget av mitt projekt komma ut, om du inte vill läsa bittra inlägg borde du hoppa över det här.
Nästan en tredjedel av mitt projekt i Ukraina är snart avklarat. Tiden går alldeles för fort. Ärligt talat så har jag haft mardrömmar om att tiden flög iväg och att jag i slutänden inte hann med någonting. Och ärligt talat så känns det just nu som om min tid här är över imorgon. Typ.
Jag vill inte låta negativ eller så, men med tanke på att det mesta drar igång nu i andra halvan av oktober och i början av november, så hade det vart mer logisk om jag också hade kommit hit i början av oktober precis som Denitsa. Det hade vart mer logiskt om vi börjat projektet tillsammans, istället för med två månaders mellanrum. Det var tänkt att hon skulle anlänt i början av september, och det var det jag hörde innan jag åkte också. Hade så vart fallet hade det blivit lite mindre tidsskillnad i våra projekt, och allt hade förmodligen startat upp tidigare.
On arrival träning som är obligatoriskt för youth in action kommer vi att åka på i mitten av november. För att vi väntade med det tills Denitsa anlänt. Ja, jag är smått bitter. Varför hosta två volontärer men lägga ett mellanrum på en och en halv månad på ankomst, och sedan vänta med diverse projekt och on arrival träning tills nummer två dykt upp?
Smått bitter, ja. Men det går över efter mitt morgonkaffe. Anledningen till varför jag är bitter är för att mitt projekt är ganska kort, och jag vill i slutänden inte känna att tiden bara gick utan att jag gjorde någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar