On arrival-training

Som EVS-volontär måste du gå igenom en on arrival-training och en midterm-training. Eftersom vi väntade med allt tills Denitsa dök upp så gjorde jag min on arrival 2,5 månad efter att jag påbörjat mitt projekt. (De ville att vi skulle göra allt tillsammans, ifall det skulle bli svårt eller nått. Jag har aldrig vart borta från min familj längre än 2 veckor, så efter att ha lyckats ta mig till Ukraina själv så hade det liksom inte vart någon större utmaning att resa runt i Ukraina själv. Hela mitt projekt blir snedvridet pga allt "vi väntade tills den andra volontären dök upp". Jag har rätt att vara smått bitter över det här. Positivt är att jag lyckades intala Nastya att jag behöver göra min midterm i december för att den ska göra mest nytta för mig, så förhoppningsvis är anmälningen fortfarande öppen! (En månad mellan onarrival och midterm - ni hör ju själva hur skevt allt är.))

I vilket fall så har jag inget annat val än att vara glad över att det blev som det blev, så ska egentligen inte klaga. Klaga är något som svenska människor gör, och ärligt talat så driver den svenska mentaliteten mig till vansinnes allt som oftast.

Veckorna precis innan trainingen så var jag som de flesta redan vet ganska nere. Delvis berodde det på tidsomslagningen och alla de nya mörka timmarna (jag tycker inte om mörka timmar), och delvis pga att jag kände att allt bara är fullständigt meningslöst. Efter att ha tillbringat fem dagar i bergen med 23 underbara människor så har jag fått tillbaka den energi och glädje jag trots allt påbörjade det här med. Nu är jag tillbaka på den nivån att jag känner tat jag inte kommer att hinna med allt jag vill hinna med under min tid här!

Själva informationen vi fick under trainingen hade jag redan fått sedan tidigare (stort tack till Kumulus i Kalmar som genom bara ett par få möten kunde få in all nödvändig information!). Det var själva övningarna, människorna och de långa nätterna som fick mig att inse att det finns fler människor som går igenom precis samma sak som en själv. Som volontär i det skeva landet Ukraina så känner man sig alldeles för ofta alldeles för ensam om det man gör. När vi satt där och pratade om de problem som uppstått för alla inom sina organisationer och inom sina projekt, eller problem med boendet eller kommunikationen mellan människor, så insåg jag att alla har haft precis samma problem. Alla har upplevt precis samma saker. Så det var väldigt skönt att kunna ventilera allt med människor som gått igenom och går igenom samma sak!

Jag har varit på många konferenser, möten och trainings i Sverige, men jag har aldrig varit med om en grupp som fungerat så bra! Alla var oerhört trevliga, väldigt öppna och alla bara väntade på att få dela med sig av sina historier om Ukraina! Lots of love to the OAT-november 2012-group!