När man överlevt den värsta "speaking club"-sessionen i världshistorien!

Jag överlevde mina tre pratstunder i skolan idag, efter mycket om och men. En sak är säker - jag kommer inte att fortsätta lärarhögskolan. Never, ever. Vad jag ska göra istället? Behöver jag veta det just nu!?

Första klassen, en elfteklass (vilket motsvarar tvåan på gymnasiet om jag inte missförstått hela systemet). Som jag sagt tidigare var dagens ämne Confidence and Self-esteem. Första klassen gick fruktansvärt bra, om jag ska vara ärlig! Indelning av diskussiongrupper gick snabbt och felfritt. De lyssnade på vad jag hade att säga. De var intresserade av ämnet. Diskussionerna var superbra. Överlag så hade det inte kunnat gå bättre! Jag var väldigt ledsen över att jag inte hade längre tid än 40 minuter med den klassen, idag.
Däremot måste jag uttrycka min förvåning över svaret "by getting a boyfriend" på frågan "how do we get higher self-esteem?". Ukrainska ungdomar har väldigt annorlunda syn på livet. Deras högsta önskan är att skaffa en pojkvän tidigt, gifta sig tidigt, skaffa barn tidigt. Är svenska ungdomar likadana!?

 



Tiondeklassen däremot. Orkar knappt prata om det, så hemsk upplevelse var det! Tänkte köra samma koncept, eftersom det fungerade bra med klassen innan, och eftersom det verkade uppskattat.
Den här klassen fick jag börja med att förklara vad de båda begreppen stod för, eftersom ungdomarna inte hört dem innan. Eftersom de inte fick någon ukrainsk översättning antar jag att de kände sig förvirrade, och efter det gick allt åt helvete. De var totalt ointresserade av ämnet, och även om jag försökte få dem att lyssna på mig eller rikta sitt intresse mot mig, så gick det inte. En kille försökte hjälpa mig att fånga de andras intresse, men i övrigt så var det fullständig kaos.

Jag gav upp. Jag är inte en person som i vanlig fall ger upp, men den här gången gjorde jag det. Antar att det är okej om det är en av de få gånger som det hänt!? Hade jag haft längre tid än 40 minuter hade jag hunnit tänka om efter 20 minuter då jag insåg att klassen inte längre brydde sig, men eftersom tiden var knapp så fanns det inte mycket annat att göra än att ge dem en halvhjärtad uppgift och sen sitta på katedern och se allmänt uttråkad ut. Aldrig i mitt liv att jag utbildar mig i fem år för att få betalt för att uppleva sådana situationer.

Sista klassen, en niondeklass, gick mycket bättre! Den här klassen fullkomligen älskar att jag kommer dit en gång i veckan, vilket gör arbetet så mycket enklare att utföra!